Jag känner en märklig olust. En krypande känsla som är ny för mig och svår att förklara. Den sitter i bröstet. Min puls dunkar i öronen. Jag känner också sorg inser jag. En ledsamhet. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Eller hur jag ska säga det. Kanske är det bättre att hemligheten får fortsätta vara min.
För hur kommer du ta emot mig om jag berättar. Blir jag utesluten då. Dumförklarad. Angiven. Det är kanske bäst att jag är tyst. För jag ser hur många ser på sådana som mig. Jag ser det överallt. I tidningar. På TV. På sociala medier. Överallt pratar människor som ser sig som rätt om alla dom där andra som är fel. Känslan är läskigt obehaglig. Och jag försöker verkligen förstå vad det är jag känner och varför. Det som pågår skrämmer. Och det skrämmer på en nivå som egentligen inte alls har med mig att göra. Utan det har med oss att göra. Hur fort går det egentligen att skapa en polarisering? Och vad betyder det ur ett längre perspektiv för mänskligheten? Det kliar liksom i själen på mig.
Samtalet fortsätter. Kanske ska man exkludera sådana som mig. Stänga dörrar. Jag nämner lite att det kanske inte går så bra ihop med demokratiska värderingar och människors lika värde. Men får då till svar att situationen är så extrem att man kanske behöver frångå dessa värderingar. Att såna som jag får skylla oss själva. Ja visst, men i sådana fall, då finns det nog fler i vårt samhälle som borde stå ensamma och få skylla sig själva när skiten drabbar fläkten. För visst är det människans egna val som formar stigen hon går på. Jag tänker att det här är en väldigt farlig väg att gå. Jag tänker att den diskussionen behöver lyftas till ett helikopterperspektiv. För vem ska i sådana fall ta på sig rätten att dra den linjen mellan människor. Och när vi väl har börjat med det beteendet är det väldigt lätt att gränser flyttas. Det visar historien på det mest brutala sätt. Ingen gräns är starkare än att den går att flytta.
Jag fortsätter lyssna till argument som har som syfte att rättfärdiga exkluderingen. Jag berättar fortfarande inte min hemlighet. Situationen är konstig. Alla tar för givet att jag tänker som dom. Ingen har ens tänkt tanken att jag kanske inte gör det. Och ingen har frågat. Min hemlighet syns inte på utsidan. Den sitter i hjärtat. Min sanning har plötsligt blivit en hemlighet. Och jag funderar till och med på om jag ska ljuga om frågan kommer. Det är ju helt sjuk. Dessutom verkar en del se det som en rättighet att försöka omvända mig. Med aggressiv retorik eller genom klappar på huvudet. Jag hatar verkligen klappar på huvudet. Och själv vet jag att jag är lika klok idag som jag var igår. Andas. Reflektera. Analysera. Jag är fortfarande mig.
Men ändå är jag plötsligt rädd att visa hela mig för dig. Jag lyssnar på din sanning. Och din verklighet. Och dömer dig inte. Men jag är inte lika säker på att du kommer behandla mig på samma sätt. För du kanske anser att du har rätt och tar då för givet att jag har fel. Men tänk vännen. Om det faktiskt finns ett fält däremellan. Tänk om sanningen inte ligger åt höger eller åt vänster. Tänk om allt handlar om att vi inte vet vad som är rätt eller fel. Tänk om vi kunde bli lite bättre på att lyssna. På varandra. Och på olika perspektiv. Att lägga ett pussel där alla delar får finnas och analysera med sunt förnuft. Utan aggressivitet eller överlägsenhet. För när vi redan vet att vi bär hela sanningen kommer vi heller aldrig lyssna förutsättningslöst på den andra. Och tänk om det är just i det mellanrummet som mänsklighetens förmåga att gro är som störst. Vem äger patent på en sanning i en situation som är ny.
Vi och dom. Bakom polariseringen ligger egentligen inte själva orsaken utan medias ensidiga narrativ, myndigheter och personer i ledande positioners retorik. Påverkan på den enskilda individen. Enorm. Och framgångsrik. Övertalning och skuldbeläggning blev en accepterad metod. Jag blev inte arg. Mest ledsen. För visst har människan använd den här metoden förut? Hur kom vi till den punkten. Är det fortfarande så lätt att så splitt bland oss människor. Har vi inte kommit längre tänker jag sorgset. Har vi inte lärt av historien vad som har hänt när vi pekat ut vissa som fel och andra som rätt. När vi börjar selektera och exkludera. När gränser flyttas så sakta att det nästan inte märks. Vem är då fel i morgon?
Det är inte alltid dom som skriker högts som borde höras. Och den tanken skickar jag åt båda hållen. En polarisering har alltid sina ytterkanter och jag tror inte att det är där vi löser det här. Jag är trött på alla som skriker och pekar med hela handen, oberoende av vilken kant ljuden kommer ifrån. Vi borde verkligen kunna bättre 2000 talet.
Vår helhet handlar om hur du och jag möter varandra till dagligdags. Det är enormt många subtila handlingar som skapar det stora. Som lägger grunden till även tydliga synliga beslut eller handlingar. Om vi inte ens kan mötas och lyssna på varandra på individnivå hur tror vi då att vi ska lyckas i större sammanhang. Du har alltid ansvar för vad du sänder ut. Alltid. Det ansvaret kan varken regeringen eller någon statlig myndighet ta ifrån dig. Du kan inte rättfärdiga aggressivitet, härskarteknik, mörker, våld, förlöjligande och hat med att du bara följde order. Jag är ledsen vännen, men allt du sänder ut hör endast hemma i ditt eget knä…
Jag har fått en erfarenhet jag hellre hade varit utan. Oskulden är väck. Min tillit till oss tilltufsad. Och jag funderar på hur vi skulle bete oss mot varandra vid en riktig kris. Min ljusa tro på människan har fått sig en törn. Jag har dessutom än mer blivit övertygad om att dagens kunskapssamhället inte är svaret på framtiden. Vi utbildar oss mer än någonsin men fortsätter ändå bete oss som på stenåldern. Som varelser har vi en bit kvar. Och det är också där jag lägger mitt hopp. Jag vet att vi kan bättre.
Kanske var det tur att vi fick annat att fokusera på. Något utanför oss själva.
Pia
exploringlifepiaberg 