I somras tog jag mig hela vägen upp till Sveriges tak. Med full packning timme efter timme via den östra passagen upp för Storbacken, Björlings glaciär och Via ferrata nådde jag toppen (dvs klättring med sele via en stålvajer i berget) En fantastisk mäktig känsla! Både själva vandringen och att nå toppen. Jag expanderade åt alla håll när vidderna drabbade mig. Gränsen för vart jag började och slutade suddades ut. En känsla jag förut bara har upplevt under vattnet. Huden blir plötsligt inte den där synliga gränsdragning som definierar det som är jag för både mig själv och andra. Istället blir själen helt naken utan det vi kallar kropp. Vid fridyk är det känslan av att faktiskt vara vattnetomkring mig. På toppen av Kebnekaise var det istället känslan av att vara luften omkring mig. Känslan av att vara en del av något. Pure Energy.
Andetaget djupt, lugnt och andaktsfullt trots eufori. Tacksamhet blandat med ödmjukhet. Det var så storslaget tyst där uppe. En märklig men skön upplevelse. Den moderna människan utsätts för ett enormt surrande och matas med gigantiska mängder av information att processa. Dagligen. Inte ett enda av det fanns på toppen. När jag såg de gigantiska bergen nedanför kände jag mig stark och stor. Trots att jag bara mäter 1,60 i strumplästen. Men mitt i min egen storhet dök ändå insikten upp. Insikten om hur liten jag är. Insikten om hur allt människan till vardags gör så stort inte är det. Insikten om hur vi människor i det stora hela bara är en pytteprick. Det var ingen skrämmande tanke, tvärtom. Det var skönt. För mitt i min litenhet kände jag mig också omsluten. Omhändertagen. Och det slog mig att det är en känsla jag unnar alla. Att vila i att bara vara. Känslan att vara en del av något större. Det ger perspektiv. Kanske är vi både stora och små samtidigt. Universums macro och micro där allt sitter samman. Kvantfysiken kanske är den mest spännande forskning vi har idag som andas den nya världen. Visste ni att forskare konstaterat att två olika separerade partiklar som är flera mil ifrån varandra fortfarande beter sig som en enhet. Det benämns kvantsammanflätning. Det som händer med den ena partikeln sker omedelbart även med den andra. Vi lever alla i ett mönster av alla dessa partiklar, molekyler atomer och massa fler jag inte ens vet namnet på. Vi vet att djur påverkas av och använder jordens magnetfält i allt från att navigera till att gå i ett tak utan att ramla ned. Vad skulle vi människor vara förmögna till om vi på riktigt tog till oss att vara en del i allt detta istället för att försöka vara herre över det. En professor vid Uppsala universitet förklarar kvantsammanflätningen med att det handlar om vår fundamentala förståelse av verkligheten.
Tänk vilket paradigm det var när världen gick från att vara platt till att vara rund. En helt ny världsbild växte fram och sanningar försvann. Människan fungera så, när hon plötsligt ser så framträder saker som innan varit dolda. Landa i den meningen en stund för den är omvälvande. Jorden var ju alltså rund även när människan var övertygad om att den var platt. Vilka fantastiska system finns redan omkring oss sedan begynnelsen som vi ännu är blinda för att se. Och vilka begränsningar hos människan är det som gör att vi inte ser saker förrän det är bevisat. Geckoödlan knallar onekligen omkring i taket tack vare sina laddade elektroner på fötterna utan att för den skull fått några bevis framför sig. Och humlan flyger fast det borde vara omöjligt. Det är en otroligt inspirerande tanke tycker jag, att människan kanske inte alls är den mest intelligenta. Dessutom är det ju vi själva som har definierat vad det innebär att vara intelligent. Jag är övertyga om att vi är på väg mot en ny världsbild igen, även om det är långt kvar. Men tanken är både extrem lockande och hoppfull för mig
För mig är det många år sedan jag förstod att det finns mer än det jag kan se. Redan som barn på landet fanns den känslan även om jag inte förstod eller hade ord för det. Ibland kände jag mig som en utomjording. Som att jag kom någon annanstans ifrån. Och i ärlighetens namn, den känslan har jag fortfarande ibland även som vuxen. Kanske är det just därför jag fortsätter undersöka, ifrågasätta och vill förstå. Jag zoomar upp och lägger pussel oberoende av påhittade gränser, linjer och ideologier. Oberoende av andras åsikter, retorik eller techjättarnas algoritmer. Oberoende av hierarkier, titlar eller vad jag förväntas tänka. Jag har en sådan stark känsla för att mänskligheten är menad för bättre än det resultatet vi nu ser. Jag återkommer ofta till helheten och är sämre på detaljerna. Det jag ser hittills av människans systembygge imponerar inte speciellt mycket. Jag vet att vi kan bättre. Om vi bestämmer oss. Det är mitt ljus i mörkret. Och nej, jag kan inte leverera lösningar men jag vet att dom finns. Och jag vet att dom finns inom oss. Det är människors inre mindshift som kommer omforma världen även om kvantfysiken kan bli en förklaringsmodell. Lösningar vi behöver finns inte i nuvarande system.
Som art har vi människor under vår tid på jorden endast utvecklats marginellt, även om vi rent kunskapsmässigt har lärt oss massor. Vi lever i ett kunskapssamhället och utbildar oss mer än någonsin men hjärnan och hjärtat är fortfarande kvar på stenåldern. Utbildad och bildad är dessutom inte samma sak. De mänskliga karaktärsdrag som ställde till det för oss för flera tusen år sedan gör det än idag, även om metoder har bytts ut till andra. Mänskliga begär och mänsklig behov är inte samma sak, det glöms ofta bort i vår beslutsiver. Människans ego fortsätter roffar, hata och döda. I religionens namn eller kapitalistisk anda. Ständig ekonomisk tillväxt är den moderna människans mantra vilket är ett väldigt konstigt mantra eftersom vi lever på ett begränsat klot. Alla rättfärdigar just sitt härskande eller sin girighet på något sätt. Ibland trots att magkänslan säger något annat till oss. Vi lyssnar mer på hjärnan än på djupet.
Trots att vi människor är av en och samma art har vi dragit skarpa linjer som fått oss att glömma det. Vi har byggt samhällen, kulturer och system som snarare separerar än förenar. Både i det stora men också i det lilla. Det är ett skönt förhållningssätt. För tack vare polarisering finns det också alltid en syndabock. Det är alltid någon annans fel. När vi drar linjer och ger människor olika värde skapas vi och dom. Det är ofantligt mycket lättare att syna andras knän än sitt eget. Och där tror jag att mänsklighetens utmaning ligger just nu om vi ska få ordning på balansen. När kaos och elände startar går det inte från en dag till en annan. Det är många olika saker som enskilt kanske inte verkar så betydelsefulla som lägger grunden. Resultatet i världen vi ser idag började med hur människan agerade och gjorde sina val för flera hundra år sedan. Främst människor i maktpositioner men även valen som du och jag gör till dagligdags. Så vilken vision har vi idag för framtiden egentligen? Varje beslut borde kunna luta sig mot den visionen och annars borde vi tänka ett varv till. Så formas hållbarhet. Och det är så man slipper vakna med skägget i brevlådan.
Tänk dig om människan skulle mötas utan ideologier, religioner, kulturer vem är hon då och hur ser hon då på andra?
Om människor som normalt sätt står väldigt långt ifrån varandra, både kulturellt, ideologiskt, religiöst skulle bli tvingade att tillbringa 2 veckor ensamma på ett berg – hur hade de närmat sig varandra?
Om det nyfödda barnet slapp bära föregående generationers mörker eller sina föräldrars rädslor hur hade det barnet då sett på andra barn och hur hade det format världen?
Jag tror inte att vi är i närheten av att förstå människans storhet som art i det uråldriga systemet som skapade oss från början. Vi lever idag ytterst begränsat med hur vi hade kunnat leva i symbios med allt annat. Tänk om vi kunde följa med istället för att som flera civilisationer innan oss, försöka toppstyra hela evolutionen. Människan gör sig både större och viktigare än hon är. Och är det något som kan få oss på fall så är det just det. När vi fastnar i mänskliga detaljer glömmer vi bort den universella helheten.
Att bestiga ett berg kan vara en metafor för så mycket annat än att faktiskt göra det. Men vill du se Sveriges tak, gör vandringen. Det är så magiskt som du låter det bli. Mitt tips när du står där är att låta sinnet flyga och bara känna. Låt hjärnan vila och närvara med hjärtat istället. Tanken på att du har hela den långa vandringen ner kvar kan få stanna uppe i huvudet medans du tar in storheten. Och ta in det enkla. För det var en annan insikt jag fick på berget. Att enkelheten redan finns. Det är en naturlag. Vi har bara svårt att se den och det är därför vi krånglar till allt. Men om det får jag skriva om en annan gång…
Du är en del av något större, klicka på länken så förstår du..
Det kan absolut varit något av allt detta som slog dig till marken. Orättvisa. En kärlekslös barndom. Fattig uppväxt. Prestationsångest. Brist på gränser. För hårda gränser. Du fick
ibland blir så kall om tårna att hälften vore nog. När du hela tiden väljer att leva ditt liv utifrån garantier är risken stor att du missar just DEN lärdomen. DET äventyret som kunde lärt dig mest.Som kunde lyft dig till en nivå du inte trodde fanns. En nivå som normer, jante och uppfostran aldrig har berättat om. Rädsla är som jag ser det inte bara ett hinder för en individuell expansion – utan även ett hinder för mänsklighetens överlevnad. Rädsla grusar vårt seende och stimulerar vårt ego. Det begränsar. Rädsla genererar knotiga maktkamper där giganter som egoism och girighet kliver över lik i rädsla för att glida ned från pedistalen. Det bygger på en världsbild där toppen endast rymmer några få. Herre på täppan tolkas bokstavligt. Alla andra knuffas ned. Rädslan har många skepnader. Likt en kameleont skiftar den beroende på individ och situation. Motsatsen till rädsla är mod. Att göra något fast vi är rädda. För om vi aldrig är rädda kan vi nämligen inte heller vara modiga. Att våga.Att våga vara sårbar. Att våga vara människa. Att våga expandera. Att våga känna. Att våga falla. Att våga resa sig. Att våga göra annorlunda. Att våga byta perspektiv. Att våga bryta normer. Att våga undersöka sanningar. Att våga ha fel. Att våga säga förlåt. Att våga älska. Sig själv och andra. Att våga vara snäll. Är man uppfostrad i djungels lag och ständigt fått höra att bara den starkaste överlever kan det vara svårt att se någon vinst i att vara snäll.Eller dela med sig. Men vad innebär det då egentligen att vara starkast? Och vill vi bara överleva eller vill vi leva?
Min innerliga önskan för 2019 är att du vågar skina som den fantastiska skapelse du är. Jag önskar att du vågar skina både hemma och på jobbet. Att du vågar släppa prestige. Att du vågar ta beslut utan att veta. Att du vågar ta ansvar. Att du vågar förstå att det du gör betyder något. Allt detta önskar jag dig. Och mig.För min vandring på isen fortsätter. Min transformation är in progress. Från då. Till nu. Jag föds på nytt och håller sakta på att vänja mig vid att se på mig själv med nya ögon. Det är inte enkelt. En utmaning. Jag präglas av det som varit och hur min identitet skapats av andra. En osynlig kraft som håller tillbaka. En gummisnodd runt midjan som tänjs för varje steg jag tar utanför det vanliga. Ett motstånd som vill att allt ska vara som det alltid har varit. En kraft som vill skydda. Med en god intention. Men som också väldigt lätt nästan obemärkt stryper syretillförseln om vi aldrig vågar utmana den. När det känns obekvämt eller läskigt är det lätt att resignera. Att ge upp. Gör du det? Eller tar du tag i det som skaver? Det är där självtilliten kommer in. Att fortsätta ändå. Uthålligt. För en vacker dag brister snodden. Plötsligt har du flyttat gränsen för din komfort zon. Plötsligt får du en skjuts in i framtiden som aldrig hade varit möjlig om du inte utmanat gummisnodden.
exploringlifepiaberg 