Begreppet ansvar är mer aktuellt än någonsin dessa dagar. Aldrig förr har begreppet cirkulerat omkring som nu. Ordet används överallt. Ofta med ett eller flera utropstecken bakom. Plötsligt har alla rätt att be vem som helst att ta lite ansvar. För helvete – förstärker vissa sitt uttalande med. Själv tror jag att en aggressiv framtoning inte är rätt väg att gå. Det spär istället bara på rädsla, tunnelseende och polarisering. Allt som världen redan har för mycket av. Vi och dom. Dom som tar ansvar och de som inte gör det. Vi skuldbelägger. Jag gör rätt. Du gör fel. Jag är rätt. Du är fel.
Människor som innan år 2020 inte brytt sig särskilt mycket om allt som står på FHM hemsida tar plötsligt till sig allt om Covid 19. Dessutom förväntar de sig att alla andra också gör det. Att myndigheten skriver om väldigt mycket annat angående hälsa och ohälsa går helt förbi. Det här skapar lätt en ensidig syn i tänkandet kring ansvar och hälsa. Svart eller vitt. Aldrig någonsin grått. Det är som att det här perspektivet för vissa är den enda sanningen och plötsligt rättfärdigar det ilskna vokabulär, hatiska insändare och skuldbeläggning av andra som ser en annan verklighet. Jag undrar, har detta ändå högst mänskliga beteende historiskt någonsin gjort utmanande situationer i världen bättre. Jag tror inte det. Men jag kan ha fel. Att vi inte ska överbelasta en ansträngd sjukvård är ett starkt argument för att vi ska ta ansvar. Som jag till fullo står bakom för alla hjältar som jobbar där nu och gjorde redan innan pandemin. Allt för att förhindra lidande och död. Men vi borde också fundera på varför sjukvården är ansträngd från början. Det beror väl på att människor innan pandemin varit dåliga på att ta ansvar. Varför hördes sällan röster då om vikten av att inte belasta sjukvården. Vi pratade om långa köer, väntetider, neddragningar men sällan om att ta ansvar för vår hälsa. Fast vi vet att vi äter oss sjuka, latar oss till döds, vi röker och dricker. Vi stressar på både utsida och insida och försummar relationer. Vi har själar som dör och kroppar som springer. Allt detta skapar också ohälsa.
Ska vi ta ansvar för att vården inte ska kollapsa finns det fler saker att göra än att tvätta händer och hålla distans Jag tänker att vi behöver påminna oss om det. Du kan ta ansvar redan nu och sluta röka. Sluta dricka alkohol. Börja motionera. Strunta i skitmat, fika och läsk. Allt det som du redan vet skapar ohälsa kan du sluta med nu. Direkt. Det är också ett sätt i dessa dagar att ta ansvar. Varför pratar ingen om det! Det allsmäktiga svaret på framtiden kanske inte är vaccin. Har du tänkt på det. Om vi aggressivt skulle beordra människor som är beroende av läkemedel med livsstilssjukdomar som kostar enormt, att skärpa sig (för helvete) och ta ansvar skulle det anses kränkande. Och inte heller skulle det få någon önskad effekt eftersom aggressivitet sällan leder till motivation och hållbar förändring. Vi kan väl bara hålla den tanken en stund. Att det finns olika sätt att ta ansvar. Då. Nu. Sen. Och det finns olika sätt att hantera en pandemi.
Mat och fysisk aktivitet är kopplat till några av de främsta orsakerna till livsstilssjukdomar i Sverige. 90 000 personer insjuknar årligen i detta. Och då pratar vi bara fysisk sjukdom. Betänk då att vår psykiska ohälsa bara ökar. Personligen tror jag inte att människan kan separeras i delar. Hon är en helhet. Allt hänger ihop.
Trots vetskapen har vi i ärlighetens namn gjort ganska lite för att få ordning på detta. Sjukvård prioriteras dock och skattefinansieras. Friskvård är däremot individens egna ansvar och ska finansieras från egen kassa. Det är inte konstigt att ohälsa är vanligare i lägre samhällsklasser. Sjukvårdens största utmaning på sikt är inte pandemier, det är samhällets oförmåga att skapa hälsa hos sina medborgare. Nu idag, men även för kommande generationer. Hur lever du själv just nu? Finns det saker du kan göra för att ta hand om dig själv bättre och inte belasta det allmänna systemet?
Jag vill poängtera att jag inte är ute efter att peka på rätt eller fel. För det gör så många andra redan bättre än mig. Jag vill bara försöka skapa en nyans däremellan. Och ge olika perspektiv på vad det kan innebära att ta ansvar. Det finns inte en sanning. Ansvar kan vara just här, nu. Men ansvar kan även vara att tänka på morgondagen. Framtiden. Nästa generation. Vad lämnar vi till dom. Vi kan se olika på detta. Är kortsiktigt tänkande alltid bättre än långsiktigt. Du har inte har samma kontext som din nästa. Kanske sitter du säker på ditt distansarbetande skrivbordsjobb, då är det lätt att skrika om att stänga ned allt. Men hur har alla andra det. Den största utmaningen för vissa just nu är inte pandemin i sig. I stället är det konsekvenserna av alla restriktioner. Ensamhet. Ekonomisk stress. Dödar också. Jag tror att vi skulle tjäna på en lite mer ödmjuk inställning till varandra och inte döma så snabbt. För vem äger sanningen om vad som är viktigast och rätt i en situation som är ny. Varje land har idag en egen sanning av vad ansvar innebär. Bara det borde få oss att reflektera och få förståelse för att olika sanningar cirkulerar. Mer värme tror jag gynnar oss bättre än skuldbeläggning och tävlan om vem som tar mest och bäst ansvar. Och vem har rätten att bestämma vilket ansvar som väger tyngts. Och måste det ens bestämmas när jag tänker efter. Om jag respekterar din tro kan väl du respektera min så slipper vi denna tävlan. För jag tror inte den gynnar oss. Jag kan själv göra mer än vad jag gör för min hälsa och vår gemensamma helhet. Det kanske vi alla kan om vi lyfter blicken lite högre än från våra egna tår.
Personligen tror jag att det viktigaste just nu är att ta ansvar för hur vi bidrar till vårt gemensamma energifält som ligger runt jorden. Och jag tror att ljuset är en bättre väg att gå än mörkret.
Men jag kan ha fel, som min favorit munk Björn Natthiko säger…
Kärlek till dig och världen
”Bortom idéer om rätt och fel
finns ett fält
Vi träffas där”
Lumi
exploringlifepiaberg 