Jag hinner inte…

Den moderna människans mantra. En mening så oskyldig men ändå så betydelsefull. För vilka signaler du sänder ut i hela ditt fantastiska system. Jag hinner inte. En känsla av att livets alla minuter redan är ockuperade. Jag hinner inte. En känsla av att ligga efter med allt som bör få plats hur fort du än springer. Jag hinner inte. En känsla av otillräcklighet och ett liv utan andningspaus. Men vad är det vi egentligen inte hinner när vi säger så. Handlar det verkligen om tid. Handlar det inte om prioritering. Och en acceptans av att vi inte behöver ha eller hinna allt. Det viktigaste kanske inte är att hinna allt. Det viktigaste kanske är att hinna det som räknas. 

Vi lever i en tid där människan utsätts för flera valmöjligheter än någonsin. Vi lever i en tid där människan ska underhålla en ofantlig mängd relationer – både IRL men även digitalt. En människa i väst har så sjukt mycket att hålla reda på att hjärnan får härdsmälta vilket skapat en generation som har allt men mår sämre än någonsin. Återhämtning har rationaliserats bort av organisation och individ. Sömnproblem är snarare regel än undantag. Och vi ger barn insomningstabletter som den naturligaste saken i världen. I denna expansiva samhällsutveckling med tusen valmöjligheter vid varje beslut har vår förmåga att prioritera rätt blivit en av de viktigaste egenskaperna att ha. Det sorgliga är att vi får väldigt lite hjälp att förstå vad som egentligen är rätt. För varje individ. Eller träna upp styrkan i att säga nej och våga begränsa våra val. När vi inte klarar det anpassar vi oss istället efter vad systemet förväntar sig. Vi blir en lättstyrd bricka i ett marknadsspel. När vi själva inte är medvetna om vårt personliga kärnvärde låter vi andra krafter definiera våra prioriteringar. Av präglingar och förväntans effekter. Så när du slentrianmässigt säger att du inte hinner är det mycket möjligt att du prioriterar bort det som egentligen betyder något. På riktigt. För dig.

Ta en stund. Reflektera. Vad är det du brukar säga att du inte hinner? Brukar du säga att du inte hinner träna, läsa för dina barn, skära grönsaker till middagen, laga mat överhuvudtaget, förhöra barnen på läxan, se dotterns fotbollsmatch, äta frukost, läsa en bok, cykla till jobbet, hälsa på din gamla mamma, ta tre djupa andetag eller förundras över kopparormen som ringlar fram. Lyssna på dina argument. Kanske finns det viktig information för dig att hämta där. Prioriterar du din tid rätt och lägger du tiden på rätt människor. Vad vi upplever rätt är givetvis subjektivt. Men det är viktigt att få koll på sina prioriteringar. För du väljer och väljer bort. Varje dag. Varje vecka. Varje månad. På lång sikt formar dessa val din verklighet. Val får konsekvenser. Och jag tror att de flesta av oss vill fylla vår tid med essensen av våra personliga drömmar av att leva. Jag tror att de flesta av oss vill ha sinnesro på ålderns höst. Vara nöjda med vad vi valde att lägga vår tid på. Våra prioriteringar. Oddsen för att det ska ske ökar om vi blir mer medvetna.

Önskar du skapa en större medvetenhet över dina val tjänar du på att byta ut frasen Jag hinner inte. Säg istället – Jag prioriterar, jag väljer. Det blir tydligare. I kväll prioriterar jag att jobba över istället för att läsa för mina barn eller träffa vänner för att. Jag väljer min karriär före tid med familjen eller motion för att. Jag prioriterar Netflix istället för att hälsa på pappa eller gå i skogen för att. Jag väljer Facebook istället för träning för att. Jag prioriterar egen träning framför dotterns fotbollsmatch för att. Jag väljer att drick vin istället för att hämta barnen för att. Och så vidare. Det finns mängder av exempel. Och givetvis går många av våra prioriteringar i varandra. Vissa saker säger vi alltid att vi inte hinner och vissa saker är bara ibland.Men jag tror att ni förstår poängen. Att prata på det här sättet istället. Både till dig själv men även till andra kommer göra det tydligare för dig vad du väljer och vad du väljer bort. Jag pratar inte om vad som är rätt eller fel prioritering. Det är bara du som vet vad som är bäst för just dig.Men det handlar om att ta ett aktivt ansvar för valen du gör. Och säkerställa att du väljer det du innerst inne vill. Man kan även kommunicera än mer ärligt vilket är ytterligare en väg att gå för att verkligen få fatt på dig själv. Brukar du säga att du inte hinner träna till exempel så är det alltid en form av prioritering. Alltid. Du kanske ska börja vara ärlig och säga att du inte orkar träna, inte vågar träna, inte vill eller känner dig osäker för vart du ska börja och så vidare. För om du vill börja träna för att du vet att det är bra för dig kommer du mycket lättare komma dit om du först synliggör dina påhittade hinder för att komma till skott. Ärlig kommunikation är en hjälp på vägen att prioritera din tid. Jag får återkomma till det en annan gång. Men hur ofta säger vi att vi inte hinner när vi egentligen inte vill. Jag gör det. Förmodligen du också. Man kan nyfiket undra vad det ska vara bra för…

Vi har de timmar om dygnet som vi har. Därför är förmågan att prioritera av största vikt. För när du säger Ja till en sak innebär det att du säger Nej till något annat. Och det är okey. Samma sak gäller när det kommer till vilka människor du prioriterar att ge din värdefulla tid till. För när du säger Ja till någon säger du Nej till någon annan. Och det är också okey. Finns det månne andra prioriteringar för dig att göra? Jag säger själv att jag inte hinner emellanåt men tränar på att uttrycka mig annorlunda när jag kommer ihåg. För när jag säger att jag inte hinner reflekterar jag sällan över vilket val jag egentligen gör. Och så kan frasen stressa upp mig. Helt i onödan. En negativ känsla. Eller så slänger jag ur mig frasen bara för att visa hur upptagen och populär jag är. Och det är verkligen inget som betyder något i det stora hela. Helheten som kallas livet påverkas nämligen inte positivt av egon som pockar på uppmärksamhet.

Nej desto tydligare och ärligare du pratar med dig själv – desto lättare kommer det bli att hitta och följa dina kärnvärden.Utifrån dig. Utifrån ditt hjärta. Prova att byta ut Jag hinner inte nästa gång till det du egentligen menar. Texten börjar bli lång. Jag återkommer om betydelsen av hur du kommunicerar med dig själv så att dina val blir medvetna. Jag fortsätter fundera på begreppen tid, stress och prioriteringar. Om jag hinner…

Kom ihåg: Det viktigaste kanske inte är att hinna allt. Det viktigaste kanske är att hinna det som räknas. 

Tills dess vackra själ – lyssna på vad du säger. Egentligen. Undersök hur det får dig att känna. Och fundera över dina prioriteringar. Vad är viktigt. På riktig. För dig.

Vi hörs snart igen!

Kärlek

Pia

Varför går man ens upp på morgonen…

Vad jobbar du med? Är en fråga jag ofta bävar för. För jag gör så mycket olika. Lika jobbigt är det för mina barn. De vet aldrig vad de ska svara när någon frågar vad mamma jobbar med. Men generellt så försöker jag helt opretentiöst göra världen lite bättre. Och det gör jag genom att fokusera på människans insidan i allt jag gör. För jag tror att svaren vi letar efter för att skapa något bättre börjar där.

Samtiden vi lever i mejslas fram från konsekvenserna av beslut tagna av oss själva och andra människor. Vi lever inte i en slump utan vi lever i ett gigantiskt mönster av handlingar. Både på individ och samhällsnivå . Vi samexisterar i en verklighet formad av mänskliga val och sanningar. Och det är positivt. För det innebär att om vi börjar att göra om än så lite annorlunda kan vi åter bli den som styr istället för att åka med. Att förändra världen gör jag som coach på individnivå. Som konsult  och föreläsare på organisationsnivå. Och självklart genom att alltid jobba med mig själv.  Reflektion. Nyfikenhet. Rannsakan. Analys. Och så alla dessa böcker jag läser i kombination med djupa andetag. Det är viktigare vad jag gör än vad jag säger.  

Vi har lagt otroligt stora resurser på att utveckla allt möjligt på utsidan. Utan att tänka några steg framåt. Utan att analysera konsekvenserna långsiktigt. Allt fokus utåt har skapat en enorm obalans eftersom vi inte samtidigt har lagt vikt vid det absolut mest magiska vi själva har. Människans superkraft att få vara människa. Mänskliga djupgående behov trycks undan i ett system där vi springer allt fortare utan tid för reflektion för att leva upp till begreppet ständig ekonomisk tillväxt. Ett märkligt begrepp med tanke på att vi lever på ett klot, men det problem får någon annan generation tydligen ta tag i. Och mänskliga behov och mänskliga begär är verkligen inte samma sak. Det verkar råda en viss förvirring där.

Vi applåderar innovationer där AI allt mer gör människan överflödig utan att först tänka till vad hon ska göra i stället. Personalkostnad är en tung post. Men människor utan sysselsättning, som saknar mening, känner sig odugliga, som blir sjuka kostar oss ännu mer. Och om det här är framtiden då behöver vi verkligen se över vilka saker som barnen behöver få med sig från en hel barndom i skolan redan nu. Jag går inte in mer på skolsystemet nu, för då kan jag inte sluta. 

Klyftor ökar och den ekonomiska obalansen där allt färre styr allt fler fortsätter vara den rådande sanningen och den självklar vägen. Klassbegrepp och skillnad på människa och människa görs i allra högst grad forfarande. Mörker och sjukdom får vårt fokus och girighet, vassa armbågar och hybris ses som självklar inslag i förebilders framgångssagor. Allt mäts i pengar. I staplar. Och det mätbara är den enda givna sanningen. Fåfänga och yta uppmärksammas och omsätter miljarders miljarder. Gränser flyttas så sakta att vi knappt märker det. Och det mest problematiska med det enligt mig är att gränserna fortsätter flyttas ifrån oss istället för att komma närmare det som är vi. Det naturliga. Det nakna. Det äkta. Det ärliga. Det enkla. Att få vara människa. Ökningen av läkemedel i västvärlden för att klara av kontexten vi har skapat visar inga som helst siffror på att sakta ned. När människan inte tillåts vara människa mår hon dåligt. Men vi fortsätter manipulera henne istället för att på allvar ta kontroll över systemet som gör henne sjuk. 

Jag har en vision om en ny verklighet. Ett annat system. Ett paradigm som styrs av förnuft i stället för girighet och fåfänga. Jag är nämligen övertygad om att vi kan bättre. Och att det finns andra bättre system än det som idag stressar ihjäl oss. Jag har inga svar. Än. Men en stark övertygelse om att svaren vi letar efter på utsidan egentligen finns på insidan. Men vi springer så fort att andetagen aldrig når fram till lösningen. Mänskliga behov som ignoreras får konsekvenser. När något saknas på insidan börjar vi kompensera på utsidan. När vi inte får fatt i vårt eget ljus börjar vi se allt genom mörker. Så därför säger jag att jag förändrar världen eftersom mycket av det jag gör handlar om människors insida. Att få syn på oss själva. Och alla möjligheter som finns där. Omsorg, tacksamhet och förundran över livet har sällan med plånboken att göra. Att prostituera dig på ett jobb som går emot allt du tror är förståligt om du knappt har mat på bordet men annars behöver du verkligen fundera på vad som är värt vad. 

I min iver att avskaffa klasskillnader och skapa en mer medveten, jämställd och medmänsklig tillvaro för oss alla har jag just nu riktat in mig på byggbranschen. För den är väldigt stor. Och i behov av förändring. När byggbranschen tar de nödvändiga kliven till en inkluderande, innovativ och varmare kultur kommer det ha påverkat hela Sverige. När jag tänker på framtidens byggbransch ler jag. För min vision är stor. Och jag tror att det går. Jag börjar där!

Så vad jobbar jag med rent krasst. Ja, för några veckor sedan till exempel spelade jag bland annat in en film för byggbranschens yrkesnämnd. Där pratar jag om inkluderande arbetsplatslärande (iAPL) som är ett projekt jag drivit i några år. Allt för att öppna en sluten kultur för den yngre generationen. Det är inte vi som redan är i branschen som kommer revolutionera den. Det är den yngre generationen. Men vårt jobba är att släppa in dom. Så ja, därför går jag upp på morgonen.

Varför går du upp på morgonen?

Att förlora oskulden känns

Jag känner en märklig olust. En krypande känsla som är ny för mig och svår att förklara. Den sitter i bröstet. Min puls dunkar i öronen. Jag känner också sorg inser jag. En ledsamhet. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Eller hur jag ska säga det. Kanske är det bättre att hemligheten får fortsätta vara min.

För hur kommer du ta emot mig om jag berättar. Blir jag utesluten då. Dumförklarad. Angiven. Det är kanske bäst att jag är tyst. För jag ser hur många ser på sådana som mig. Jag ser det överallt. I tidningar. På TV. På sociala medier. Överallt pratar människor som ser sig som rätt om alla dom där andra som är fel. Känslan är läskigt obehaglig. Och jag försöker verkligen förstå vad det är jag känner och varför. Det som pågår skrämmer. Och det skrämmer på en nivå som egentligen inte alls har med mig att göra. Utan det har med oss att göra. Hur fort går det egentligen att skapa en polarisering? Och vad betyder det ur ett längre perspektiv för mänskligheten? Det kliar liksom i själen på mig. 

Samtalet fortsätter. Kanske ska man exkludera sådana som mig. Stänga dörrar. Jag nämner lite  att det kanske inte går så bra ihop med demokratiska värderingar och människors lika värde. Men får då till svar att situationen är så extrem att man kanske behöver frångå dessa värderingar. Att såna som jag får skylla oss själva. Ja visst, men i sådana fall, då finns det nog fler i vårt samhälle som borde stå ensamma och få skylla sig själva när skiten drabbar fläkten. För visst är det människans egna val som formar stigen hon går på. Jag tänker att det här är en väldigt farlig väg att gå. Jag tänker att den diskussionen behöver lyftas till ett helikopterperspektiv. För vem ska i sådana fall ta på sig rätten att dra den linjen mellan människor. Och när vi väl har börjat med det beteendet är det väldigt lätt att gränser flyttas. Det visar historien på det mest brutala sätt. Ingen gräns är starkare än att den går att flytta.

Jag fortsätter lyssna till argument som har som syfte att rättfärdiga exkluderingen. Jag berättar fortfarande inte min hemlighet. Situationen är konstig. Alla tar för givet att jag tänker som dom. Ingen har ens tänkt tanken att jag kanske inte gör det. Och ingen har frågat. Min hemlighet syns inte på utsidan. Den sitter i hjärtat. Min sanning har plötsligt blivit en hemlighet. Och jag funderar till och med på om jag ska ljuga om frågan kommer. Det är ju helt sjuk. Dessutom verkar en del se det som en rättighet att försöka omvända mig. Med aggressiv retorik eller genom klappar på huvudet. Jag hatar verkligen klappar på huvudet. Och själv vet jag att jag är lika klok idag som jag var igår. Andas. Reflektera. Analysera. Jag är fortfarande mig.

Men ändå är jag plötsligt rädd att visa hela mig för dig. Jag lyssnar på din sanning. Och din verklighet. Och dömer dig inte. Men jag är inte lika säker på att du kommer behandla mig på samma sätt. För du kanske anser att du har rätt och tar då för givet att jag har fel. Men tänk vännen. Om det faktiskt finns ett fält däremellan. Tänk om sanningen inte ligger åt höger eller åt vänster. Tänk om allt handlar om att vi inte vet vad som är rätt eller fel. Tänk om vi kunde bli lite bättre på att lyssna. På varandra. Och på olika perspektiv. Att lägga ett pussel där alla delar får finnas och analysera med sunt förnuft. Utan aggressivitet eller överlägsenhet. För när vi redan vet att vi bär hela sanningen kommer vi heller aldrig lyssna förutsättningslöst på den andra. Och tänk om det är just i det mellanrummet som mänsklighetens förmåga att gro är som störst. Vem äger patent på en sanning i en situation som är ny.

Vi och dom. Bakom polariseringen ligger egentligen inte själva orsaken utan medias ensidiga narrativ, myndigheter och personer i ledande positioners retorik. Påverkan på den enskilda individen. Enorm. Och framgångsrik. Övertalning och skuldbeläggning blev en accepterad metod. Jag blev inte arg. Mest ledsen. För visst har människan använd den här metoden förut? Hur kom vi till den punkten. Är det fortfarande så lätt att så splitt bland oss människor. Har vi inte kommit längre tänker jag sorgset. Har vi inte lärt av historien vad som har hänt när vi pekat ut vissa som fel och andra som rätt. När vi börjar selektera och exkludera. När gränser flyttas så sakta att det nästan inte märks. Vem är då fel i morgon?

Det är inte alltid dom som skriker högts som borde höras. Och den tanken skickar jag åt båda hållen. En polarisering har alltid sina ytterkanter och jag tror inte att det är där vi löser det här. Jag är trött på alla som skriker och pekar med hela handen, oberoende av vilken kant ljuden kommer ifrån. Vi borde verkligen kunna bättre 2000 talet.

Vår helhet handlar om hur du och jag möter varandra till dagligdags. Det är enormt många subtila handlingar som skapar det stora. Som lägger grunden till även tydliga synliga beslut eller handlingar. Om vi inte ens kan mötas och lyssna på varandra på individnivå hur tror vi då att vi ska lyckas i större sammanhang. Du har alltid ansvar för vad du sänder ut. Alltid. Det ansvaret kan varken regeringen eller någon statlig myndighet ta ifrån dig. Du kan inte rättfärdiga  aggressivitet, härskarteknik, mörker, våld, förlöjligande och hat  med att du bara följde order. Jag är ledsen vännen, men allt du sänder ut hör endast hemma i ditt eget knä…

Jag har fått en erfarenhet jag hellre hade varit utan. Oskulden är väck. Min tillit till oss tilltufsad. Och jag funderar på hur vi skulle bete oss mot varandra vid en riktig kris. Min ljusa tro på människan har fått sig en törn.  Jag har dessutom än mer blivit övertygad om att dagens kunskapssamhället inte är svaret på framtiden. Vi utbildar oss mer än någonsin men fortsätter ändå bete oss som på stenåldern. Som varelser har vi en bit kvar. Och det är också där jag lägger mitt hopp. Jag vet att vi kan bättre.

Kanske var det tur att vi fick annat att fokusera på. Något utanför oss själva.

Pia

En ängslig demokrati blir bräcklig

En demokrati där alla människor har rätt till frihet och lika värde är inte starkare än hur du och jag beter oss mot varandra. Det är viktigt att komma ihåg. För det är alltid lättare att kritisera andras avsteg från demokratin än att syna sin egen bakgård. För alla länder rättfärdigar ju just sitt beteende och sina avsteg på det ena eller andra sättet. Så även vi i Sverige.

Jag vill trots oroligheterna en bit bort rikta spegeln mot oss själva en stund. Eller kanske är det just därför det känns extra viktigt nu. För min tillit till oss har fått sig en törn. Därför vill jag påminna om att vår egen demokrati var villkorad i Sverige bara för en stund sen. Låt oss komma ihåg det, för annars finns risken att vi hamnar där igen. Låt oss komma ihåg hur vi själva betedde oss mot varandra inom vårt lands egna gränser. Typ nyss. Om du gjorde som myndigheten uppmanade dig klassades du som en god medborgare och fick röra dig i frihet. Du fick hejarop från alla håll och kanter. Om du däremot inte gjorde som de sa det blev du plötsligt en dålig medborgare. Du blev utestängd och ett hett villebråd för andras ilska.  På riktigt antog vi som ett demokratiskt land ett pass som skulle skilja på folk och folk enbart på grund av antalet sprutor någon tagit. Folk med dessa pass behövde skyddas från dom utan pass. För mig en ologisk ekvation som jag fortfarande inte riktigt förstår. Det var också skrämmande att se hur fort det beslutet gav legitimitet till hets mot gruppen utan pass. Och hur många till synes vanliga människor som drogs med i den spiralen. Människor som aldrig förlöjligat en grupp på sociala medier innan tog plötsligt chansen. Tack vara hanteringen och retoriken från högsta ort och media skapades även en stor tystnad. Åsiktsfrihet i all ära men även om du inte kastas i fängelse för din åsikt är det enorm svårt att stå emot skuld, skam och utanförskap. Vi vann ingenting på att ha den retoriken. Det spädde bara på polariseringen och tystade människor från att våga diskutera olika perspektiv. Tysta människor hör inte hemma i en demokrati. Vissa demokratiska länder i världen tog till ännu mer drastiska åtgärder än Sverige och de som vågade ifrågasätta tystades ned eller smutskastades. Det här förfarandet känns för mig som allt annat än demokratiskt.

I vårt demokratiska land användes påtryckningsmedel som utanförskap, skam, skuldbeläggning och förlöjligande varje dag. Från högsta ort till fotfolket. Media eldade på mobben med ett smalt narrativ och saftiga rubriker. Och kritik viftades bort med olika form av härskarteknik. I dag talar vi om att den som äger informationen också har makten. Vi talar om hur Ryssland styr det som förmedlas i landet. Men det är inget nytt fenomen. Vår egen media har också tassat omkring i dessa gränsmarker. Nyss. De valde också vilken del av historien de ville berätta. De valde också vilka människor som fick utrymme. De valde ett smalt narrativ och höll fast vi det trots att flera vanliga människor och experter kom med relevanta invändningar. Det är för mig obegripligt hur vi människor så fort bara hoppade på tåget av polarisering och skuldbeläggning. Rätt och fel. Och lika obegripligt är det hur det från en dag till en annan bara försvann. För att regeringen sa att det inte längre var farligt. Det är lätt att tro att man själv inte är lättpåverkad eller kan bli manipulerad. Men bara genom att ha den inställningen har man begränsat sitt kritiska tänkande och satt sig över andra. När vi tror att vi bär sanningen slutar vi lyssna.

Tragiskt nog fick vi plötsligt annat att tänka på. Krig är en kris på riktigt. En gemensam fiende längre bort dök upp och så försvann linjen och polariseringen. Poff. Nu var vi enade igen. Som i ett trollslag. Men det är inte magi. Det är psykologi. Historien visar att det är lätt att slå in kilar mellan människor. Så pass mycket att din granne plötsligt blir din fiende. Jag är inte en större människa än att jag själv har tänkt att sånt där händer aldrig här. I Sverige. Nu vet jag faktiskt inte längre.

För jag har lärt mig att varje litet avsteg från demokratin över tid kan bli rättfärdigat och normaliserat. Vi säger att det där, som händer i andra länder aldrig skulle hända i Sverige. Men vi ska nog inte ha så grandiosa tankar om oss själva. För risken då är att vi initialt viftar bort de till synes obetydliga handlingarna. Och det är farligt. För tillräckligt många små steg över tid lägger sedan flera mil. Mot stupet. Och det går så sakta att vi inte ens märker det. Så där skulle vi aldrig göra mot någon annan men så plötsligt gör vi det ändå. Och tycker till och med att det är okey. Problemet med manipulation är att alla hela tiden tror att det är någon annan som råkar ut för det. Vi stänger dörren och definierar världen i svart eller vitt. God eller ond. Ibland är vårt beteende kanske mer lika vår fiendes än vad vi vill se. Och kanske är det inte ens svart eller vitt i ett krig. Vad vet jag, men det tål att tänka på. Det är enklare att rikta fokus utåt än inåt. Att se andras tillkortakommande än sina egna. Du vet till exempel aldrig förrän efteråt om något varit en skandal. Och om en skandal aldrig upptäcks är det ju ingen skandal. Eller.

Hållbar fred och demokrati byggs av de till synes små sakerna som vi alla gör, säger och tänker till dagligdags. Det har egentligen ingenting med vad en regering eller en myndighet säger. Vi kan inte lägga ansvaret på dom. Du kan inte skylla på dom när du gör avsteg från demokratiska värderingar, skadar andra eller beter dig illa. Du kan inte som många i historien redan gjort rättfärdiga ditt hat, ditt våld eller ditt förlöjligande av andra med att du har en myndighet i ryggen och är en god följsam medborgare i övrigt. Du kan inte försvara ditt beteende med att du bara gjorde som alla andra eller bara gjorde det någon sa till dig att göra . Om det så är chefen, kungen eller Gud. Hur du beter dig mot andra människor, är alltid ditt ansvar att bära. Alltid.

Fred och demokrati börjar med hur du och jag beter oss. Det börjar med hur du och jag bemöter varandra. Det börjar med hur du och jag lyssnar på varandras perspektiv. Fred och demokrati grundar sig i medmänsklighet inte i polarisering och det är definitivt inte en tävling om vem som är den bästa människan. Fred och demokrati börjar på din och min insida. Och desto starkare tro vi har på det, desto lättare håller vi fast vid det trots att kontext kanske förändras. Trots att en myndighet väljer att flytta på en linje.

Fred och demokrati börjar med dig och mig. Det börjar inte i riksdagshuset. Bestäm redan nu vilken typ av människa du vill vara så är det också lättare att hålla fast vid det trots yttre hot och påtryckningar.

Pia

Peace is a practice and not a hope.

Thich Nhat Hanh

En kodad maskin eller tänkande människa

Vilken av dessa lockar mest. I vilken kategori placerar du dig själv. Och vilken av dessa blir egentligen bäst belönad i vårt nuvarande system?

Det blyga omdömet och det sunda förnuftet ges allt mindre utrymme i en värld där organisatorisk byråkrati blivit den nya religionen. Kantiga paragrafer mantras ut i predikan som huggna i sten. Lovsånger om människans unika förmågor lyser däremot med sin frånvaro och medmänsklighet syns sällan i lönekuvertet. Vi har skapat ett system som likt algoritmer gör allt i sin makt för att reducera oss till kalkylerande maskiner istället för att ge oss förutsättningar för att bli den tänkande människan. Den kännande människan. Vi applåderar och belönar effektivisering och uppnådda mätbara mål. Att hålla budget har blivit viktigast av allt. Oberoende av konsekvenserna. Vi räknar numera minuter i hemtjänsten. På riktigt. Är det verkligen logiskt någonstans. Var finns vårt space att vara medmänniska.

Mänskliga förmågor som det har tagit oss tusentals år att utveckla riskerar nu att dö när de inte längre används. Omdöme. Förnuft. Altruism. Rädslan över att göra fel har oss i sitt grepp så pass mycket att vi till och med inte längre funderar på vad som egentligen är rätt eller fel. För så länge vi gör som det står i regelboken kan vi också hävda att vi är utan skuld. Och därmed också fria från ansvar. Helt oberoende av vilka konsekvenser vårt beslut eller icke beslut skapat. Jag har gjort rätt fast det blev jävligt fel. Med tanke på att tjänstemannaansvaret togs bort 1976 för att göra byråkraten starkare mot Svensson hade man ju kunnat tro att vi skulle blivit modigare. Men kanske blev vi istället svagare. Gentemot själva systemet. Vill vi ha kalkylerande maskiner eller tänkande människor här i världen. Det är en viktig fråga, för så som det ser ut nu gynnas den förstnämnda. I arbetslivet och i skolvärlden premieras det mätbara tydligt. Och det som ger pengar på kort sikt. Kanske använder vi systemet för att vi inte vet hur vi annars skulle göra. Vi använder det inte för att vi tror att det är bäst. När vi inte kan mäta det omätbara faller det liksom bort. Det syns inte på dina betyg om du har gått igenom skolan som en humanistisk tillgång eller som en narcissist. Du kan vara en kalkylerande maskin redan i skolåldern. Du har förstått och passar in i nuvarande system och leverera det lärarna efterfrågar för högsta möjliga betyg och belönas därefter. Kunskapen i sig intresserar dig föga. Att du har varit en fin resurs som har fått andra att växa kan, om du har tur,  i alla fall generera en klapp på axeln. Kalkylerande maskiner finns det givetvis många av även i vuxenlivet.

Har vi ens problematiserat vilken påverkan just detta system har på vårt samhälle och de unga?  När systemet prisar det mätbara på bekostnad av det omätbara betyder det något. Eller. Jag vet givetvis att det ena inte behöver utesluta det andra – men jag pratar om vårt system. Och om vilka förmågor som ses som allra viktigast i mätbarhetens korridor. Och jag undrar om det verkligen är just dessa förmågor som kommer rädda världen åt oss. När vi belönar det mätbara med höga betyg och låter det mänskliga omätbara smyga runt i periferin är vi ganska tydliga med vad vi anser är viktigast. Och det påverkar.

Det byråkratiska monstrets sug efter allt som är mätbart kan liknas vid ett beroende. Utan mätbarhet och staplar slår nämligen abstinensen till och allt faller.  De människor som levererar detta klättrar högre upp i hierarkin likt en framgångsrik pusher. Där blir de sedan allt mer indoktrinerade i maskineriets stora famn och ifrågasättande tankar tystas. Sopas under mattan. Tid för tänkande finns nämligen inte i systemet som gjort effektivitetsiver till sin bundsförvant. Det byråkratiska monstret vet exakt vad den gör när den begränsar tid till tänkande och kännande för människan. För så länge den kan piska människan i högt tempo kommer denne ha svårt att träna upp sin goda omdömeskunskap eller sitt sunda förnuft. För hon hinner helt enkelt inte tänka. Eller känna. Eller grabba tag i sitt mod. Istället får fingret följa föreskrifterna ned på sidan i regelboken tills passande paragraf hittas. Så. Pang bom klart! Att göra korrekt har blivit viktigare än att göra rätt. Att vara lojalt tyst har blivit viktigare än jobbigt ifrågasättande. Att hålla budget har blivit viktigare än att vara en förnuftig medmänniska.

Vi är naiva när vi tror att allt kan regleras med paragrafer och förordningar. Vi är inte maskiner. Desto fler kriser, kaos eller larmrapporter som dyker upp desto mer ska vi utreda och formulera nya bestämmelser. Hallå. Det är inte papper eller regler vi behöver mer av. Vi behöver fler människor. Inte fler kalkylerande maskiner.

Vi behöver praktisk klokhet. Det innebär att göra rätt sak vid rätt tillfälle och på rätt sätt. Samt att ha förmågan att handla på ett sätt som gynnar fler och som skapar bättre mänskliga förhållande. För att kunna göra det behövs ett gott omdöme. Och för att kunna idka ett gott omdöme när en situationen inte går att applicera rakt av på en paragraf behövs det mod. Det är en sak att följa regler i sitt handlande men att använda sig av ett gott omdöme är något helt annat. Den treåriga pojken som ska utvisas till ett land han aldrig har varit i är ett bra exempel. Är det förnuftigt att skicka tillbaka en treåring till ett land han aldrig har varit i. Tillbaka till ett land där han inte har en enda anknytning till en annan människa. Självklart inte. Det håller nog många med om. Men vi låter oss köras över av systemet utan att idka omdöme eller förnuft. Våra händer är bakbundna av ett system vi själva skapat.

En renässans för den mänskliga människan kan få ordning på detta. Vi behöver tillåta oss att vara just människor i systemet. Hur vi ska göra detta har jag ingen aning om men jag vet att det handlar om dig. Och mig. Och att allt vi gör och tänker faktiskt spelar roll. Vi är en del i systemet och vi behöver åter bli den som för i dansen. Vi behöver inte dansa perfekt eller enligt regler. Vi behöver dansa tillsammans för att vi tycker att det är kul. Vi behöver dansa tillsammans för att skapa gemenskap och glädje. Vi behöver dansa tillsammans bara för att. För livet är större än vilken stapel som helst. Det omätbara är vår styrka och det enda vi egentligen kan slå artificiell intelligens på fingrarna i. Vi kommer aldrig kunna tävla med AI i mätbarhet eller diagram. Vår superförmåga är istället att vara just människor. Och det är väldigt lätt att glömma i ett system som gynnar kalkylerande maskiner.

Jag fortsätter fundera på om samhällets allt mer inriktade fabriksmodell egentligen är kompatibel med den kännande människan eller om den istället reducerar oss till ett gäng miniräknare. Kanske behöver vi lite till mans återupptäcka vår inre anarkist och ge det byråkratiska monstret lite motstånd. I alla fall om vi vill ha en värld full av människor istället för robotar…

Morgondagens framtid formas av besluten här och nu.

Förändra orsak viktigare än symptomlindring

---

I SN (13 nov) skriver majoriteten i Nyköping att de fortsätter lägga resurser på barn och ungdomar 2021. De berättar att de satsar både på PUB och samtalsmottagningar. Och självklart är det här en bra satsning. Det är definitivt ett område som behöver prioriteras. 

Men jag saknar ett helikopterperspektiv. Från alla styrande. Olika instanser fokuserar lätt på sin budget och sitt verksamhetsområde. En gemensam övergripande målbild blir inte tydlig. Vad är målbilden i Nyköping angående detta? Psykisk ohälsa ska förebyggas berättar den styrande majoriteten och jag undrar nyfiket hur? Har Region och Kommun en samsyn kring detta? En nödvändighet om det ska bli framgångsrikt tänker jag.  Om målbilden är att vi ska ha fler BUP och samtalsmottagningar i framtiden är satsningen helt rätt. Men jag hoppas så klart på en djärvare målbild. Tänk en vision om att unga i framtiden inte ens lider av psykisk ohälsa i dagens utsträckning. Är det Nyköpings målbild behövs andra insatser. Då behövs fokus på att definiera och förändra orsaken till att unga mår dåligt istället för att ägna sig åt symtomlindring. 

Undersökningar visar att ökningen av psykisk ohälsa gäller hela ungdomsgruppen. Vissa forskare menar att det kan vara en indikator på att det är de ungas livsvillkor som ligger bakom ökningen. Om det är så, är kanske den psykiska ohälsan egentligen bara en sund reaktion på hur vi vuxna format samhället som unga idag växer upp i. För oss vuxna är det så klart en superskön strategi att påstå att det är de unga som inte pallar, är lata eller känsliga så att vi politiker, direktörer, föräldrar, tränare och lärare slipper rannsaka våra egna beslut. Små som stora. Och fortsätta som vanlig.  På styrande nivå men även i vår vardag. Men om ungdomarna nu är allt detta, hur blev de i sådan fall det?  Trots att vi får det bättre mår vi sämre. Det finns grus i maskineriet och då kära vänner spelar det ingen roll hur mycket olja vi pumpar in om vi inte först avlägsnar gruset. Annars kommer nyrekrytering till gruppen unga med psykisk ohälsa fortsätta öka. Hur är skolsystemet, hur är skolmiljön, fritidsområden, prestationssamhället, internetmiljön och livsvillkoren för unga i Sverige idag? Hur har livsmedelsindustrin ändrat sig de senaste 40 åren? Vad äter unga som påverkar hela deras fantastiska system från födseln?  Främjar samhället kärlek, samhörighet och meningsfullhet? Prioriterar och belönar samhället verkligen rätt saker? Och vad är rätt saker? Ansvaret för detta behöver lyftas från individen till samhällsnivå om vi ska lyckas få till hållbara förändringar som gör skillnad på riktigt. 

Medikalisering av mänskliga känslor och utmaningar är ytterligare en debatt att ta. Så även dagens sjukdomsvinster i miljonbelopp när unga med psykisk ohälsa bygger hela karriärer på att må dåligt och är förebilder för många andra. Vill man bli fri från sin psykiska ohälsa om man byggt hela sin karriär på den? Vad är en stigmatisering och vad innebär identitet. Medvetet eller omedvetet. När vi vuxna tassar så extremt mycket på tå kring detta av rädsla för att skapa mer obehag hos de unga behöver det problematiseras. Det är vi vuxna som har skapat både diagnoserna och systemet som kräver dom. Genom beslut. Och ibland icke beslut. 

 Ungas livsvillkor i Sverige är givetvis en övergripande regeringsfråga, men det fråntar inte styrande i Nyköping ansvaret att våga tänka större än stort och långsiktigt…

 

En kortare variant finns på i SN

https://sn.se/nyheter

 

Bygg en ryggrad och lev ett liv

Jag är över tjugo. Ser ut som arton. En ganska liten tjej. Bakom min rygg i vardagsrummet sitter två killar. De pratar arabiska med varandra blandat med engelsk slang. Bullrigt. Högt. Med garv som äger hela världen. Dom röker konstant och deras blickar känns på varenda centimeter av min kropp. Ni vet. Man känner sådant.

Ibland tilltalar dom mig på svenska. Personliga frågor. Jag svarar diffust för att ändå verka trevlig. Sedan garvar dom högt igen. Språket jag inte förstår åker som en studsboll dem emellan. Jag vet att deras samtal handlar om mig. Ni vet, man känner sådant. Det är högsommar. Jag har linne. Jag önskar att jag hade haft luvtröja istället men kanske hade det inte hjälpt. Kanske hade jag känt mig lika naken i alla fall. Jag vill inte böja mig framåt så att jag kan nå att måla fönstret ordentligt. Vissa positioner känns liksom mer utmanande än andra. Jag anpassar mig och vrider mig istället lite åt sidan. Jag når nästan som jag ska. Nästan. Jag vill bara bli klar. Jag vill bara lämna lägenheten så fort som möjligt. Hela jag är spänd av de mörka manliga energierna som äter upp ljuset och syret. Jag är ändå hyfsat van vid det här laget. Jag är inte lättskrämd. Jag har blivit bra på att gå med rak rygg fast hjärtat håller på att hoppa ut. Att inte visa sig svag är en mänsklig strategi sedan savannen. Ett sätt att överleva. Rovdjur är lata därför väljer de alltid det lättaste bytet.

En attack kan skrämma men ibland är det, det subtila, undertonen, det som inte riktigt går att ta på som skrämmer mest. Som är svårast att hantera. Så har det varit för mig. När saker inte syns men känns blir det också svårare att förstå. Att sätta gränser. Eller förklara. Både för sig själv och andra. Men mörkret är inte mindre mörkt bara för att det inte syns. Verkligen inte. Enda vägen ut ur lägenheten är förbi soffan där killarna sitter. Jag bär mina saker. Händerna är fulla. Jag gör mig så osynlig jag kan. När jag är i höjd med soffan sätter den ena killen ut ett ben framför mig. Fyra svarta ögon i aktar hotfullt varenda nyans av mitt ansikte. Rovdjuret har fixerat sitt byte. Jag tittar tillbaka. Vägra vika ned blicken. Ingen säger något. En evighet passerar i mitt inre. Hjärtslagen känns i öronen. I verkligheten är det bara en sekund. Sedan sänker han benet igen. Och asgarvar. Jag går ut och tänker vad fan var det som hände. Jag blev rädd. Och jag är inte lättskrämd. Det här hade aldrig hänt om jag var kille. Det här är verkligheten för kvinnor. Varje dag.

Jag klev in i allmännyttans lägenhet i Solna som stolt målare. Jag lämnade den som objektifierad kvinna. Så himla tröttsamt.

Jag borde gått direkt. Jag hade inte haft en chans om något hänt. Men komplexiteten i det beslutet behöver sättas i ett större sammanhang. När en kvinna måste bevisa att hon klarar av en bransch kommer hon också ha svårare att sätta gränser och berätta om just undertoner. Rädd att visa sig svag. Mjäkig. Känslig. När hennes plats inte är lika självklar som mannens kommer hon ibland att välja tystnad för att hon så gärna vill få tillhöra. Bli godkänt. Hon kommer göra det så ofta som det behövs för samla skinn på näsan. För det måste kvinnor ha. Jag har både skin på näsan och attityd. I bland har det underlättat. Ibland ställt till det. Att vara tuff innebär inte att man inte är rädd. Tvärtom. Du blir bara väldigt bra på att vara modig. Varje situation jag har gått igenom har hjälpt mig att bygga ryggrad och fundera på vad som verkligen är rätt och fel. Inga grövre saker har som tur hänt. Men tusen subtila. För det är så systemet ser ut. Det är dags att ändra på det nu.

Vet ni, det är inte skin på näsan som behövs. Det är ryggrad. På både män och kvinnor. I byggbranschen. I världen. Överallt. Vi börjar där.

Sträck på dig vackra människa.

Om konsten att leva med öppna armar…

---

Fina människa som gör allt för att hålla näsan över ytan. Du trampar så musklerna värker. Andas stötvis i bröstet istället för djupt i magen. Du har lärt dig att livet är så. Om du så bara slappnar av en aning är du övertygad om att en kallsup kommer dränka dig.  

Du är präglad av att se livet som en kamp. Det var så man pratade där du växte upp. Och med det ”Top of your mind” är det också så livet blivit. Hela ditt liv färgas av den sanningen. Du kämpar med ständigt hårda käkar och uppdragna axlar. Presterar och levererar. Kampen blir en normalitet. Du ser världen i gråskalor utan en uns av kulör. Men bara för att du inte ser färgerna betyder det inte att de inte finns! Det är viktigt. Vi tar det igen. Bara för att DU inte ser världen i färg betyder det inte att den inte är det.  Jag har dykt och snorklat i världens många hav och vet att mörker slukar även den gladaste färgen. De mest färgstarka varelserna träffar du några meter under ytan. Dit når solljuset. Men om du sedan ser samma fisk djupare ned kommer du i stället uppfatta den som mer grå – fast den är röd och knallgul. Det går att applicera på livet. Desto mörkare tankar desto svårare att se färgprakten. Men alltså – bara för att du har svårt att se den betyder det inte att den inte finns.

Att ha den livlinan med sig när livet sköljer över oss kan vara det som gör skillnaden i hur fort vi åter ser ljuset. Förståelsen för att tankar är just tankar. Det är därför två personer kan vara med om exakt samma sak men ha helt olika syn på det. Världen formas inifrån och ut, allt beroende på ditt mindset. Dessutom påverkar du vilka och vad du attraherar in i ditt liv. Bara det är en magisk insikt att leva med.

Så om du är präglad av kamp och börjar varje dag med att definiera osynliga motståndare är den största förloraren du själv. För en sådan kamp tar aldrig slut istället förgiftar den ditt system. Så istället för att se utåt borde du se inåt. Det är där du kan göra störst skillnad. För kanske är det ditt eget sinne som begränsar. Det sociala arvet. Du lever någon annans liv. Och när du hör om en annan verklighet lyssnar du inte. För det gör dig livrädd. För vi är trygga där vi står även om båten läcker.

Jag har växt upp i ett klassiskt arbetarhem med föräldrar som i mångt och mycket stått med mössan i handen och böjd nacke. Med begränsande tankar om deras egna värde, förmågor och livets möjligheter. Roligt och roligt – allt ska minsann inte vara roligt var en föreställningen om ett arbetsliv som ofta återkom. Eller att jag som ung skulle akta mig för studielån. Mina föräldrar har gett mig väldigt mycket gott och kärlek på vägen men en del av deras präglingar arbetar jag fortfarande med att bryta. Det går sakta framåt. Men det går. Och kan jag. Kan du. Tillit är ett av de största verktygen för klara det. För att kunna leva med öppna armar. Att lägga sig i havet och lita på att hon håller om dig är att öva tillit till både ditt mod och världen. Att gunga med havet i stället för att sprattla emot är så ofantligt mycket skönare. Din inställning till världen. Din energi fungerar som en magnet. Så vill du ha in annat i ditt liv, både människor och situationer börjar allt med dig. Med dig!

Så vackra du. Ta en stund och fundera på hur du ser på dig själv, andra människor och världen. Kanske ser du genom någon annans glasögon eller så är det liksom bara dags att byta. Du har haft samma allt för länge och de gör inte livet bättre. Bara gråare.

Vill du förändra ditt perspektiv och är beredd att göra jobbet går det. Bara så att du vet…

 

Det räcker nu…

---

Att vara småföretagare är i bland blåsigt. Du har inte samma skydd som andra. Men det gör inget för du är både modig och tålig. Annars blir man inte ens företagare.

I Coronatider har du fått klara dig ännu mer själv för ditt företagande ses mest som någon liten hobby så där. Trots att 96 procent av Sveriges företag är småföretagare som betalar lika mycket skatt som andra har vi inte fått smaka skattekakan som frikostigt delas ut till höger och vänster. Vi har stått mer ensamma än någonsin i coronastormen när uppdrag ställts in. I ett land som pratar fint om demokrati och en för alla alla för en skaver det hos mig när permiterade njuter lediga dagar med nästan inget inkomstbortfall alls. Det är lätt för företag att vara generösa när pengarna de använder är mina.

Så kära Sverige. Det är dags att stänga skattkistan nu så kommande generationer får en rättvis chans att göra bättre än vad vi lyckats med. Jag förstår att du ville visa handlingskraft men att ge bort pengar till företag var en miss. Du skulle ha gett dom räntefria lån som sedan började betalas tillbaka så fort aktieutdelningen var igång igen. För tro mig det dröjer inte länge innan det händer eller att redan högavlönade chefer får en löneökning.

Så vackra fosterland. Nu behövs hållbara strategier i stället för kortsiktiga lösningar. Vissa branscher behöver hitta andra vägar och nya sätt. Vissa branscher kommer dö och vissa blomstra. Det kallas evolution och har alltid skett. Att ösa pengar i en båt som har en grandios bild av sig själv som osänkbar och därför struntat i förvaltning och humaninnovation trots gigantiska vinster genom åren är att försöka laga ett bottenlöst hål med sand. Pengarna rinner rakt igenom men hålet består.

Och kanske behöver vi bromsa denna ständig tillväxt Och lära oss leva på mindre. Sverige är i kris. Men i ärlighetens namn i ett Globalt perspektiv är det inte ens synd om oss!

Demokrati är i grunden skyldigheter och ansvar. Inte rättigheter. På både organisatorisk och individnivå. Det är inte synd om mig. Jag klara mig alltid. Men det kommer en ny generation…

Kärlek till oss alla

Att dö i ljuset eller överleva i mörkret

---

Alla har vi egen sanning. En egen gräns. I dessa tider mer än någonsin förenar eller separerar dessa saker människor. Polarisering. Stäng ned. Öppna upp. Jag har rätt. Du har fel. Länder gör olika. Människan famlar. Vi vill luta oss mot statistik och vetenskap.

Media proklamerar hur viktigt det är med ärlig öppenhet. Som att vi inte förstår att de vill sälja tidningar. Som alla andra vill dom givetvis behålla sina jobb. Om det blir på bekostnad av att människors oro ökar lavinartat skiter dom fullständigt i när löpets rubriker skapas. Jag är så fruktansvärt trött på deras tarvliga formuleringar och löp. Människan snubblar i en ovan situation. Vi hatar att inte veta. Så även jag. Vår trygghet finns att hitta på utsidan. Tror vi. Men tillit vackra vän skapas inte på utsidan. Den skapas   i hjärtat. Tillit handlar inte ett dugg om kontroll. Det handlar om förmågan att möta det som ges dig. Både gott och ont. Vi kan inte styra allt. Liv och död är större än dig och mig. Men vi försöker. Alla vill göra rätt. Ingen vill göra fel. I en tid utan facit. Livet har plötsligt blivit mer värdefullt än någonsin. Det blir så när döden hälsar på. Samhället fryser och glömmer bort att utan död finns det heller inget liv. Det finns en gräns för oss alla. När att leva blir viktigare än att överleva. Samhället borde fundera på den gränsens. Konsekvensanalys. Om våra restriktioner skapar mer mörker och död än viruset i sig kan ingen veta. Men jag tror att vi behöver hitta en balans mellan pest och kolera. För livet ska ändå levas. Även i framtiden. Att dö i kärlek kan för vissa vara större än att överleva i ensamt mörker. Vad är rätt. Vad är fel. Och vem bestämmer det. Vad är medmänskligt. Vad är ohumant. Vi har alla vår egen gräns. Du har din. Jag har min.

Och när vi ändå tvättar våra händer och längtar efter den snabba lösningen som kallas läkemedel finns det lite annat vi kan göra. Låt oss förbereda oss så gott det går om döden knallar in. Hur äter du. Hur dricker du. Röker du. Motionerar aldrig. Struntar i själavård. Genom att förändra dessa saker ger du dig själv en bättre chans. Det är ingen garanti. Men bättre förutsättningar. Och utan negativa biverkningar. Blir det tvångsvaccinering på detta blir jag anarkist på riktig. Där går nämligen min gräns. Eller den går nog snart förresten.

Vad är mitt öde. Vad är ditt. Vem bestämmer egentligen vem som ska få leka Gud…

Kärlek till världen

För att se med hjärtat behövs inga ögon…

---

När hon slöt sina ögon blev det oväntat nog lättare att se. All distraktion försvann. Allt brus upphörde. Desto djupare hon andades desto tystare blev det. Hon som hade levt ett helt liv med öppna ögon förstod plötsligt att hon knappt hade sett någonting alls. Av det som var viktigt på riktigt. Hon som hade trott att hon haft alla svar. Hon som levt sitt liv med en oidentifierad längtan förstod nu att alla hennes utropstecken egentligen var frågetecken. Och att det var något bra. Sanningar som innan hon stängde sina ögon haft knivskarpa konturer blev med ens luddiga i kanten.

En förnimmelse om något stort dansade förbi. En lekfull insikt cirklade runt utan att hon riktigt fick fatt i den. Som från ingenstans tonade en helt ny värld fram och en djup känsla av att vara på väg hem landade där den skulle. I hjärtat. Hon insåg där och då att människan inte hittar hem när blicken ständigt letar på utsidan. En framgångsrik resa för att hitta sin essens och sin mening börjar alltid på insidan. I en kärleksfull strävan mot kärnan i det som gör oss till människor. Utan pålagor. Blickar från andra. Blickar från oss själv. Fördömanden. Ytlighet. Anpassning. Normer. Ego och den ständiga jädra jämförelsen.

Nu när hon för första gången såg sig själv utan allt det där insåg hon att hon var vacker. Vackrare än hon någonsin förstått. För första gången såg hon på sig själv i total kärlek. Hon glömde bort skavanker och ålderstecken. Hon såg på sig själv utan ramar. Huden var inte längre slutet på det som var hon. Det fanns plötsligt inget slut. Hon var både start och mål. Hon var både sol och regn. Hon var både höst och vår. Hon var både himmel och hav. Känslan var bekant. I djupa vatten hade hon förut upplevt hur gränsen för vad som var hon försvann. Hon var allt. Allt var hon. Det fanns ingen skiljelinje. Summan av världens energier är konstant. Och varje levande varelse är en del i det systemet. Hon. Och du. Trots att hon blundade såg hon klarare än någonsin. Ty blicken var plötsligt fri. Filter som skapat sanningar om vem hon måste vara och vad hon måste göra smulades sönder tills de inte fanns kvar. När hon slöt sina ögon och vågade möta hjärtat försvann allt som tidigare hindrat henne att slå ut i blom. En känsla av frihet. Kolsyra i bröstet. Hon kände sig så lätt att tårna med näppe nådde ned till marken. Vingarna på ryggen som sedan barndomen varit fastlåsta av normer och jante började klia. En känsla av lycka drabbade henne så hårt att hon nästan tappade andan. Hjärtat för stort för bröstkorgen.

Blicken knivskarp trots stängda ögon. Tårar och tankar rörde sig därunder . Hur hade hon och mänskligheten kunnat glömma det självklara. Vilken värld har vi skapat när människan bakhinder sig själv och andra genom våld. När hon av begär och lättja ständig väljer sin egen bekvämlighet framför andras. Prestige. Vilken värld har vi skapat när vi ständigt tävlar om vem som vet bäst. Eller mest. När vi klarar av att se med stängda ögon märker vi att allt inte inte handlar om att vinna eller förlora. Och det är där någonstans vår förmåga att lyssna tar vid. Där någonstans hittas dialogen från hjärta till hjärta. Egot som tjattrar får plötsligt inte plats. Hon funderade. Hur ofta möts människor i riktiga samtal. Egentligen. Hur ofta lyssnar vi utan egna agendor. Du. Hon. Politiker. Företagsledningar. Presidenter. Rådgivare. Mellanmänskliga möten har fått ge vika för charader uppstyrda av byråkrati och titlar. Det kanske inte är så konstigt att världen ser ut som den gör tänkte hon. Att hon och många andra glömt bort sina vingar är bara en naturlig anpassning. Till den verkligheten vi tillsammans har skapat.

Det kliade mellan skuldrorna. En växtvärk trummade från insidan. Hon tittade bakåt. Hon tittade omkring sig. Nej, världen är inte formad för att få människor att flyga tänkte hon. Det är därför vi glömmer bort vår förmåga. Den storhet vi föddes med försvinner för varje blick eller ord som med mörker äter sig in i våra hjärtan. Hjärnans intellekt har skapat begränsningar som skadat vår tillit till våra vingar. Människan kontrolleras lättare från marken. Där mister hon sin chans till perspektiv. Hennes möjlighet att se helheten går förlorad. Hennes förmåga att älska förminskas. Och hennes tilltro till världen kuvas. På marken blir saker lätt svart eller vitt. Och i hopplöshetens land lever inga lösningar. I stället frodas egon som tror på teorin nollsummespel. Det vill säga för att en ska kunna vinna måste någon annan förlora. En dimma skingrades och en insikt tonade fram. Vi är här för att lära oss tänkte hon. Och vi kommer upprepa samma misstag tills läxan är gjord. I varje beslut vi dagligen tar formar vi världen. Det låg något oerhört kraftfull i tanken. Hon kände hur pulsen gick upp. I varje beslut vi dagligen tar formar vi världen. Det är inte i det stora det börjar. Det börjar i det lilla. Som sedan förändrar det stora. Hon skrattade till. Makten finns hos oss vanliga människor. Inte hos narcissistiska världsledare. Giriga politiker. Hycklande styrelser eller våldsamma diktaturer. Makten att göra världen till en humanare plats där ekonomisk tillväxt inte är svaret på allt finns hos varje individ. När vi stänger våra ögon slutar vi jämföra oss. När vi stänger våra ögon förblindas vi inte av hat och avundsjuka. När vi stänger våra ögon får glassig reklam inget värde. När vi stänger våra ögon tar vi lättare beslut i kärlek än rädsla. Hon kände hur munnen drogs upp i ett leende. När alla människor åter förstår att de föddes för att flyga kommer världen formas utifrån helt andra preferenser än idag. Och de som fortsätter vandra på marken med våld, hämnd och girighet i sinnet kommer att självdö. Ska det här kunna ske behöver världen fostra självständiga, tänkande och reflekterande humanister tänkte hon. Och det gör vi bäst genom att bruka allvar av alla barns rätt till utbildning. För där någonstans skapas luft under vingarna. Hopp. Empati. Perspektiv.

Med nya insikter kom också en sinnesro. Med djupare kärlek förankrade hon fötterna i jorden och var åter beredd att öppna ögonen. Men är det ens möjligt att ha fötterna i jorden och ändå flyga tänkte hon. Är det inte en omöjlighet. Att vara tungt grundad men ändå lätt. Hon skakade på huvudet och insåg att tanken kom från den gamla världen. Den som begränsar. Hon förstod också att tanken var något hon lärt sig. Hon skrattade åt sig själv. Att tänka utanför boxen är inte en teori. Det är en praktisk träning som behöver nötas om nya tankar ska kunna ska formas. Hon tog ett djupt andetag och fällde knakande ut sina vingar. Vickade huvudet från sida till sida. La sina händer på bröstet i en kort bön. Sedan kastade hon sig ut. I livet. Hon hade bestämt sig för att leva. Och göra skillnad i det lilla. Och ja, mig veterligen har hon inte landat än.

Vad säger du? Ska vi göra henne sällskap, du och jag?

Ska vi våga använda vingarna…

Att hålla andan löser inga problem

---

Utmaningen just nu handlar inte om att krampaktigt hålla andan. Det handlar om att möta sin oro och rädsla. Och att sålla i allt vi hör och även ta en paus från eländet. Men framförallt kära vänner – handlar det just nu om att andas. Syrebrist skapar nämligen lätt ett tunnelseende.

Vi ser endast rakt fram utan möjlighet till perspektiv. I det tillståndet följer vi blint våra impulser. Impulser som har sitt ursprung från en tid för väldigt länge sedan. Vi agerar inte. Vi reagerar. Gör som andra gör. Korta snabba andetag högt upp i bröstet. Stress. Men att djupandas nu är viktigare än någonsin. Så att vi fattar medvetna beslut. Inte bara blint springer efter flocken. Rädsla utan förnuft har nämligen genom mänsklighetens historia ett flertal gånger skapat tunnelseende och ond bråd död. Många har i pressade situationer förvandlats till någon de inte alls trodde att de var. Betett sig på ett sätt mot andra eller genomfört handlingar som de inte ens trodde att de hade i sig. Att ställa sig själv frågan – Vem vill jag vara -är viktigt när grunden skakas om. Vem väljer jag att vara när jag ska handla i mataffären eller när övrig flocken flyr i panik mot en riktning som kanske inte är min.

Det här är lätt hänt. Människan är i många fall som vilket däggdjur som helst. Springer ett rådjur i panik följer resten efter. Även om riktningen är rakt mot stora vägen. Rådjuret tänker inte. Den följer flocken. Den reagerar. Vi människor har däremot gåvan av ett medvetande. Det behöver vi påminna oss om i dagar som dessa. Vi är i detta tillsammans. Och ett lugn kan vara hela skillnaden från att korsa motorvägen med livet i behåll eller inte. Och när vi sedan står där på andra sidan ska vi dessutom kunna fortsätta leva med besluten vi tog. Leva med den vi väljer att vara.

Och vackra du, till sist vill jag påminna dig om att medvetenheten finns där tystnaden ges plats. Du behöver alltså inte frossa i allt om Corona. Det viktiga får du till dig ändå. Jag lovar. Ta en coronapaus och känn hur andetaget flyttar sig från bröstet till magen. Ett djupt andetag. Hålla andan gör vi bara under vattenytan. Inte på land!

Kärlek och rena händer till oss alla

Att tala för rätt öron…

---

Bara för att ingen lyssnar betyder det inte att du inte har något att säga. Jag vill verkligen ge dig den gåvan. För det är väldigt lätt att självkänslan får sig en törn när du blottar viktiga ibland sårbara ord utan att någon tar emot dom. Kanske hör dom dig men det som egentligen betyder något är att de lyssnar. Det är två helt olika saker. Att höra. Att lyssna. Jag vet av egen erfarenhet. Jag lärde mig det den hårda vägen. 

En av anledningarna till att jag lämnade mitt förra jobb och dessutom fick ett psykbryt på köpet var den eviga känslan av att inte bli lyssnad på. Jag skrev. Jag berättade. Gav förslag. Frågade. Naket. Ärligt. Allt i stort mod. För det tog massor av kraft att bryta en tystnad som sedan länge satt i väggarna. Hela situation var absurd. Flera gånger höll jag på att tappa modet. Jag skiter i det tänkte jag de tyngsta dagarna. Men vem blir jag då frågade jag i stället mig själv. En feg liten lort. Och vem vill vara det.

Så till slut bestämde jag mig för att vara den första att berätta för kejsaren att han var naken. Du blir inte mer sårbar än så. Du riskerar allt. Ensam mitt bland andra. Jag pratade även visioner. Lösningar för det som inte fungerade. Jag använde både min kompetens och erfarenhet till att forma tankar. Men inget hände. Till slut blåste jag i visselpipan. Och bara så att ni alla förstår. Det är ingen lek att göra det. Det är en betydligt enklare väg att hålla tyst och börja prata bakom ryggar i stället. En feg liten lort.

Och när inget hände blåste jag till slut ännu hårdare. Skrek mig hes. Och där någonstans gick jag sönder. Trodde jag. I dag vet jag att det var tvärtom. När en människa säger stop. Drar en tydlig gräns mot det som är viktigt för henne. Frigörs en ofantlig kraft. När en människa förstår värdet av sina egna värderingar är hon en bit på väg att bli hel. I dag är jag tacksam för läxan. Det finns saker jag själv hade kunnat hantera annorlunda. Och just det är en del i själva lärandet

Min självkänsla som yrkesperson och människa fick sig en riktig törn under den här tiden. Jag hade stunder då jag själv ifrågasatte mina tankar. Om jag tänkte för stort. Om kollegor. Och skolledare. Om mina förväntningar var fantasier. Om mitt engagemang var överdrivet. Om alla högskolepoäng jag pluggat mig till inte betydde något. Om min lärarexamen bara var en merit vid lönesättning och statistik. Att ingen ändå förväntade sig att jag skulle använda allt jag lärt mig. Jag sa hej till Herr Tvivel. Tvivel på allt jag trodde på. Tvivlet på mig själv som människa. Jag har inget att komma med tänkte jag. Jag är inte värd att bli lyssnad på. Mina åsikter betyder ingenting. Vissa stunder var jag övertygad om att detta var sanningen. Att det var mig det var fel på. I dag vet jag annorlunda. Tack vare alla fina människor jag mött de senaste åren. Som lyssnat. På mig. Min kunskap. Som frågat om råd. Som speglat mig på ett annat sätt. Tvivlet dyker dock fortfarande upp då och då. På att jag har något att komma med. Men idag ser jag det för vad det är. En lärdom att bemästra. Dessutom har jag gjort en deal med mig själv. Jag har bestämt mig för att leva modigt. Jag vill inte vara en feg lite lort. Och jag har också bestämt för att vara i kontexter som gör mig bättre. Inte sämre.

Och kanske är det ödets ironi – men idag får jag istället bra betalt för att lyfta just mina tankar. Mina visioner. Mina analyser och konklusioner. Ibland är det så overkligt att jag nyper mig i armen. Det ger också ett litet plåster på såren eftersom Kejsaren aldrig bemödade sig om att säga tack för att jag vågade berätta om hans nakenhet.

Så fina varma människa som gör så gott du kan. Utifrån där du står. En av de viktigaste lärdomarna jag vill dela med mig av till dig är det jag inledde texten med.

Bara för att ingen lyssnar betyder det inte att du inte har något att säga.

I stället handlar allt om att prata för rätt öron. För om det inte är rätt  öron spelar det nämligen ingen roll  om du så tar i från tårna. Dom kommer inte höra dig ändå.

Så om du behöver.

Move on.

Det är alltid ett bättre alternativ än att du tystnar.

Kärlek och mod till dig

Och mig

Pretty, pretty please, don’t you ever ever feel
Like you’re less than fuckin’ perfect
Pretty pretty please, if you ever, ever feel like you’re nothing
You’re fuckin’ perfect to me!