Jag är över tjugo. Ser ut som arton. En ganska liten tjej. Bakom min rygg i vardagsrummet sitter två killar. De pratar arabiska med varandra blandat med engelsk slang. Bullrigt. Högt. Med garv som äger hela världen. Dom röker konstant och deras blickar känns på varenda centimeter av min kropp. Ni vet. Man känner sådant.
Ibland tilltalar dom mig på svenska. Personliga frågor. Jag svarar diffust för att ändå verka trevlig. Sedan garvar dom högt igen. Språket jag inte förstår åker som en studsboll dem emellan. Jag vet att deras samtal handlar om mig. Ni vet, man känner sådant. Det är högsommar. Jag har linne. Jag önskar att jag hade haft luvtröja istället men kanske hade det inte hjälpt. Kanske hade jag känt mig lika naken i alla fall. Jag vill inte böja mig framåt så att jag kan nå att måla fönstret ordentligt. Vissa positioner känns liksom mer utmanande än andra. Jag anpassar mig och vrider mig istället lite åt sidan. Jag når nästan som jag ska. Nästan. Jag vill bara bli klar. Jag vill bara lämna lägenheten så fort som möjligt. Hela jag är spänd av de mörka manliga energierna som äter upp ljuset och syret. Jag är ändå hyfsat van vid det här laget. Jag är inte lättskrämd. Jag har blivit bra på att gå med rak rygg fast hjärtat håller på att hoppa ut. Att inte visa sig svag är en mänsklig strategi sedan savannen. Ett sätt att överleva. Rovdjur är lata därför väljer de alltid det lättaste bytet.
En attack kan skrämma men ibland är det, det subtila, undertonen, det som inte riktigt går att ta på som skrämmer mest. Som är svårast att hantera. Så har det varit för mig. När saker inte syns men känns blir det också svårare att förstå. Att sätta gränser. Eller förklara. Både för sig själv och andra. Men mörkret är inte mindre mörkt bara för att det inte syns. Verkligen inte. Enda vägen ut ur lägenheten är förbi soffan där killarna sitter. Jag bär mina saker. Händerna är fulla. Jag gör mig så osynlig jag kan. När jag är i höjd med soffan sätter den ena killen ut ett ben framför mig. Fyra svarta ögon i aktar hotfullt varenda nyans av mitt ansikte. Rovdjuret har fixerat sitt byte. Jag tittar tillbaka. Vägra vika ned blicken. Ingen säger något. En evighet passerar i mitt inre. Hjärtslagen känns i öronen. I verkligheten är det bara en sekund. Sedan sänker han benet igen. Och asgarvar. Jag går ut och tänker vad fan var det som hände. Jag blev rädd. Och jag är inte lättskrämd. Det här hade aldrig hänt om jag var kille. Det här är verkligheten för kvinnor. Varje dag.
Jag klev in i allmännyttans lägenhet i Solna som stolt målare. Jag lämnade den som objektifierad kvinna. Så himla tröttsamt.
Jag borde gått direkt. Jag hade inte haft en chans om något hänt. Men komplexiteten i det beslutet behöver sättas i ett större sammanhang. När en kvinna måste bevisa att hon klarar av en bransch kommer hon också ha svårare att sätta gränser och berätta om just undertoner. Rädd att visa sig svag. Mjäkig. Känslig. När hennes plats inte är lika självklar som mannens kommer hon ibland att välja tystnad för att hon så gärna vill få tillhöra. Bli godkänt. Hon kommer göra det så ofta som det behövs för samla skinn på näsan. För det måste kvinnor ha. Jag har både skin på näsan och attityd. I bland har det underlättat. Ibland ställt till det. Att vara tuff innebär inte att man inte är rädd. Tvärtom. Du blir bara väldigt bra på att vara modig. Varje situation jag har gått igenom har hjälpt mig att bygga ryggrad och fundera på vad som verkligen är rätt och fel. Inga grövre saker har som tur hänt. Men tusen subtila. För det är så systemet ser ut. Det är dags att ändra på det nu.
Vet ni, det är inte skin på näsan som behövs. Det är ryggrad. På både män och kvinnor. I byggbranschen. I världen. Överallt. Vi börjar där.
Sträck på dig vackra människa.
exploringlifepiaberg 