Jag hinner inte…

Den moderna människans mantra. En mening så oskyldig men ändå så betydelsefull. För vilka signaler du sänder ut i hela ditt fantastiska system. Jag hinner inte. En känsla av att livets alla minuter redan är ockuperade. Jag hinner inte. En känsla av att ligga efter med allt som bör få plats hur fort du än springer. Jag hinner inte. En känsla av otillräcklighet och ett liv utan andningspaus. Men vad är det vi egentligen inte hinner när vi säger så. Handlar det verkligen om tid. Handlar det inte om prioritering. Och en acceptans av att vi inte behöver ha eller hinna allt. Det viktigaste kanske inte är att hinna allt. Det viktigaste kanske är att hinna det som räknas. 

Vi lever i en tid där människan utsätts för flera valmöjligheter än någonsin. Vi lever i en tid där människan ska underhålla en ofantlig mängd relationer – både IRL men även digitalt. En människa i väst har så sjukt mycket att hålla reda på att hjärnan får härdsmälta vilket skapat en generation som har allt men mår sämre än någonsin. Återhämtning har rationaliserats bort av organisation och individ. Sömnproblem är snarare regel än undantag. Och vi ger barn insomningstabletter som den naturligaste saken i världen. I denna expansiva samhällsutveckling med tusen valmöjligheter vid varje beslut har vår förmåga att prioritera rätt blivit en av de viktigaste egenskaperna att ha. Det sorgliga är att vi får väldigt lite hjälp att förstå vad som egentligen är rätt. För varje individ. Eller träna upp styrkan i att säga nej och våga begränsa våra val. När vi inte klarar det anpassar vi oss istället efter vad systemet förväntar sig. Vi blir en lättstyrd bricka i ett marknadsspel. När vi själva inte är medvetna om vårt personliga kärnvärde låter vi andra krafter definiera våra prioriteringar. Av präglingar och förväntans effekter. Så när du slentrianmässigt säger att du inte hinner är det mycket möjligt att du prioriterar bort det som egentligen betyder något. På riktigt. För dig.

Ta en stund. Reflektera. Vad är det du brukar säga att du inte hinner? Brukar du säga att du inte hinner träna, läsa för dina barn, skära grönsaker till middagen, laga mat överhuvudtaget, förhöra barnen på läxan, se dotterns fotbollsmatch, äta frukost, läsa en bok, cykla till jobbet, hälsa på din gamla mamma, ta tre djupa andetag eller förundras över kopparormen som ringlar fram. Lyssna på dina argument. Kanske finns det viktig information för dig att hämta där. Prioriterar du din tid rätt och lägger du tiden på rätt människor. Vad vi upplever rätt är givetvis subjektivt. Men det är viktigt att få koll på sina prioriteringar. För du väljer och väljer bort. Varje dag. Varje vecka. Varje månad. På lång sikt formar dessa val din verklighet. Val får konsekvenser. Och jag tror att de flesta av oss vill fylla vår tid med essensen av våra personliga drömmar av att leva. Jag tror att de flesta av oss vill ha sinnesro på ålderns höst. Vara nöjda med vad vi valde att lägga vår tid på. Våra prioriteringar. Oddsen för att det ska ske ökar om vi blir mer medvetna.

Önskar du skapa en större medvetenhet över dina val tjänar du på att byta ut frasen Jag hinner inte. Säg istället – Jag prioriterar, jag väljer. Det blir tydligare. I kväll prioriterar jag att jobba över istället för att läsa för mina barn eller träffa vänner för att. Jag väljer min karriär före tid med familjen eller motion för att. Jag prioriterar Netflix istället för att hälsa på pappa eller gå i skogen för att. Jag väljer Facebook istället för träning för att. Jag prioriterar egen träning framför dotterns fotbollsmatch för att. Jag väljer att drick vin istället för att hämta barnen för att. Och så vidare. Det finns mängder av exempel. Och givetvis går många av våra prioriteringar i varandra. Vissa saker säger vi alltid att vi inte hinner och vissa saker är bara ibland.Men jag tror att ni förstår poängen. Att prata på det här sättet istället. Både till dig själv men även till andra kommer göra det tydligare för dig vad du väljer och vad du väljer bort. Jag pratar inte om vad som är rätt eller fel prioritering. Det är bara du som vet vad som är bäst för just dig.Men det handlar om att ta ett aktivt ansvar för valen du gör. Och säkerställa att du väljer det du innerst inne vill. Man kan även kommunicera än mer ärligt vilket är ytterligare en väg att gå för att verkligen få fatt på dig själv. Brukar du säga att du inte hinner träna till exempel så är det alltid en form av prioritering. Alltid. Du kanske ska börja vara ärlig och säga att du inte orkar träna, inte vågar träna, inte vill eller känner dig osäker för vart du ska börja och så vidare. För om du vill börja träna för att du vet att det är bra för dig kommer du mycket lättare komma dit om du först synliggör dina påhittade hinder för att komma till skott. Ärlig kommunikation är en hjälp på vägen att prioritera din tid. Jag får återkomma till det en annan gång. Men hur ofta säger vi att vi inte hinner när vi egentligen inte vill. Jag gör det. Förmodligen du också. Man kan nyfiket undra vad det ska vara bra för…

Vi har de timmar om dygnet som vi har. Därför är förmågan att prioritera av största vikt. För när du säger Ja till en sak innebär det att du säger Nej till något annat. Och det är okey. Samma sak gäller när det kommer till vilka människor du prioriterar att ge din värdefulla tid till. För när du säger Ja till någon säger du Nej till någon annan. Och det är också okey. Finns det månne andra prioriteringar för dig att göra? Jag säger själv att jag inte hinner emellanåt men tränar på att uttrycka mig annorlunda när jag kommer ihåg. För när jag säger att jag inte hinner reflekterar jag sällan över vilket val jag egentligen gör. Och så kan frasen stressa upp mig. Helt i onödan. En negativ känsla. Eller så slänger jag ur mig frasen bara för att visa hur upptagen och populär jag är. Och det är verkligen inget som betyder något i det stora hela. Helheten som kallas livet påverkas nämligen inte positivt av egon som pockar på uppmärksamhet.

Nej desto tydligare och ärligare du pratar med dig själv – desto lättare kommer det bli att hitta och följa dina kärnvärden.Utifrån dig. Utifrån ditt hjärta. Prova att byta ut Jag hinner inte nästa gång till det du egentligen menar. Texten börjar bli lång. Jag återkommer om betydelsen av hur du kommunicerar med dig själv så att dina val blir medvetna. Jag fortsätter fundera på begreppen tid, stress och prioriteringar. Om jag hinner…

Kom ihåg: Det viktigaste kanske inte är att hinna allt. Det viktigaste kanske är att hinna det som räknas. 

Tills dess vackra själ – lyssna på vad du säger. Egentligen. Undersök hur det får dig att känna. Och fundera över dina prioriteringar. Vad är viktigt. På riktig. För dig.

Vi hörs snart igen!

Kärlek

Pia

Varför går man ens upp på morgonen…

Vad jobbar du med? Är en fråga jag ofta bävar för. För jag gör så mycket olika. Lika jobbigt är det för mina barn. De vet aldrig vad de ska svara när någon frågar vad mamma jobbar med. Men generellt så försöker jag helt opretentiöst göra världen lite bättre. Och det gör jag genom att fokusera på människans insidan i allt jag gör. För jag tror att svaren vi letar efter för att skapa något bättre börjar där.

Samtiden vi lever i mejslas fram från konsekvenserna av beslut tagna av oss själva och andra människor. Vi lever inte i en slump utan vi lever i ett gigantiskt mönster av handlingar. Både på individ och samhällsnivå . Vi samexisterar i en verklighet formad av mänskliga val och sanningar. Och det är positivt. För det innebär att om vi börjar att göra om än så lite annorlunda kan vi åter bli den som styr istället för att åka med. Att förändra världen gör jag som coach på individnivå. Som konsult  och föreläsare på organisationsnivå. Och självklart genom att alltid jobba med mig själv.  Reflektion. Nyfikenhet. Rannsakan. Analys. Och så alla dessa böcker jag läser i kombination med djupa andetag. Det är viktigare vad jag gör än vad jag säger.  

Vi har lagt otroligt stora resurser på att utveckla allt möjligt på utsidan. Utan att tänka några steg framåt. Utan att analysera konsekvenserna långsiktigt. Allt fokus utåt har skapat en enorm obalans eftersom vi inte samtidigt har lagt vikt vid det absolut mest magiska vi själva har. Människans superkraft att få vara människa. Mänskliga djupgående behov trycks undan i ett system där vi springer allt fortare utan tid för reflektion för att leva upp till begreppet ständig ekonomisk tillväxt. Ett märkligt begrepp med tanke på att vi lever på ett klot, men det problem får någon annan generation tydligen ta tag i. Och mänskliga behov och mänskliga begär är verkligen inte samma sak. Det verkar råda en viss förvirring där.

Vi applåderar innovationer där AI allt mer gör människan överflödig utan att först tänka till vad hon ska göra i stället. Personalkostnad är en tung post. Men människor utan sysselsättning, som saknar mening, känner sig odugliga, som blir sjuka kostar oss ännu mer. Och om det här är framtiden då behöver vi verkligen se över vilka saker som barnen behöver få med sig från en hel barndom i skolan redan nu. Jag går inte in mer på skolsystemet nu, för då kan jag inte sluta. 

Klyftor ökar och den ekonomiska obalansen där allt färre styr allt fler fortsätter vara den rådande sanningen och den självklar vägen. Klassbegrepp och skillnad på människa och människa görs i allra högst grad forfarande. Mörker och sjukdom får vårt fokus och girighet, vassa armbågar och hybris ses som självklar inslag i förebilders framgångssagor. Allt mäts i pengar. I staplar. Och det mätbara är den enda givna sanningen. Fåfänga och yta uppmärksammas och omsätter miljarders miljarder. Gränser flyttas så sakta att vi knappt märker det. Och det mest problematiska med det enligt mig är att gränserna fortsätter flyttas ifrån oss istället för att komma närmare det som är vi. Det naturliga. Det nakna. Det äkta. Det ärliga. Det enkla. Att få vara människa. Ökningen av läkemedel i västvärlden för att klara av kontexten vi har skapat visar inga som helst siffror på att sakta ned. När människan inte tillåts vara människa mår hon dåligt. Men vi fortsätter manipulera henne istället för att på allvar ta kontroll över systemet som gör henne sjuk. 

Jag har en vision om en ny verklighet. Ett annat system. Ett paradigm som styrs av förnuft i stället för girighet och fåfänga. Jag är nämligen övertygad om att vi kan bättre. Och att det finns andra bättre system än det som idag stressar ihjäl oss. Jag har inga svar. Än. Men en stark övertygelse om att svaren vi letar efter på utsidan egentligen finns på insidan. Men vi springer så fort att andetagen aldrig når fram till lösningen. Mänskliga behov som ignoreras får konsekvenser. När något saknas på insidan börjar vi kompensera på utsidan. När vi inte får fatt i vårt eget ljus börjar vi se allt genom mörker. Så därför säger jag att jag förändrar världen eftersom mycket av det jag gör handlar om människors insida. Att få syn på oss själva. Och alla möjligheter som finns där. Omsorg, tacksamhet och förundran över livet har sällan med plånboken att göra. Att prostituera dig på ett jobb som går emot allt du tror är förståligt om du knappt har mat på bordet men annars behöver du verkligen fundera på vad som är värt vad. 

I min iver att avskaffa klasskillnader och skapa en mer medveten, jämställd och medmänsklig tillvaro för oss alla har jag just nu riktat in mig på byggbranschen. För den är väldigt stor. Och i behov av förändring. När byggbranschen tar de nödvändiga kliven till en inkluderande, innovativ och varmare kultur kommer det ha påverkat hela Sverige. När jag tänker på framtidens byggbransch ler jag. För min vision är stor. Och jag tror att det går. Jag börjar där!

Så vad jobbar jag med rent krasst. Ja, för några veckor sedan till exempel spelade jag bland annat in en film för byggbranschens yrkesnämnd. Där pratar jag om inkluderande arbetsplatslärande (iAPL) som är ett projekt jag drivit i några år. Allt för att öppna en sluten kultur för den yngre generationen. Det är inte vi som redan är i branschen som kommer revolutionera den. Det är den yngre generationen. Men vårt jobba är att släppa in dom. Så ja, därför går jag upp på morgonen.

Varför går du upp på morgonen?

En ängslig demokrati blir bräcklig

En demokrati där alla människor har rätt till frihet och lika värde är inte starkare än hur du och jag beter oss mot varandra. Det är viktigt att komma ihåg. För det är alltid lättare att kritisera andras avsteg från demokratin än att syna sin egen bakgård. För alla länder rättfärdigar ju just sitt beteende och sina avsteg på det ena eller andra sättet. Så även vi i Sverige.

Jag vill trots oroligheterna en bit bort rikta spegeln mot oss själva en stund. Eller kanske är det just därför det känns extra viktigt nu. För min tillit till oss har fått sig en törn. Därför vill jag påminna om att vår egen demokrati var villkorad i Sverige bara för en stund sen. Låt oss komma ihåg det, för annars finns risken att vi hamnar där igen. Låt oss komma ihåg hur vi själva betedde oss mot varandra inom vårt lands egna gränser. Typ nyss. Om du gjorde som myndigheten uppmanade dig klassades du som en god medborgare och fick röra dig i frihet. Du fick hejarop från alla håll och kanter. Om du däremot inte gjorde som de sa det blev du plötsligt en dålig medborgare. Du blev utestängd och ett hett villebråd för andras ilska.  På riktigt antog vi som ett demokratiskt land ett pass som skulle skilja på folk och folk enbart på grund av antalet sprutor någon tagit. Folk med dessa pass behövde skyddas från dom utan pass. För mig en ologisk ekvation som jag fortfarande inte riktigt förstår. Det var också skrämmande att se hur fort det beslutet gav legitimitet till hets mot gruppen utan pass. Och hur många till synes vanliga människor som drogs med i den spiralen. Människor som aldrig förlöjligat en grupp på sociala medier innan tog plötsligt chansen. Tack vara hanteringen och retoriken från högsta ort och media skapades även en stor tystnad. Åsiktsfrihet i all ära men även om du inte kastas i fängelse för din åsikt är det enorm svårt att stå emot skuld, skam och utanförskap. Vi vann ingenting på att ha den retoriken. Det spädde bara på polariseringen och tystade människor från att våga diskutera olika perspektiv. Tysta människor hör inte hemma i en demokrati. Vissa demokratiska länder i världen tog till ännu mer drastiska åtgärder än Sverige och de som vågade ifrågasätta tystades ned eller smutskastades. Det här förfarandet känns för mig som allt annat än demokratiskt.

I vårt demokratiska land användes påtryckningsmedel som utanförskap, skam, skuldbeläggning och förlöjligande varje dag. Från högsta ort till fotfolket. Media eldade på mobben med ett smalt narrativ och saftiga rubriker. Och kritik viftades bort med olika form av härskarteknik. I dag talar vi om att den som äger informationen också har makten. Vi talar om hur Ryssland styr det som förmedlas i landet. Men det är inget nytt fenomen. Vår egen media har också tassat omkring i dessa gränsmarker. Nyss. De valde också vilken del av historien de ville berätta. De valde också vilka människor som fick utrymme. De valde ett smalt narrativ och höll fast vi det trots att flera vanliga människor och experter kom med relevanta invändningar. Det är för mig obegripligt hur vi människor så fort bara hoppade på tåget av polarisering och skuldbeläggning. Rätt och fel. Och lika obegripligt är det hur det från en dag till en annan bara försvann. För att regeringen sa att det inte längre var farligt. Det är lätt att tro att man själv inte är lättpåverkad eller kan bli manipulerad. Men bara genom att ha den inställningen har man begränsat sitt kritiska tänkande och satt sig över andra. När vi tror att vi bär sanningen slutar vi lyssna.

Tragiskt nog fick vi plötsligt annat att tänka på. Krig är en kris på riktigt. En gemensam fiende längre bort dök upp och så försvann linjen och polariseringen. Poff. Nu var vi enade igen. Som i ett trollslag. Men det är inte magi. Det är psykologi. Historien visar att det är lätt att slå in kilar mellan människor. Så pass mycket att din granne plötsligt blir din fiende. Jag är inte en större människa än att jag själv har tänkt att sånt där händer aldrig här. I Sverige. Nu vet jag faktiskt inte längre.

För jag har lärt mig att varje litet avsteg från demokratin över tid kan bli rättfärdigat och normaliserat. Vi säger att det där, som händer i andra länder aldrig skulle hända i Sverige. Men vi ska nog inte ha så grandiosa tankar om oss själva. För risken då är att vi initialt viftar bort de till synes obetydliga handlingarna. Och det är farligt. För tillräckligt många små steg över tid lägger sedan flera mil. Mot stupet. Och det går så sakta att vi inte ens märker det. Så där skulle vi aldrig göra mot någon annan men så plötsligt gör vi det ändå. Och tycker till och med att det är okey. Problemet med manipulation är att alla hela tiden tror att det är någon annan som råkar ut för det. Vi stänger dörren och definierar världen i svart eller vitt. God eller ond. Ibland är vårt beteende kanske mer lika vår fiendes än vad vi vill se. Och kanske är det inte ens svart eller vitt i ett krig. Vad vet jag, men det tål att tänka på. Det är enklare att rikta fokus utåt än inåt. Att se andras tillkortakommande än sina egna. Du vet till exempel aldrig förrän efteråt om något varit en skandal. Och om en skandal aldrig upptäcks är det ju ingen skandal. Eller.

Hållbar fred och demokrati byggs av de till synes små sakerna som vi alla gör, säger och tänker till dagligdags. Det har egentligen ingenting med vad en regering eller en myndighet säger. Vi kan inte lägga ansvaret på dom. Du kan inte skylla på dom när du gör avsteg från demokratiska värderingar, skadar andra eller beter dig illa. Du kan inte som många i historien redan gjort rättfärdiga ditt hat, ditt våld eller ditt förlöjligande av andra med att du har en myndighet i ryggen och är en god följsam medborgare i övrigt. Du kan inte försvara ditt beteende med att du bara gjorde som alla andra eller bara gjorde det någon sa till dig att göra . Om det så är chefen, kungen eller Gud. Hur du beter dig mot andra människor, är alltid ditt ansvar att bära. Alltid.

Fred och demokrati börjar med hur du och jag beter oss. Det börjar med hur du och jag bemöter varandra. Det börjar med hur du och jag lyssnar på varandras perspektiv. Fred och demokrati grundar sig i medmänsklighet inte i polarisering och det är definitivt inte en tävling om vem som är den bästa människan. Fred och demokrati börjar på din och min insida. Och desto starkare tro vi har på det, desto lättare håller vi fast vid det trots att kontext kanske förändras. Trots att en myndighet väljer att flytta på en linje.

Fred och demokrati börjar med dig och mig. Det börjar inte i riksdagshuset. Bestäm redan nu vilken typ av människa du vill vara så är det också lättare att hålla fast vid det trots yttre hot och påtryckningar.

Pia

Peace is a practice and not a hope.

Thich Nhat Hanh

Ditt förhållningssätt skapar resultatet

Men vart har du gjort av den, vi köpte ju vantarna igår, åh hur ska du nu kunna åka skidor, du kommer frysa om händerna och vet du,det var dyra vantar det där.

Jag skäller irriterat på dottern, frågorna haglar, var har du suttit, har du flyttat på dig, tagit med dom in på toaletten, har det suttit någon bredvid dig – Jag vet inte mamma, den var här, jag hade höger vante här när jag gick in, jag lovar! Jag fortsätter skälla på repeat. Jag vänder ut och in på fickor och luvor, går fram och tillbaka mellan toaletten och loungen, ut till skidstället utanför. Dottern letar också för fullt, vi letar överallt men ingen högervante. Jag maler irriterat på utan någon större eftertanke innan jag plötsligt hör mig själv. Jösses vilken surkärring! Jag vaknar till och luften går ur mig. – Ja ja, någon måste ha tagit vanten, eller något, den är inte här Gumman. Jag inser det idiotiska att påpeka samma sak hela tiden som jag gjort de senaste 5 minuterna, dottern förstod nog redan första gången jag sa att vantarna var dyra, nya och nödvändiga.

När jag accepterat fakta blir jag istället lösningsfokuserad. – Vi åker ned till skidshoppen och köper ett par nya, du måste ju ha vantar! Vi går ut och sätter på oss skidorna, man behöver frakta sig några hundra meter från receptionsbyggnaden för att komma till shoppen. På vägen ned småpratar vi lite om en händelse som inträffade i liften. De båda barnen såg en hundralapp i snön som de inte hann plocka upp men de skyndade sig ned för att hinna få en andra chans men då var det försent, den var borta!- Vi får hoppas att det var den som hade tappat den som hittade den, säger jag till barnen.– Men å nej, vi ville ju ha den den, säger båda barnen i kör. – Ja men den var ju inte eran från början, hur hade ni velat ha det om det varit ni som tappade pengarna förklarar jag.

Då, i skidbacken, verkade inte riktigt mitt resonemang gå hem hos någon av dom, de ville ha pengarna själv och drömde om hur mycket kakor och ostbågar de skulle köpa för pengarna. Plötsligt kommer jag ihåg att jag gnällt på dottern om det också när vi letade efter vanten, när jag ändå höll på liksom. Jag sa visst något i stil med; Där ser du hur tråkigt det är att tappa något som någon annan sedan tar, nu fick du känna på det själv!  (omoget jag vet, jag vet, jag vet) men så sa jag i alla fall.När vi nu glider ned för att köpa nya vantar har dottern dock tänkt till. – Mamma, jag önskar att den som tappade hundralappen hittade den och om jag hade hittat den skulle du fått den så du kunde köpa nya vantar till mig! Så liten och så klokt! – Fint tänkt av dig Gumman, visst är det tråkigt när man tappar något som någon annan tar. Bra tanke, då har vi ju lärt oss något ändå av allt det här, eller hur? Då blev det något bra ändå.  – Jaa, mamma, det blev det!

Väl nere säger jag åt dottern att vänta ute, plätten utanför shoppen är öde.  Jag hastar in på jakt efter nya vantar. Väl i shoppen inser jag att hennes storlek är helt slut, suck, ja ja jag får be hennes pappa komma upp till backen med de gamla halvtrasiga vantarna så länge, de får funka helt enkelt. Jag är inne max några minuter i affären. När jag kommer ut sitter dottern på sina skidor och filosoferar, hon ser lite tilltufsad ut. Jag sätter mig på huk så jag hamnar i samma höjd som henne. – Vet du gumman, det fanns inte din storlek så pappa kommer hit med de gamla vantarna så länge, okey? Sedan knallar jag bort till mina skidorna en bit bort, det är fortfarande bara dottern och jag på hela plätten utanför skishopen. Precis när jag ska klicka i pjäxorna fastnar blicken på något som ligger en liten bit bort från skidorna. Det är svart och grått. – Kom hit, ropar jag till dottern, kom får du kolla! Hon kommer upp bredvid mig och stirrar ned i snön. Vi står helt tysta, sedan viskar hon vördnadsfullt, – Mamma…det är högervanten! Vi stirrar en stund till. Allt ljud omkring oss försvinner, det blir knäpptyst. Efter en stund plockar jag upp vanten. – Är du säker på att det är den som var borta, frågar jag. Jag vill ännu inte tro att det är rätt vante, var det höger eller vänster, åkte den ur min ficka när jag gick in i affären, lämnade jag inte vanten i packningen vid receptionen? För att riktigt kunna tro på miraklet ber jag dottern vänta kvar och småspringer med knackig steg(så som man gör i pjäxor) upp till receptionen där ryggsäcken hänger, ryggsäcken där jag stoppade ned den ensamma övergivna vanten eller? Mycket riktigt, i väskan ligger den andra vanten, vänstervanten!  Och i min andra hand håller jag högervanten! Hur gick det här till! Hur kunde högervanten ta sig flera hundra meter ned till mina skidor? När jag kommer ned till dottern igen frågar jag – såg du någon vid mina skidor medan jag var inne i affären? Nä, jag såg ingen, det var bara jag här…

Här kan man välja att leta alla möjliga scenarion till vad som hände eller inte, själv kallar jag det vardagsmagi. När jag slutade skälla på dottern, accepterade fakta och välkomnade en lösning ja, då kom den. Att även dottern tydligt sänder ut att hon lärt sig något av allt hjälpte säker till. Och vilken tur att jag inte hade köpt nya vantar, eller var det bara tur, inte som jag ser det! Jag är övertyga om att hennes och mitt förhållningssätt löste gåtan med vanten.

Sådant här händer mig ofta och det är lika häftigt varje gång!  Jag vill att mina barn också ska tro på vardagsmagi, dagarna blir lite mer spännande då och jag gör vad jag kan för att hålla liv i deras tro. Inte så lätt för det finns alltid välmenande andra som ska berätta ”sanningen”. Men vad är sanningen, egentligen?  Jag är övertygad om att magi finns.

Vad väljer du att tro på?

Och vilket förhållningssätt tror du är roligast att ha i livet?

Magi och kärlek till dig!

En kodad maskin eller tänkande människa

Vilken av dessa lockar mest. I vilken kategori placerar du dig själv. Och vilken av dessa blir egentligen bäst belönad i vårt nuvarande system?

Det blyga omdömet och det sunda förnuftet ges allt mindre utrymme i en värld där organisatorisk byråkrati blivit den nya religionen. Kantiga paragrafer mantras ut i predikan som huggna i sten. Lovsånger om människans unika förmågor lyser däremot med sin frånvaro och medmänsklighet syns sällan i lönekuvertet. Vi har skapat ett system som likt algoritmer gör allt i sin makt för att reducera oss till kalkylerande maskiner istället för att ge oss förutsättningar för att bli den tänkande människan. Den kännande människan. Vi applåderar och belönar effektivisering och uppnådda mätbara mål. Att hålla budget har blivit viktigast av allt. Oberoende av konsekvenserna. Vi räknar numera minuter i hemtjänsten. På riktigt. Är det verkligen logiskt någonstans. Var finns vårt space att vara medmänniska.

Mänskliga förmågor som det har tagit oss tusentals år att utveckla riskerar nu att dö när de inte längre används. Omdöme. Förnuft. Altruism. Rädslan över att göra fel har oss i sitt grepp så pass mycket att vi till och med inte längre funderar på vad som egentligen är rätt eller fel. För så länge vi gör som det står i regelboken kan vi också hävda att vi är utan skuld. Och därmed också fria från ansvar. Helt oberoende av vilka konsekvenser vårt beslut eller icke beslut skapat. Jag har gjort rätt fast det blev jävligt fel. Med tanke på att tjänstemannaansvaret togs bort 1976 för att göra byråkraten starkare mot Svensson hade man ju kunnat tro att vi skulle blivit modigare. Men kanske blev vi istället svagare. Gentemot själva systemet. Vill vi ha kalkylerande maskiner eller tänkande människor här i världen. Det är en viktig fråga, för så som det ser ut nu gynnas den förstnämnda. I arbetslivet och i skolvärlden premieras det mätbara tydligt. Och det som ger pengar på kort sikt. Kanske använder vi systemet för att vi inte vet hur vi annars skulle göra. Vi använder det inte för att vi tror att det är bäst. När vi inte kan mäta det omätbara faller det liksom bort. Det syns inte på dina betyg om du har gått igenom skolan som en humanistisk tillgång eller som en narcissist. Du kan vara en kalkylerande maskin redan i skolåldern. Du har förstått och passar in i nuvarande system och leverera det lärarna efterfrågar för högsta möjliga betyg och belönas därefter. Kunskapen i sig intresserar dig föga. Att du har varit en fin resurs som har fått andra att växa kan, om du har tur,  i alla fall generera en klapp på axeln. Kalkylerande maskiner finns det givetvis många av även i vuxenlivet.

Har vi ens problematiserat vilken påverkan just detta system har på vårt samhälle och de unga?  När systemet prisar det mätbara på bekostnad av det omätbara betyder det något. Eller. Jag vet givetvis att det ena inte behöver utesluta det andra – men jag pratar om vårt system. Och om vilka förmågor som ses som allra viktigast i mätbarhetens korridor. Och jag undrar om det verkligen är just dessa förmågor som kommer rädda världen åt oss. När vi belönar det mätbara med höga betyg och låter det mänskliga omätbara smyga runt i periferin är vi ganska tydliga med vad vi anser är viktigast. Och det påverkar.

Det byråkratiska monstrets sug efter allt som är mätbart kan liknas vid ett beroende. Utan mätbarhet och staplar slår nämligen abstinensen till och allt faller.  De människor som levererar detta klättrar högre upp i hierarkin likt en framgångsrik pusher. Där blir de sedan allt mer indoktrinerade i maskineriets stora famn och ifrågasättande tankar tystas. Sopas under mattan. Tid för tänkande finns nämligen inte i systemet som gjort effektivitetsiver till sin bundsförvant. Det byråkratiska monstret vet exakt vad den gör när den begränsar tid till tänkande och kännande för människan. För så länge den kan piska människan i högt tempo kommer denne ha svårt att träna upp sin goda omdömeskunskap eller sitt sunda förnuft. För hon hinner helt enkelt inte tänka. Eller känna. Eller grabba tag i sitt mod. Istället får fingret följa föreskrifterna ned på sidan i regelboken tills passande paragraf hittas. Så. Pang bom klart! Att göra korrekt har blivit viktigare än att göra rätt. Att vara lojalt tyst har blivit viktigare än jobbigt ifrågasättande. Att hålla budget har blivit viktigare än att vara en förnuftig medmänniska.

Vi är naiva när vi tror att allt kan regleras med paragrafer och förordningar. Vi är inte maskiner. Desto fler kriser, kaos eller larmrapporter som dyker upp desto mer ska vi utreda och formulera nya bestämmelser. Hallå. Det är inte papper eller regler vi behöver mer av. Vi behöver fler människor. Inte fler kalkylerande maskiner.

Vi behöver praktisk klokhet. Det innebär att göra rätt sak vid rätt tillfälle och på rätt sätt. Samt att ha förmågan att handla på ett sätt som gynnar fler och som skapar bättre mänskliga förhållande. För att kunna göra det behövs ett gott omdöme. Och för att kunna idka ett gott omdöme när en situationen inte går att applicera rakt av på en paragraf behövs det mod. Det är en sak att följa regler i sitt handlande men att använda sig av ett gott omdöme är något helt annat. Den treåriga pojken som ska utvisas till ett land han aldrig har varit i är ett bra exempel. Är det förnuftigt att skicka tillbaka en treåring till ett land han aldrig har varit i. Tillbaka till ett land där han inte har en enda anknytning till en annan människa. Självklart inte. Det håller nog många med om. Men vi låter oss köras över av systemet utan att idka omdöme eller förnuft. Våra händer är bakbundna av ett system vi själva skapat.

En renässans för den mänskliga människan kan få ordning på detta. Vi behöver tillåta oss att vara just människor i systemet. Hur vi ska göra detta har jag ingen aning om men jag vet att det handlar om dig. Och mig. Och att allt vi gör och tänker faktiskt spelar roll. Vi är en del i systemet och vi behöver åter bli den som för i dansen. Vi behöver inte dansa perfekt eller enligt regler. Vi behöver dansa tillsammans för att vi tycker att det är kul. Vi behöver dansa tillsammans för att skapa gemenskap och glädje. Vi behöver dansa tillsammans bara för att. För livet är större än vilken stapel som helst. Det omätbara är vår styrka och det enda vi egentligen kan slå artificiell intelligens på fingrarna i. Vi kommer aldrig kunna tävla med AI i mätbarhet eller diagram. Vår superförmåga är istället att vara just människor. Och det är väldigt lätt att glömma i ett system som gynnar kalkylerande maskiner.

Jag fortsätter fundera på om samhällets allt mer inriktade fabriksmodell egentligen är kompatibel med den kännande människan eller om den istället reducerar oss till ett gäng miniräknare. Kanske behöver vi lite till mans återupptäcka vår inre anarkist och ge det byråkratiska monstret lite motstånd. I alla fall om vi vill ha en värld full av människor istället för robotar…

Morgondagens framtid formas av besluten här och nu.

En stenig strand kan rymma många svar

Solvarma runda stenar. Formade av ett hav. Och varandra. I vissa hänseenden så lika men ändå helt unika. Men trots det individuella vackra är det ändå helheten i sig som tar andan ur mig. Hur alla miljontals stenar harmoniserar perfekt med varandra och sin omgivning. Allt passar ihop. I en hänsynsfull gemensam tillvaro samsas olika färger, former och material. Himlen hör ihop med havet. Havet hör ihop med stenstranden. Och helheten gnistrar. Det vackra i det enkla.

Och då tänker jag att vi människor kanske krånglat till saker och ting i onödan. Och att vi söker svar i det komplexa fast det kanske egentligen är tvärtom, att det är i det enkla lösningen finns. Men att vi inte förmår att se fast det ligger i sin renaste form framför näsan på oss. På en stenstrand till exempel. Vi springer så fort att vi inte uppmärksammar det självklara. Vår blick når inte längre än våra egna tår. Eller i bästa fall grannens tår.

I styrelserum, riksdag och på konferenser fattas beslut utifrån känslor och människans påhittade system, lagar och budgetar. Ofta med täta skott emellan och utan någon som helst hänsyn till hela bilden. Hela kedjan av följder.

Girighet, egenintresse, lust och prestige påverkar. Vi glömmer lätt bort hela bilden. Det där som ständigt pågår utanför människans påhittade ramar. Det där systemet som fanns före oss. Det där fantastiska systemet som är större än oss alla tillsammans. Det där som kommer fortsätta även om mänskligheten skulle dö ut. Vår hybris har separerat oss från något magiskt som vi i begynnelsen var en del av av. Vi var en del i moder jords levande organism som hon utvecklat under miljontals år. Nu vill vi istället att hon böjer sig efter vad vi vill, tycker vi har rätt till och önskar. Istället för att vi anpassar oss efter henne gör vi nu allt för att hon ska kuva sig. Jag tänker att det verkligen inte är en match vi kommer vinna. Och ja, det går ju så där i ärlighetens namn. Världen är i en enorm obalans just nu. Vi ligger inte bara under med ett eller två mål vi närmar oss en ren utklassning…

Och ibland tänker jag även att trots att vi just nu lever i ett präglat kunskapssamhälle där bokkunskap värderas högst lyckas vi på något vis inte inte förmå våra tankar och vårt intellekt att lyfta sig över högskolepoäng, vetenskap och ett kapitalistisk system. Trots att vi utbildar oss mer än någonsin i den mer ansedda kunskapen brinner både Sverige och världen. Om bokkunskap vore svaret på allt borde väl både världen och vi må bättre nu då? Borde inte till exempel hälsa och välmående öka i Sverige om vi nu är så himla smarta? Jordens obalanser har i grunden skapats av den mest utbildade delen av världen. Västvärlden. Tänker jag. Skulden ska inte ligga på den andra delen av världen som nu försöker komma ikapp.

Har jag några svar på allt. Nej. Men massor av frågor. Och många funderingar över människans beteende. Ofta är det samma känslor och beteende som styr i det stora och det lilla. När inte ett arbetslag, idrottslag eller företag lyckas skapa en fungerande helhet är grundproblematiken ofta ganska lika den som när större konflikter uppstår tänker jag. Den politiska villervallan i Sverige är ett exempel. Afghanistans oroshärd en annan. Det är många människors agerande i det lilla som till slut skapar det stora. Varje enskild individ är viktig för att skapa en så bra helhet som möjligt. Frågan är om gemene man känner så idag. Känner sig som en del av något större. Vilket faktiskt är en hälsofaktor. Jag tror vi tappat något där.

Men du som läser detta betyder något. Och det du gör spelar faktiskt roll. Hela tiden. En ensam psykopat eller taliban skapar inte kaos. Och bara för att din titel är professor innebär det inte heller per automatik att du utvecklats i din mänsklighet. Jag tror att vi kan lära oss så mycket mer av naturens system än vad vi gör idag. Om vi fokuserar lite mer på hjärta än hjärna framöver. Och om vi alla börjar se inåt. Vi behöver alltid börja i vårt eget knä. Det är både spännande och läskigt att syna sig själv. Men också en stor sinnesro att släppa att vara människa och istället bara vara en del i något som är så mycket större än oss alla andra. Så mycket större. Och jag tror verkligen att samhället behöver öppna upp för andra kunskapsformer om vi ska kunna skapa balans. Fronesis är en kunskapsform som Aristoteles redan för tusentals år sedan värderade högt. Jag tror att det är dags att vi också gör det. För om bokkunskap vore svaret på allt hade världen rimligtvis varit i en större balans just nu…

Förändringen som behövs ligger inom oss, inte utanför. För det är mänskliga beslut som skapar alla dess följder. Hela livet består av dominobrickor. Vi behöver bli bättre på att se hela spelplanen. Då kanske vi åter igen kan bli en medspelare till moder jord. Inte en motståndare. Det behövs en renässans för etik och moral. Dessa har sällan med regler och principer att göra. Vi behöver se hela bilden. Hela stenstranden…

Jag återkommer till stenstranden, för jag har ännu inte tänkt klart, annars har jag snart skrivit en bok…

Kom ihåg vännen. Du är en del av något större. Och du påverkar helhet. Det gör vi alla. Shit vad vi är viktiga!

Ta hand om dig!

Om konsten att packa en ryggsäck

---

Du bestämmer själv vem och vad du bär på. Det är en kraftfull mening. Läs den igen. Du bestämmer själv. Ryggsäckens vikt beror på hur du packar. Den innehåller människor, situationer och saker. Allt som kommer i din väg. Flödet av livet som möter dig. Och som allt fyller ett syfte. Även onda och svåra saker. Även idioter och psykopater. Så är det att leva. Förmågan att se detta samband är en bevisad hälsofaktor. Du har alltså allt att vinna på att träna på att se samband som kan skapa mening även när livet suger.

När du ser att ditt eget agerande eller icke agerande är en del i den situation du befinner dig i skapas också en kraftfull makt att förändra. För det enda du styr över är ditt eget agerande och dina tankar. Framtiden går att förändra. Dåtiden att förhålla sig till. Där i ligger makten. Gnäll hjälper däremot inte ett skit. Sedan kanske du inte vill eller vågar förändra men det är en annan sak. Vissa får större utmaningar än andra. Men det är fortfarande val som avgör hur och vad vi tar med oss på resten av resan. Det är vår reflektion, insikt och vårt förhållningssätt som avgör hur tung ryggsäcken blir att bära. Inte händelserna i sig. Det är därför två personer som varit med om samma sak kan reagera eller tycka helt olika. En del släpar hela livet på en oförätt och bränner alla levnadsår på någon man hatar medans andra förlåter och jobbar sig tillbaka till livet. Det är ganska tydligt vem som är vinnare och förlorare i dessa olika sätt anser jag. Att själv ta kommandot över vad du bär på är den största kärleksgåvan du kan ge till dig själv.  Initialt kan det vara både tungt, skrämmande och utmattande. Och du kommer behöva både ta ansvar och våga möta dig själv på djupet. Men det är en fas du tar dig igenom. Och det är värt jobbet. För utan en enda utmanande vandring kommer du heller aldrig nå högre upp på berget. Där blicken blir längre. Bekymmer krymper. Skitsnack är sällsynt. Vikten i packningen handlar inte om kilo i sig utan påverkas också av användbarheten av det du har lagt ned. Intentionen bakom ditt val. Att syna varför vi håller så hårt i vissa saker kan hjälpa oss att släppa taget. Och ibland vill vi inte släppa taget och då är det okey också. Det vi dock ska sträva efter är att göra medvetna val. För när vi inser att det är val vi gör blir det också svårare att skylla på andra, leka martyr eller boa in oss i offerkoftan. Vi är alla där ibland, jag vet. Men det är när vi fastnar där för länge som läxan förblir ogjord, förlåtelsen tynar bort och gropen vi står i blir djupare. Men kom ihåg. Det är aldrig försent.

Att prioritera hur vi packar är viktigt. För om vi fyller ryggsäcken till bredden med saker som inte gör oss gott blir det en onödig tyngd. Som dessutom stjäl utrymme från det som verkligen skulle lyfta livet om det fick plats. Är ryggsäcken full av hat, bitterhet, mörker, självömkan, hämnd, girighet och oförätter kommer den vara betydligt tyngre att bära än om den är packad med kärlek, förlåtelse, ljus, acceptans, lärdom, glädje och givmildhet. Helt logiskt egentligen eller hur. Den ena ryggsäcken blir en bromskloss. Den andra ett framåtskridande. För att få plats med framtid och nya önskningar behöver vi alla emellanåt rensa bort. Annars upptar dåtiden allt syre. Dåtid ska istället vara lärdomar och insikter som gör det lättare att lyfta blicken framåt. Annars går vi miste om livet som pågår. Har du trampat klart i skuggdalen och längtar upp till vandringsleder uppåt berget gäller det att packa om. För när du förädlar och omvandlar din historia till kunskap blir ryggsäcken lättare. Och då kommer kraften att välja nya vandringsleder. Dit solen når. Där värmen finns. Om du vill så klart. Att bära en lättare ryggsäck handlar inte om att livet inte är skit ibland. Eller att allvarliga saker ska skrattas bort. Att välja en lättare ryggsäck handlar om att se sin egen del i livet och världen. En ständig utveckling. Insikt. Reflektion. Ansvar. Lärdom. Det absolut största hindret för att det här ska kunna ske är oförmågan att lägga saker i sitt eget knä.

Så om du är en person som fastnar i vad alla andra gör eller inte gör kommer du ha svårare att packa om. När ditt fokus ständigt handlar om andras ryggsäckar är oddsen stora att du blir kvar i skuggdalen.  Tillsammans med andra som har samma förhållningssätt. Där kommer ni i samförstånd aldrig någonsin våga syna varandras packning men desto mer kommer ni prata om vad alla andra har för sig högre upp på berget. Skvaller, gnäll och skitsnack kan vara nog så förenande. Det visar varje fikarum. Ett tydligt sätt idag att få syn på sig själv är annars att syna sitt sociala flöde på nätet. Om du mest har skit där handlar det inte om alla andra. För likväl som att du ansvarar för din packning ansvarar du även för ditt sociala flöde. Har du mycket ilska, hat, katastroftänk, hån och mörker i ditt flöde rekommenderar jag att du vänder spegeln mot dig själv. Och ser sambandet. Det fina i det hela är att du även här har makten att själv förändra. Du kan välja att packa om, rensa och vara aktsam med vad du klickar på.

Detta kan innebära sorg och avsked. Det kan innebära att du behöver lämna tillbaka någons ryggsäck du burit länge på. Men mer om det i ett annat inlägg. Ta nu makten över din packning och våga dig ut på nya leder. Livet är värdefullt. Hela tiden. Inte bara i pandemitider.

Lev nu. Dö sen.

Kärlek

Alla bitar i ett pussel räknas

---

Den starkaste resursen ett land kan ha är medborgare som har hälsan. I hjärtat, huvudet och den fysiska kroppen. Den resursen sparar pengar och skapar på sikt även en stabil ekonomi. Tänker jag. För när människan har en holistisk hälsa påverkar det även hennes agerande. I allt. Vilka beslut hon tar och varför. Hon ser lättare sig själv som en del i ett sammanhang. Som en del av något större. Det påverkar i sin tur kärleken till sig själv och andra eftersom alla delar blir viktiga för att skapa en helhet. Ett stort pussel som saknar om så bara en bit mister sin storhet. Alla bitar räknas. Alla biter behövs.

Oro, stress och rädsla får i och med det perspektivet inte riktigt samma utrymme att skapa ett omedvetet tunnelseende och flockbeteende. Att bunkra toalettpapper som väldigt många gjorde i våras är ett bra exempel på flockbeteende där vi reagerar snarare än agerar. Det är stor skillnad på dessa två saker. Jag bävar för hur vi kommer agera om Sverige drabbas av ännu värre saker.

När en människa ser sin existens som en del av något större blir det lättare att inta ett perspektiv från universum. Där uppifrån ses helheten tydligare och individuell girighet tappar sin dragningskraft. Inget levande är en isolerad ö. Där uppifrån blir det enklare att släppa den linjära tidsuppfattningen för den cirkulära. Att sätta in upplevelser och känslor i större sammanhang är ett verktyg för att skapa mening även när vi för stunden inte kan se den. Sorg, ilska, frustration eller död är inte skönt. Inte någonstans. Det gör ont. Men även den bördan blir lättare att härda ut om den ses i en större mening. Allt hör ihop. Utan död. Inget liv. Utan glädje ingen sorg. Att bara ta just den meningen till sig kan göra det lättare att andas. Om vi linte ens visste att mörkret existerade hur hade vi då kunnat uppskatta ljuset tror ni.Att ha en känsla för sammanhang som jag nämner ovan är betydelsefullt. Det är nämligen en konstaterad framgångsfaktor för hälsa. Det upptäckte mannen myten och legenden Antonovsky när han bestämde sig för att fokusera på hälsans ursprung istället för på sjukdomens när han gjorde en studie på de som varit fångar i koncentrationslägren under andra världskriget. Vad var det som under dessa hemska umbäranden gjorde att vissa människor kom igenom helvetet med en bättre holistisk hälsa än andra.  Han fann och myntade begreppet KASAM i sin forskning som står för En känsla av sammanhang. Hans synsätt med en inriktning på hälsa och hälsofrämjande faktorer kallas ett salutogent perspektiv. Varför är någon frisk?  Dess motsvarigheten är ett patogent perspektiv som istället har fokus på faktorer som har med sjukdom och ohälsa att göra. Varför är någon sjuk? Kort förenklat.  Jag återkommer till dessa olika perspektiv. Men under tiden kan du själv fundera på vilket perspektiv du tycker är mest framträdande och har fått mest resurser i samhället idag.

Antonovsky definierade tre övergripande områden som alla tillsammans skapar en känsla av sammanhang hos de som utvecklat dessa förmågor. När tillvaron blir begriplig, hanterlig och meningsfull upplever människan att livet är sammanhängande. Motsatsen är att livet är lösryckta delar som inte hänger ihop med varandra och som inte går att påverka. Nedan förklarar jag närmare.

Begriplighet innehåller reflektion och förståelse. Ha kunskap om och förmågan att se samband i det som sker. Spontant vill jag lägga till analytisk förmåga här. Eller som psykologen Anders Engqvist ordagrant förklarar. En som begriper, förstår att det är friskt att bli sjuk under vissa omständigheter, vilket minskar den katastrofkänsla som kan drabba den okunnige. Den som inte förstår blir i stället lätt offer för vad vederbörande uppfattar som oförklarliga händelser som inte går att förstå och ännu mindre göra något åt. Låter som en bra beskrivning av personer som fastnat i offerkoftan tänker jag.

Just begriplighet har jag i efterhand förstått var betydelsefullt för mig när jag för flera år sedan bröt ihop på jobbet med sjukskrivning som följd. Inte någon gång under min sjukskrivning tyckte jag att det var märkligt att jag inte orkade. Förvånad över min reaktion var jag, absolut, men under de omständigheter som där rådde och som dessutom totalt krockade med min egen värdegrund var det inte konstigt att jag tillslut ställde mig upp och skällde ut chefen i tårar. Jag känner i hjärtat än i dag att han just där och då förtjänade det.

Hanterbarhet är att hantera situationer konkret. Det sker när människan har en förståelse och övertygelse om att denne själv genom sina resurser kan påverka situationen och välja strategi att förhålla sig till. Alltså HUR vi agerar när något händer och vår TRO på att vi KAN påverka riktningen.

Meningsfullhet är en känsla som skapas från insidan hos människan. Hon kan göra hur mycket som helst som utåt sett ser meningsfullt ut – men om hon inte känner känslan kommer det inte heller henne tillgodo. Därför kan medarbetare på samma arbetsplats ha helt olika upplevelser om det de gör är meningsfullt eller ej vilket då också får helt olika konsekvenser för deras hälsa.  Att se en mening i det som sker gör det även lättare att stå ut i utmanande situationer.

Meningsfullhet är det starkaste fundamentet i begreppet KASAM. För även om du kan begripa och hantera hur mycket som helst så kommer du ändå tillslut slockna om du i livet saknar syfte, mål och mening som ger dig sinnesro i tillvaro. Det här är ett intressant begrepp att undersöka med tanke på den höga psykiska ohälsan tänker jag. Det han också upptäckte i sin forskning var att människor med låg känsla av sammanhang oftare beskrev sig själva som otursförföljda eller upplevde sig om offer för omständigheter helt oförmögna att själv påverka sin situation. För mig blir den meningen en klockren beskrivning av vad vi i dagligt tal kallar offerkoftor. Vi vet nog alla någon som knäppt koftan så hårt att den nästan vuxit fast.

Vi stannar där så länge, inlägget blir för långt. Men jag återkommer för detta är superintressant och väcker så många funderingar i mig!

Har du KASAM ? Finns det något område som du behöver stärka? Är det mest gynnsamt med ett fokus på ohälsa eller hälsa tror du? Hur ser samhället ut idag?

Seså vackra själ gå ut i världen nu och gör din tillvaro mer begriplig och meningsfull. I en pandemi är det viktigare än någonsin tänker jag!

Kärlek till dig

 

 

 

Förändra orsak viktigare än symptomlindring

---

I SN (13 nov) skriver majoriteten i Nyköping att de fortsätter lägga resurser på barn och ungdomar 2021. De berättar att de satsar både på PUB och samtalsmottagningar. Och självklart är det här en bra satsning. Det är definitivt ett område som behöver prioriteras. 

Men jag saknar ett helikopterperspektiv. Från alla styrande. Olika instanser fokuserar lätt på sin budget och sitt verksamhetsområde. En gemensam övergripande målbild blir inte tydlig. Vad är målbilden i Nyköping angående detta? Psykisk ohälsa ska förebyggas berättar den styrande majoriteten och jag undrar nyfiket hur? Har Region och Kommun en samsyn kring detta? En nödvändighet om det ska bli framgångsrikt tänker jag.  Om målbilden är att vi ska ha fler BUP och samtalsmottagningar i framtiden är satsningen helt rätt. Men jag hoppas så klart på en djärvare målbild. Tänk en vision om att unga i framtiden inte ens lider av psykisk ohälsa i dagens utsträckning. Är det Nyköpings målbild behövs andra insatser. Då behövs fokus på att definiera och förändra orsaken till att unga mår dåligt istället för att ägna sig åt symtomlindring. 

Undersökningar visar att ökningen av psykisk ohälsa gäller hela ungdomsgruppen. Vissa forskare menar att det kan vara en indikator på att det är de ungas livsvillkor som ligger bakom ökningen. Om det är så, är kanske den psykiska ohälsan egentligen bara en sund reaktion på hur vi vuxna format samhället som unga idag växer upp i. För oss vuxna är det så klart en superskön strategi att påstå att det är de unga som inte pallar, är lata eller känsliga så att vi politiker, direktörer, föräldrar, tränare och lärare slipper rannsaka våra egna beslut. Små som stora. Och fortsätta som vanlig.  På styrande nivå men även i vår vardag. Men om ungdomarna nu är allt detta, hur blev de i sådan fall det?  Trots att vi får det bättre mår vi sämre. Det finns grus i maskineriet och då kära vänner spelar det ingen roll hur mycket olja vi pumpar in om vi inte först avlägsnar gruset. Annars kommer nyrekrytering till gruppen unga med psykisk ohälsa fortsätta öka. Hur är skolsystemet, hur är skolmiljön, fritidsområden, prestationssamhället, internetmiljön och livsvillkoren för unga i Sverige idag? Hur har livsmedelsindustrin ändrat sig de senaste 40 åren? Vad äter unga som påverkar hela deras fantastiska system från födseln?  Främjar samhället kärlek, samhörighet och meningsfullhet? Prioriterar och belönar samhället verkligen rätt saker? Och vad är rätt saker? Ansvaret för detta behöver lyftas från individen till samhällsnivå om vi ska lyckas få till hållbara förändringar som gör skillnad på riktigt. 

Medikalisering av mänskliga känslor och utmaningar är ytterligare en debatt att ta. Så även dagens sjukdomsvinster i miljonbelopp när unga med psykisk ohälsa bygger hela karriärer på att må dåligt och är förebilder för många andra. Vill man bli fri från sin psykiska ohälsa om man byggt hela sin karriär på den? Vad är en stigmatisering och vad innebär identitet. Medvetet eller omedvetet. När vi vuxna tassar så extremt mycket på tå kring detta av rädsla för att skapa mer obehag hos de unga behöver det problematiseras. Det är vi vuxna som har skapat både diagnoserna och systemet som kräver dom. Genom beslut. Och ibland icke beslut. 

 Ungas livsvillkor i Sverige är givetvis en övergripande regeringsfråga, men det fråntar inte styrande i Nyköping ansvaret att våga tänka större än stort och långsiktigt…

 

En kortare variant finns på i SN

https://sn.se/nyheter

 

Bygg en ryggrad och lev ett liv

Jag är över tjugo. Ser ut som arton. En ganska liten tjej. Bakom min rygg i vardagsrummet sitter två killar. De pratar arabiska med varandra blandat med engelsk slang. Bullrigt. Högt. Med garv som äger hela världen. Dom röker konstant och deras blickar känns på varenda centimeter av min kropp. Ni vet. Man känner sådant.

Ibland tilltalar dom mig på svenska. Personliga frågor. Jag svarar diffust för att ändå verka trevlig. Sedan garvar dom högt igen. Språket jag inte förstår åker som en studsboll dem emellan. Jag vet att deras samtal handlar om mig. Ni vet, man känner sådant. Det är högsommar. Jag har linne. Jag önskar att jag hade haft luvtröja istället men kanske hade det inte hjälpt. Kanske hade jag känt mig lika naken i alla fall. Jag vill inte böja mig framåt så att jag kan nå att måla fönstret ordentligt. Vissa positioner känns liksom mer utmanande än andra. Jag anpassar mig och vrider mig istället lite åt sidan. Jag når nästan som jag ska. Nästan. Jag vill bara bli klar. Jag vill bara lämna lägenheten så fort som möjligt. Hela jag är spänd av de mörka manliga energierna som äter upp ljuset och syret. Jag är ändå hyfsat van vid det här laget. Jag är inte lättskrämd. Jag har blivit bra på att gå med rak rygg fast hjärtat håller på att hoppa ut. Att inte visa sig svag är en mänsklig strategi sedan savannen. Ett sätt att överleva. Rovdjur är lata därför väljer de alltid det lättaste bytet.

En attack kan skrämma men ibland är det, det subtila, undertonen, det som inte riktigt går att ta på som skrämmer mest. Som är svårast att hantera. Så har det varit för mig. När saker inte syns men känns blir det också svårare att förstå. Att sätta gränser. Eller förklara. Både för sig själv och andra. Men mörkret är inte mindre mörkt bara för att det inte syns. Verkligen inte. Enda vägen ut ur lägenheten är förbi soffan där killarna sitter. Jag bär mina saker. Händerna är fulla. Jag gör mig så osynlig jag kan. När jag är i höjd med soffan sätter den ena killen ut ett ben framför mig. Fyra svarta ögon i aktar hotfullt varenda nyans av mitt ansikte. Rovdjuret har fixerat sitt byte. Jag tittar tillbaka. Vägra vika ned blicken. Ingen säger något. En evighet passerar i mitt inre. Hjärtslagen känns i öronen. I verkligheten är det bara en sekund. Sedan sänker han benet igen. Och asgarvar. Jag går ut och tänker vad fan var det som hände. Jag blev rädd. Och jag är inte lättskrämd. Det här hade aldrig hänt om jag var kille. Det här är verkligheten för kvinnor. Varje dag.

Jag klev in i allmännyttans lägenhet i Solna som stolt målare. Jag lämnade den som objektifierad kvinna. Så himla tröttsamt.

Jag borde gått direkt. Jag hade inte haft en chans om något hänt. Men komplexiteten i det beslutet behöver sättas i ett större sammanhang. När en kvinna måste bevisa att hon klarar av en bransch kommer hon också ha svårare att sätta gränser och berätta om just undertoner. Rädd att visa sig svag. Mjäkig. Känslig. När hennes plats inte är lika självklar som mannens kommer hon ibland att välja tystnad för att hon så gärna vill få tillhöra. Bli godkänt. Hon kommer göra det så ofta som det behövs för samla skinn på näsan. För det måste kvinnor ha. Jag har både skin på näsan och attityd. I bland har det underlättat. Ibland ställt till det. Att vara tuff innebär inte att man inte är rädd. Tvärtom. Du blir bara väldigt bra på att vara modig. Varje situation jag har gått igenom har hjälpt mig att bygga ryggrad och fundera på vad som verkligen är rätt och fel. Inga grövre saker har som tur hänt. Men tusen subtila. För det är så systemet ser ut. Det är dags att ändra på det nu.

Vet ni, det är inte skin på näsan som behövs. Det är ryggrad. På både män och kvinnor. I byggbranschen. I världen. Överallt. Vi börjar där.

Sträck på dig vackra människa.

Ta ansvar för helvete

---

Begreppet ansvar är mer aktuellt än någonsin dessa dagar.  Aldrig förr har begreppet cirkulerat omkring som nu. Ordet används överallt. Ofta med ett eller flera utropstecken bakom. Plötsligt har alla rätt att be vem som helst att ta lite ansvar. För helvete – förstärker vissa sitt uttalande med. Själv tror jag att en aggressiv framtoning inte är rätt väg att gå. Det spär istället bara på rädsla, tunnelseende och polarisering. Allt som världen redan har för mycket av. Vi och dom. Dom som tar ansvar och de som inte gör det. Vi skuldbelägger. Jag gör rätt. Du gör fel. Jag är rätt. Du är fel.

Människor som innan år 2020 inte brytt sig särskilt mycket om allt som står på FHM hemsida tar plötsligt till sig allt om Covid 19. Dessutom förväntar de sig att alla andra också gör det. Att myndigheten skriver om väldigt mycket annat angående hälsa och ohälsa går helt förbi. Det här skapar lätt en ensidig syn i tänkandet kring ansvar och hälsa. Svart eller vitt. Aldrig någonsin grått. Det är som att det här perspektivet för vissa är den enda sanningen och plötsligt rättfärdigar det ilskna vokabulär, hatiska insändare och skuldbeläggning av andra som ser en annan verklighet. Jag undrar, har detta ändå högst mänskliga beteende historiskt någonsin gjort utmanande situationer i världen bättre. Jag tror inte det. Men jag kan ha fel. Att vi inte ska överbelasta en ansträngd sjukvård är ett starkt argument för att vi ska ta ansvar. Som jag till fullo står bakom för alla hjältar som jobbar där nu och gjorde redan innan pandemin. Allt för att förhindra lidande och död. Men vi borde också fundera på varför sjukvården är ansträngd från början. Det beror väl på att människor innan pandemin varit dåliga på att ta ansvar. Varför hördes sällan röster då om vikten av att inte belasta sjukvården. Vi pratade om långa köer, väntetider, neddragningar men sällan om att ta ansvar för vår hälsa. Fast vi vet att vi äter oss sjuka, latar oss till döds, vi röker och dricker. Vi stressar på både utsida och insida och försummar relationer. Vi har själar som dör och kroppar som springer. Allt detta skapar också ohälsa.

Ska vi ta ansvar för att vården inte ska kollapsa finns det fler saker att göra än att tvätta händer och hålla distans Jag tänker att vi behöver påminna oss om det. Du kan ta ansvar redan nu och sluta röka. Sluta dricka alkohol. Börja motionera. Strunta i skitmat, fika och läsk. Allt det som du redan vet skapar ohälsa kan du sluta med nu. Direkt. Det är också ett sätt i dessa dagar att ta ansvar. Varför pratar ingen om det! Det allsmäktiga svaret på framtiden kanske inte är vaccin. Har du tänkt på det. Om vi aggressivt skulle beordra människor som är beroende av läkemedel med livsstilssjukdomar som kostar enormt, att skärpa sig (för helvete) och ta ansvar skulle det anses kränkande. Och inte heller skulle det få någon önskad effekt eftersom aggressivitet sällan leder till motivation och hållbar förändring. Vi kan väl bara hålla den tanken en stund. Att det finns olika sätt att ta ansvar. Då. Nu. Sen. Och det finns olika sätt att hantera en pandemi.

Mat och fysisk aktivitet är kopplat till några av de främsta orsakerna till livsstilssjukdomar i Sverige. 90 000 personer insjuknar årligen i detta. Och då pratar vi bara fysisk sjukdom. Betänk då att vår psykiska ohälsa bara ökar. Personligen tror jag inte att människan kan separeras i delar. Hon är en helhet. Allt hänger ihop.

Trots vetskapen  har vi i ärlighetens namn gjort ganska lite för att få ordning på detta. Sjukvård prioriteras dock och skattefinansieras. Friskvård är däremot individens egna ansvar och ska finansieras från egen kassa. Det är inte konstigt att ohälsa är vanligare i lägre samhällsklasser. Sjukvårdens största utmaning på sikt är inte pandemier, det är samhällets oförmåga att skapa hälsa hos sina medborgare. Nu idag, men även för kommande generationer. Hur lever du själv just nu? Finns det saker du kan göra för att ta hand om dig själv bättre och inte belasta det allmänna systemet?

Jag vill poängtera att jag inte är ute efter att peka på rätt eller fel. För det gör så många andra redan bättre än mig. Jag vill bara försöka skapa en nyans däremellan. Och ge olika perspektiv på vad det kan innebära att ta ansvar. Det finns inte en sanning. Ansvar kan vara just här, nu. Men ansvar kan även vara att tänka på morgondagen. Framtiden. Nästa generation. Vad lämnar vi till dom. Vi kan se olika på detta. Är kortsiktigt tänkande alltid bättre än långsiktigt. Du har inte har samma kontext som din nästa. Kanske sitter du säker på ditt distansarbetande skrivbordsjobb, då är det lätt att skrika om att stänga ned allt. Men hur har alla andra det. Den största utmaningen för vissa just nu är inte pandemin i sig. I stället är det konsekvenserna av alla restriktioner. Ensamhet. Ekonomisk stress. Dödar också. Jag tror att vi skulle tjäna på en lite mer ödmjuk inställning till varandra och inte döma så snabbt. För vem äger sanningen om vad som är viktigast och rätt i en situation som är ny. Varje land har idag en egen sanning av vad ansvar innebär. Bara det borde få oss att reflektera och få förståelse för att olika sanningar cirkulerar. Mer värme tror jag gynnar oss bättre än skuldbeläggning och tävlan om vem som tar mest och bäst ansvar. Och vem har rätten att bestämma vilket ansvar som väger tyngts. Och måste det ens bestämmas när jag tänker efter. Om jag respekterar din tro kan väl du respektera min så slipper vi denna tävlan. För jag tror inte den gynnar oss. Jag kan själv göra mer än vad jag gör för min hälsa och vår gemensamma helhet. Det kanske vi alla kan om vi lyfter blicken lite högre än från våra egna tår.

Personligen tror jag att det viktigaste just nu är att ta ansvar för hur vi bidrar till vårt gemensamma energifält som ligger runt jorden. Och jag tror att ljuset är en bättre väg att gå än mörkret.

Men jag kan ha fel, som min favorit munk Björn Natthiko säger…

Kärlek till dig och världen

”Bortom idéer om rätt och fel
finns ett fält
Vi träffas där”
Lumi

 

Att leva med en ständig livboj är inget liv…

---

En livräddare. En vän i nöden. En tillfällig hjälp. När djupet under oss är mäktigare än kraften i våra ben finns livbojen där. Som en säkerhet. Den ger oss vila och håller vår näsa ovan vattenytan. Av ren kärlek håller den oss vid liv. Tro inget annat. Det finns dock ett problem med livbojen som kan uppstå om vi inte är väldigt uppmärksamma.

Det är att den obemärkt går från tillfällig till permanent. Vi vänjer oss vid att ha den under armarna. Vi slutar använda vår egen flytkraft. Våra muskler försvagas. Förtvinas. Plötsligt har vi glömt bort hur det är att simma. I stället för att fortsätta möta våra utmaningar på djupet förflyttar vi oss till den grunda delen. För säkerhetsskull. Utan att vi egentligen har märkt det står våra fötter på botten och livbojen är kvar runt midjan. Vi har både livrem och hängslen för att inte drunkna. Sista tecknet på rädsla och resignation är sedan att du lämnar vattnet. För säkerhetsskull kliver du helt sonika upp på land. Fortfarande med livbojen på. Och där någonstans är det lätt hänt att meningslöshet letar sig in i själen. Blodet pumpar fortfarande med frågan är om du lever. Att sitta på stranden med en livboj runt magen är att leva i rädsla. För allt. För säkerhetsskull. Utifall att. Det är inte ett liv. Vackra fina människa – vi kan inte ha garantier för allt. Vi kan inte veta. I bland behöver vi försöka. Prova oss fram. Fortsätta simma. Fortsätta göra. Det är så vi bygger våra muskler uthålliga och starka. Det är så vi förfinar vår teknik i att leva. Det är så vi kommer finna det vackraste djupet av dom alla. Vår egen essens. Vår egen tillit. För snälla tro mig. Människan har så mycket mer att ge. Så mycket mer att lära. Både du och jag. Om vi vågar försöka. Om vi gör det tillsammans. Om vi hurrar istället för att håna när någon är modig nog att prova. När vi är så rädda för döden att vi glömmer bort att leva bildas ett vakuum. Där varken död eller liv får näring. Det som dock väldigt lätt frodas i dessa miljöer är meningslöshet, bitterhet, gnäll och ett ständigt fokus på vad alla andra håller på med. I stället för att våga se inåt, se oss själva och prata om det som behöver pratas om skvallrar vi desto mer om vad alla andra håller på med.

Så till dig som fastnat på stranden med livbojen runt magen – var inte så rädd för att leva.  För har du då verkligen levt. Finns det fortfarande en längtan och nyfikenhet på både dig själv och världen då är det dags att kasta bort livbojen nu. Och tänk, kanske blir det den här sommaren som du åter igen vågar närma dig vattnet. Kanske att du till och med våga ta ett simtag. Jag tror så mycket på dig. Och blir det jobbig igen. Då finns den där. Livbojen. Som en tillfällig hjälp. Tillfällig…

Seså skimrande själ, ge dig ned i vattnet nu. Man blir glad av att bada!

/Kärlek

Att dö i ljuset eller överleva i mörkret

---

Alla har vi egen sanning. En egen gräns. I dessa tider mer än någonsin förenar eller separerar dessa saker människor. Polarisering. Stäng ned. Öppna upp. Jag har rätt. Du har fel. Länder gör olika. Människan famlar. Vi vill luta oss mot statistik och vetenskap.

Media proklamerar hur viktigt det är med ärlig öppenhet. Som att vi inte förstår att de vill sälja tidningar. Som alla andra vill dom givetvis behålla sina jobb. Om det blir på bekostnad av att människors oro ökar lavinartat skiter dom fullständigt i när löpets rubriker skapas. Jag är så fruktansvärt trött på deras tarvliga formuleringar och löp. Människan snubblar i en ovan situation. Vi hatar att inte veta. Så även jag. Vår trygghet finns att hitta på utsidan. Tror vi. Men tillit vackra vän skapas inte på utsidan. Den skapas   i hjärtat. Tillit handlar inte ett dugg om kontroll. Det handlar om förmågan att möta det som ges dig. Både gott och ont. Vi kan inte styra allt. Liv och död är större än dig och mig. Men vi försöker. Alla vill göra rätt. Ingen vill göra fel. I en tid utan facit. Livet har plötsligt blivit mer värdefullt än någonsin. Det blir så när döden hälsar på. Samhället fryser och glömmer bort att utan död finns det heller inget liv. Det finns en gräns för oss alla. När att leva blir viktigare än att överleva. Samhället borde fundera på den gränsens. Konsekvensanalys. Om våra restriktioner skapar mer mörker och död än viruset i sig kan ingen veta. Men jag tror att vi behöver hitta en balans mellan pest och kolera. För livet ska ändå levas. Även i framtiden. Att dö i kärlek kan för vissa vara större än att överleva i ensamt mörker. Vad är rätt. Vad är fel. Och vem bestämmer det. Vad är medmänskligt. Vad är ohumant. Vi har alla vår egen gräns. Du har din. Jag har min.

Och när vi ändå tvättar våra händer och längtar efter den snabba lösningen som kallas läkemedel finns det lite annat vi kan göra. Låt oss förbereda oss så gott det går om döden knallar in. Hur äter du. Hur dricker du. Röker du. Motionerar aldrig. Struntar i själavård. Genom att förändra dessa saker ger du dig själv en bättre chans. Det är ingen garanti. Men bättre förutsättningar. Och utan negativa biverkningar. Blir det tvångsvaccinering på detta blir jag anarkist på riktig. Där går nämligen min gräns. Eller den går nog snart förresten.

Vad är mitt öde. Vad är ditt. Vem bestämmer egentligen vem som ska få leka Gud…

Kärlek till världen