Förändra orsak viktigare än symptomlindring

---

I SN (13 nov) skriver majoriteten i Nyköping att de fortsätter lägga resurser på barn och ungdomar 2021. De berättar att de satsar både på PUB och samtalsmottagningar. Och självklart är det här en bra satsning. Det är definitivt ett område som behöver prioriteras. 

Men jag saknar ett helikopterperspektiv. Från alla styrande. Olika instanser fokuserar lätt på sin budget och sitt verksamhetsområde. En gemensam övergripande målbild blir inte tydlig. Vad är målbilden i Nyköping angående detta? Psykisk ohälsa ska förebyggas berättar den styrande majoriteten och jag undrar nyfiket hur? Har Region och Kommun en samsyn kring detta? En nödvändighet om det ska bli framgångsrikt tänker jag.  Om målbilden är att vi ska ha fler BUP och samtalsmottagningar i framtiden är satsningen helt rätt. Men jag hoppas så klart på en djärvare målbild. Tänk en vision om att unga i framtiden inte ens lider av psykisk ohälsa i dagens utsträckning. Är det Nyköpings målbild behövs andra insatser. Då behövs fokus på att definiera och förändra orsaken till att unga mår dåligt istället för att ägna sig åt symtomlindring. 

Undersökningar visar att ökningen av psykisk ohälsa gäller hela ungdomsgruppen. Vissa forskare menar att det kan vara en indikator på att det är de ungas livsvillkor som ligger bakom ökningen. Om det är så, är kanske den psykiska ohälsan egentligen bara en sund reaktion på hur vi vuxna format samhället som unga idag växer upp i. För oss vuxna är det så klart en superskön strategi att påstå att det är de unga som inte pallar, är lata eller känsliga så att vi politiker, direktörer, föräldrar, tränare och lärare slipper rannsaka våra egna beslut. Små som stora. Och fortsätta som vanlig.  På styrande nivå men även i vår vardag. Men om ungdomarna nu är allt detta, hur blev de i sådan fall det?  Trots att vi får det bättre mår vi sämre. Det finns grus i maskineriet och då kära vänner spelar det ingen roll hur mycket olja vi pumpar in om vi inte först avlägsnar gruset. Annars kommer nyrekrytering till gruppen unga med psykisk ohälsa fortsätta öka. Hur är skolsystemet, hur är skolmiljön, fritidsområden, prestationssamhället, internetmiljön och livsvillkoren för unga i Sverige idag? Hur har livsmedelsindustrin ändrat sig de senaste 40 åren? Vad äter unga som påverkar hela deras fantastiska system från födseln?  Främjar samhället kärlek, samhörighet och meningsfullhet? Prioriterar och belönar samhället verkligen rätt saker? Och vad är rätt saker? Ansvaret för detta behöver lyftas från individen till samhällsnivå om vi ska lyckas få till hållbara förändringar som gör skillnad på riktigt. 

Medikalisering av mänskliga känslor och utmaningar är ytterligare en debatt att ta. Så även dagens sjukdomsvinster i miljonbelopp när unga med psykisk ohälsa bygger hela karriärer på att må dåligt och är förebilder för många andra. Vill man bli fri från sin psykiska ohälsa om man byggt hela sin karriär på den? Vad är en stigmatisering och vad innebär identitet. Medvetet eller omedvetet. När vi vuxna tassar så extremt mycket på tå kring detta av rädsla för att skapa mer obehag hos de unga behöver det problematiseras. Det är vi vuxna som har skapat både diagnoserna och systemet som kräver dom. Genom beslut. Och ibland icke beslut. 

 Ungas livsvillkor i Sverige är givetvis en övergripande regeringsfråga, men det fråntar inte styrande i Nyköping ansvaret att våga tänka större än stort och långsiktigt…

 

En kortare variant finns på i SN

https://sn.se/nyheter

 

Förmågan att tro på det som inte syns…

---

Först var det bara en pelare på ett slott i ett annat land. Inget annat. Tanken om vad som fanns bakom var för abstrakt. Om det inte syns finns det inte. Eller. Kanske är det just det här synsättet som begränsar oss. Dig och mig. Som kväver en fantasi som om den hade fått flyga fritt tagit människan till högre höjder och djupare kärlek.

Kanske är det just vår oförmåga att tänka från hjärtat som skapar polarisering. Kanske är det just vår osäkerhet som gör att vi inte ens vågar drömma om vad som finns bakom pelaren. Kanske är det vår rädsla av att uteslutas som har skapat en miljö där existentiella samtal får mindre och mindre utrymme. Frågor utan givna svar har ingen plats i ett samhälle som byggt hela sin identitet på mätbarhet och paragrafer. När vi lever med både hängslen och livrem ger vi aldrig modet eller vår tillit chans att expandera. Vår intention är att göra oss tryggare. Men jag tror att vi istället bygger en illusion. Som får oss att tystna. Och krympa. Men många genier har genom historien idiotförklarats när de vågat tänka bortom. När de har sett en vision som ännu inte funnits. Kom ihåg det! Och nu när vi ser en framtid som går hand i hand med ny teknik och otroliga innovationer kanske dessa förmågor är viktigare än någonsin. Fantasi. Kärlek. Mod. Att kunna tänka bortom. Kreativitet utan ramar. Vilka stora upptäckter kommer revolutionera människan på insidan. I hjärtat. Än så länge har det mesta nämligen skett på utsidan.

Och sammantaget är det all denna utveckling som format det vi kallar verklighet. Vår sanning. Jag väntar med spänning på vad som händer när fler människor kommer lägga lika mycket tid på att utveckla hjärtat som hjärnan. Säg, är det inte därifrån förändringar måste komma för att bli hållbara. Etiska. Humana. Att ha ett growth mindset och flexibelt inre. Ett pulserande hjärta. Kommer ha betydelse för vilken väg världen väljer att vandra. Kanske är då förmågan att se bakom pelaren just det som kittlar ett hjärta till liv. Som ger mening. Som skapar hopp om möjligheter när andra gett upp. Kanske är den förmågan störst av allt. Kanske är det den förmågan som borde få störst plats i skolans läroplan. Att utveckla förmågor som gör oss till människor. Att utveckla det som en robot aldrig kan ersätta.

Plötsligt var det inte bara en pelare på ett slott i ett annat land. Plötsligt förändrades hela upplevelsen tack vare en enda tanke. En tanke om mer. Bilden blev en annan när två huvuden stack fram från ingenstans. Glada ansikten. Levande av liv. Tänk de hade funnits där bakom hela tiden. Utan att du hade haft en aning. Eftersom din tanke var begränsad. Framtiden. Full av bus. Bara för att saker inte syns betyder det inte att det inte finns. Den meningen vill jag få dig att fundera på. Låt ingen annan ta ifrån dig glädjen över att tänka fritt. Och stort. Fantasifullt. Och kreativt.

Be brave. Be a human. Not a robot

Kärlek

Dags att förändra skolsverige…

---

Vi har varje unge där. Får de kunskapen som behövs för framtiden. För att leva. Stor fråga. Men vi börjar med egenskaperna uthållighet och tålamod. Två egenskaper som är av vikt när människan ska tänka långsiktigt. Två egenskaper som sporrar en självkänsla eftersom vi visar att vi tar oss själva på allvar när vi inte ger upp. Att sätta ett mål för sig själv och sedan lyckas gör att vi växer. På insidan. Wow, jag kan. Jag har jobbat för det här. Jag har förmågan. När jag anstränger mig. Ett sätt att utveckla uthållighet, (Grit i forskningstermer) är omedelbar återkoppling. Det gäller både negativ och positiv återkoppling. 
Så vilken tid och möjlighet ges läraren idag för att ge omedelbar återkoppling på elevens arbete. När läraren får ägna sig åt väldigt mycket annat i klassrummet än lärandet försvinner värdefull tid. När elevgrupper är stora och ibland stökiga kan återkoppling lätt hamna långt ned på prioriteringslistan. Nu sägs det att storleken på klassen inte spelar roll. Forskning har nämligen visat att klasstorlek kommer ganska långt ned på skalan om vad som påverkar skolresultaten. Länder som Kina, Sydkorea och Singapore har stora klasser och ligger ändå i topp i Pisa. Nu vet jag egentligen inte om det är något att eftersträva – att militärisk disciplin ska råda i skolan – för att kunna göra den analysen behöver vi lämna Pisa resultaten och förflytta oss till vad andra undersökningar säger om hälsa, välmående. Humanism. Kritiskt tänkande och så vidare. Men en tanke som slår mig är att det hade varit intressant att studera dessa länders återkoppling till eleven. Att bara prata om klasstorlekar är att förenkla ett komplext problem tycker jag. Istället kanske vi behöver undersöka det som olika klasstorlekar i olika länder innebär. Hm, det får bli en annan text.

Min högst personliga åsikt är dock att jag vill prioritera människan före toppbetyg. Först mentalt välmående. Sedan betyg. Jag vill prioritera elever som vågar ifrågasätta med relevanta resonemang. Jag vill prioritera ett humanistiskt växande före liksidiga robotar. Jag vill prioritera det som gör oss till människor – inte det som gör oss till mekaniska varelser av kött och blod. Jag tror att det skulle vara rätt väg att gå. Att kasta om allt. Min åsikt. Jag tror dessutom att fler elever då som bonus skulle nå högre betyg och på så sätt även sedermera bidra i högre grad i samhället. I världen.

Men tillbaka till klasstorlekar. Om det nu inte är klasstorleken som är avgörande, vad är det då? Jag tänker att vi istället behöver titta på det som stora klasser i Sverige dra med sig. Studiero är till exempel ofta en bristvara. Jag vet för jag hör mina barn prata. Och jag har arbetat fem år som gymnasielärare. Stora klasser i Sverige kan inte jämföras med stora klasser i Kina. För våra elever är inte uppvuxna i en diktatur med maktdisciplin. Dessutom visar samma forskning att relationen mellan elever och lärare är av vikt för lärandet. Här blir det en motsättning. Desto fler elever en lärare har desto mindre tid till att bygga relationer tänker jag. Vi kan inte heller jämföra oss med länder som kulturellt ligger så långt i från oss. Det är inte schysst. Mot barnen. Vi behöver hitta ett arbetssätt som passar oss. I vår kultur. I vår verklighet. Som passar Sveriges barn. Självklart, läs forskning gjord i andra länder. Analysera. Klura. Men ta det inte för en sanning utan att ta hänsyn till kontexten. Vill vi ha samma disciplin som i de kinesiska skolorna behöver vi ändra bra mycket mer i samhället än att peta i skolan kan jag lova. Och vi bör fråga oss – är perfektion eftersträvansvärt? Och vem bedömer i sådana fall vad som är perfekt?Att däremot förstatliga skolan igen – det tar jag gärna efter Kina. Det hade höjt skolans status och ökat likvärdigheten oberoende av kommun. Min åsikt. Som inte har något med den ständiga debatten kommunal skola V/S Friskola att göra.

Jämför man Sverige med andra OECD-länder så satsade vi i alla fall för några år sedan mer pengar på skolan än snittet, men vi har ännu inte hittat lösningen. Visst resultaten har gått upp men problem med psykisk ohälsa kvarstår utan någon indikation på att minska. Kanske är det för att vi just blint tittar på forskning som gjorts i andra länder. På andra elever. I andra kulturer. Stora klasser kanske inte alls fungerar i Sverige. Fast forskning visar det. Vågar vi ens tänka den tanken? Eller är vi lika rädd för att ifrågasätta auktoritärer och valda sanningar som sexåringen i en skola i Peking vars ända livsmål kanske är att blidka staten.  Jag förstår så klart att varje politiker greppar halmstrået. Det passar budgeten. Det blir billigare med stora klasser. På kortsikt. Och skapar fina ekonomiska siffror. På kortsikt. Men jag är ytterst tveksam till att de ser till barnperspektivet.  Vad vill vi egentligen ha av våra barn? Vad är vår intention? Nä, ge lärare möjlighet att bygga relationer. Ge varje elev möjlighet att bli sedd. Varje dag. Ge varje lärare möjlighet till en frisk arbetsmiljö. Ge varje elev möjlighet till snabb återkoppling. Positiv. Negativ. Jag hade en rektor som ville skjuta en incident och ett jobbigt föräldrasamtal till efter helgen, som tur var gick inte vi lärare med på det. Återkoppling har inte alltid med skoluppgifter att göra. Grit handlar även om uthållighet att utvecklas som människa. Ständigt. Att inte ge upp och hamna i likgiltighetsträsket. Never mind attityd är så osexigt.
Självklart är det bra att det satsas pengar på skolan. Men det gäller att satsa rätt. Jag är trött på konstgjord andning. Vi har varje unge i skolan. Förstår ni vilken möjlighet det är. Förstår ni vilken arena vi har för att förmedla kunskap om livet, demokrati, kärlek, empati, ansvar och allt. Det är också kunskap. Tro mig. Jag har läst mycket om olika kunskapsbegrepp. Men den räknas inte i Pisa. Den räknas inte i skolan. Den ger inga betyg. Mer om det någon annan gång. Men viktigast av allt som vi behöver bli bättre på är att omvandla teori till praktik. Att veta en massa utan att sedan leva därefter har inte tagit en seglare över Atlanten. Skolan behöver förvandla kunskap till kompetens. Nu blev det långt. Jag får hejda mig. Skolan är fortfarande min hjärtefråga. Men ett första steg för att förmedla allt detta till eleverna är att se till att huvudmän, skolledare och lärare inom skolan gör samma sak. Inte bara pratar fint om konflikthantering, att ta ansvar och att man ska vara modig, sammarbeta, kommunicera, be om ursäkt, säga förlåt (och mena det) – och visa empati. Utan att själv ständigt sträva efter att leva därefter. Att ha skolledare och arbetslag som lever som man lär. Då blir det trovärdigt. Det här behöver prioriteras. I tid. Schemalagt. Personligen skulle jag själv ha svårt att lyssna på någon som säger en sak och sedan gör tvärtom själv. Jag förväntar mig inte att mina barn ska det heller. Arbetet att förändra skolan till en arbetsplats dit de bästa klokaste mest moraliska vuxna i olika kategorier söker sig hade varit en samhällsvinst som betalt varje extra krona det kostar att ha mindre elevgrupper per lärare. Jag är övertygad om det.

Heja skolan!

Heja alla lärare som ständigt strävar efter att utvecklas!

Det är ni som tar skolan framåt och gör skillnad!

Varje dag.

På riktigt!

PS. Nu hör jag att flera protesterar och säger att det är föräldrarnas uppgift att lära sina barn allt detta. Visst. Absolut.Men när vi nu har en fantastisk plattform för att bryta sociala arv, utbildningskomplex och psykisk ohälsa är skolan den bästa arenan att göra det på. När föräldrar av olika anledningar inte lyckas behöver skolan bli motpolen. Vi är skyldig varje unge det. Alla barn är samhällets ansvar. Och det blir betydligt billigare att ta i ett problem tidigt istället för att sedan hantera vuxna utan riktning.

Skolan skulle kunna fungera kompensatoriskt för att fostra humanistiska hälsosamma människor om vi bestämde oss för det. Och nu protesterar några igen hör jag. Ni säger att det inte är skolans uppdrag! Ni hänvisar till läroplaner och skollagar och att det inte finns tid till det. Men då har ni inte förstått vad jag menar. Jag menar nämligen att det är dom vi ska ändra. Förändra skolan från grunden. Jag pratar om politiska beslut och ett riktigt skolparadigm. Blicken borde lyftas från Pisa och istället riktas in i framtiden. Det är där dagens elever ska verka, leva och må bra. Det är det jag pratar om. Att kliva utanför boxen. Ge ungarna verktygen som betyder något. Förändra skolan istället för öka medicineringen bland barn och unga. Vi kan inte vänta längre. Det är dags nu!

Ett favoritcitat från min kandidatuppsats där jag undersökte viktiga förmågor för att komma in på arbetsmarknaden får avsluta det hela:

” There are several reasons why it is important to develop wisdom in the setting of the school. First, a goal of schooling should be not just to impart knowledge, but to help students develop wise use of such knowledge. Knowledge can be used to better or worse ends, and schools should help students use their knowledge for good rather than ill. Second, the teaching of wise thinking has always been implicit in school curricula in any case. For example, one learns history in part so as to learn the lessons of the past and not repeat its mistakes. One learns literature in part so as to learn how to apply to one’s life the lessons literary characters have learned. So it seems a reasonable proposal to make explicit what has previously been implicit. Third, if adults do not make wise decisions, schoolsperhaps deserve a share of the blame if they have never conscientiously prepared these adults to make such decisions.” 

Sternberg(2001)

To be continued…

 

 

Sluta curla sönder framtiden

---

Det finns en viktig distinktion mellan att förlora och att vara en förlorare. Det är i det mellanrummet vi behöver föra samtal med våra barn och ungdomar. Det hjälper inte att sluta räkna gjorda mål för tioåringar. För de räknar ändå. Att sluta räkna mål är en enkel lösning på ett komplext problem. Jag anser att vuxenvärlden gör det lite väl lätt för sig när kontexten ständigt förenklas istället för att möta känslorna som sammanhanget för med sig.

När vi ständigt plockar bort allt som skapar obehag hos våra barn på alla möjliga arenor ger vi dom inte chansen att träna på att hantera sina känslor. Det gäller känslorna över en förlust så väl som känslorna vid en vinst. Det gäller besvikelsen över ett dåligt provresultat likväl som hur man hanterar full pott. Som före detta satsande fotbollstjej på 90 talet kan jag idag säga att det var missade kval och förluster som lärde mig mest. Om mig själv. Och det var vinsterna som hjälpte mig att träna ödmjukhet mitt i ett lyckorus. Här pratar vi om ett stort ansvar hos våra idrottsledare och hos alla föräldrar. Jag tänker att det är där det största arbetet borde ligga. Ledare och föräldrar behöver kunna möta barnen i sina känslor. Att guida dom igenom en sorg/ilska över en förlust och i stället förvandla energin till en lärdom. En motor. Likväl ska vuxna självklart berömma men även påminna om ödmjukhet vid vinst och framgång. Självklart får man klappa sig själv på bröstet när man lyckas men det är inte samma sak som att gnugga sin vinst i ansiktet på förlorarna. Alla dessa känslor kallas livet och är helt normalt. Vi behöver normalisera att känna, inte ta bort allt som orsaker det. Att hjälpa barn och ungdomar med detta är ett vuxenjobb att göra. När vi ständigt förenklar kontexten för våra barn växer de inte som individer istället står dom plötsligt där utan verktyg när livet gör ont. Och tror att det är något fel på dom. Utan träning och verktyg kan sedan psykofarmaka ses som den enda vägen. Jag tror inte att det är det. Jag tror att vi vuxna ligger bakom mycket av all denna psykiska ohälsa bland barn och ungdomar. Det är vi som har format verkligheten de lever i och det är vi som fortsätter sopa isen för dom istället för att lära dom hantera kvasten.

Att vinna eller förlora handlar om prestation. Att vara en vinnare eller förlorare handlar om mindset. Det är två helt olika saker. När vi vuxna klarar av att se skillnaden mellan dessa kommer vi kunna lotsa våra barn igenom allt de ska möta. Både på fotbollsplanen och i livet. Vi är inte snälla när vi på grund av vår egen otillräcklighet i att hantera känslor och samtal ständigt plockar bort varje hinder eller utmaning som dyker upp. Vi är inte snälla när vi både lyfter upp och lyfter ned barnen från klätterställningen. När vi gör det, gör vi det för vår egen skull. För vår egen rädsla. För vårt eget tillkortakommande. Visst, vi gör det i kärlek. Att vara förälder är att ständigt vara lite rädd. Men dessa känslor är våra att bära. Inte våra barns. När vi ständigt rundar varje kantigt hörn för att skydda våra barn sänder vi ut signaler som säger att vi inte tror på deras egen förmåga. När vi ständigt ska pussa bort varje tår eller muta sorgen med kanelbullar visar vi att dessa känslor inte är välkomna. I bland måste vi kanske bara låta dom få gråta klart. Låta de vara besvikna. Arga. Och sedan går det över. Livet. Att vara en vinnare sitter i hjärtat. Att vara en förlorare sitter i huvudet. Det har ganska sällan att göra med vilken plats i tabellen man ligger på.

 

Snälla, kan vi inte fokusera på att lära barnen hantera kvasten nu istället för att curla dom. Visa att vi tror på deras förmågor. Syna vilka signaler vi sänder ut. Är vi kongruenta i vår kommunikation. Stämmer våra ord med våra handlingar? Stämmer samhällsstrukturen med våra värderingar som vi talar så varmt om? Jag vet inte. Jag har inga svar. Men jag är tveksam. Kanske handlar allt det här om oss. Det är vi vuxna som behöver lära om. Det är vi som behöver ta ansvar och göra jobbet. Med oss själva. Orkar vi det? Eller kommer vi fortsätta hantera kvasten som vi alltid gjort och istället ständigt förändra kontexten och medicinera våra ungar när de inte orkar. Allt för att inte vi själva ska behöva ta ansvar och förändras. Jag tänker att det är fel väg att gå. Jag tänker att vi borde kunna bättre. Jag tänker att det är dags att vakna nu…

 

 

 

 

 

 

 

Hållbara julklappar till barnen

---

Barn behöver inte fler diagnoser, mer läkemedel eller fler Fidget Spinners i julklapp. Barn behöver en värld i kärlek. Sinnesro. Glädje. Mening. Att få duga. Jag vet att det känns obehagligt att tänka på det här för det är vi vuxna som bär skulden när skaran av barn som mår dåligt i någon form växer. Vuxna har format världen, inte barnen.

Ska en förändring ske behöver vi vuxna börja göra annorlunda. Vi behöver förnya vårt sett att se. Vi behöver vika av från upptrampade stigar. Vi behöver vara modiga. Vi behöver utmana våra sanningar.  Annars händer ingenting. Utmanande? Absolut. Det vet alla som jobbar med omorganisationer eller beteendeförändringar.  Kanske är det rädslan för förändring hos oss själva som gör att vi desperat hugger tag i varenda förklaringsmodell som vi kan lägga i någon annans knä. Men om alla bara skickar bollen vidare löser vi ingenting. När barn som idag, i olika form protesterar borde vi inte då våga fråga oss om det inte ligger något i det. Tänk om alla deras protester i själva verket är rena rama friskhetstecknet! Tänk om det är hos oss problemet ligger? Tänk om det faktiskt är vi som behöver släppa hörnflaggan och komma in i matchen…

Min innerliga önskan är att vi lär barnen simma istället för att bara dela ut flytvästar. Simmande barn är nämligen dom som kommer förändra världen. Barn som vi däremot stigmatiserar kommer inte våga ta av flytvästen. Istället kommer de fortsätta upprepa misstagen som vi vuxna i världen redan gjort. Det vore så synd. När hela havet är fullt med barn som desperat trampar vatten förstår jag att vi hivar i flytvästar. Men ska den insatsen inte vara förgäves krävs det mer. Barn behöver få verktyg att utveckla sina inre förmågor istället för att vi ständigt placera all deras självtillit i olika yttre faktorer. Det viktigaste arbetet är givetvis preventivt. Lyckas vi med det kommer barnen nämligen för alltid respektera havet men aldrig någonsin låta det stå emellan dom själv och livet. För dom vet att dom kan simma. Att vi sedan behöver ett friskare hav är en annan diskussion.   

 

Samhällets julklappar till barnen borde vara lyhördhet, kärlek och verktyg för sinnesro. Varenda unge är ett mirakel.

Jag tror dock att det är många som inte alls upplever det. När vi lyckas få dom att känna det

kommer dom rädda världen åt oss. Då kommer de ordna upp

det där som vi ställt till.

Vi.

Varma kramar från Aruba

 

Flodhästar och intention

---

Det politiska partiet Vård för Pengarna vill skänka tillbaka en del av partistödet till förmån för arbetet på golvet. Till vården. Landstingets hjärta. Fantastiskt blir min och många andras sponta reaktion. Men sedan får vi reda på att nähä minsann, så enkelt är det inte. Ett annat parti anklagar dessutom Vård för Pengarna för populism. Att tänka tanken att ett parti faktiskt kanske lämnar tillbaka en del av partistödet för att de anser att det finns andra viktigare hål att stoppa pengarna i verkar inte finnas.

Märklig inställning. Men som man känner sig själv känner man andra tänker jag. Intention är ett intressant begrepp som förtjänar upprättelse i dagens samhälle. Intentionen bakom beslut, ageranden och bemötanden är viktigare än vad vi tror eftersom den påverkar energin som finns kvar oberoende av utfallet. Karma för de som liksom jag flörtar med buddhismen. På lång sikt är Intentionen viktigare än utfallet. Att agera enligt hjärta och medmänsklighet är större än populism och det är bara avsändaren som vet vad som är vad. Nåväl, nu får tydligen inte en donation vara villkorad så enligt stadens största och enda tidning kan dessa pengarna försvinna till lite allt möjligt i stället för till vården. Pengarna kan till exempel hamna i de andra partiernas fickor. Men så skulle ju ingen göra. Jag menar, det är ju varken etiskt eller moraliskt riktigt att göra så även om lagen inte motsäger sig det eller hur? Nä så skulle ju ingen riktig politiker agera…

För övrigt slutar ännu en hög chef efter kort tid inom kommunen på divisionen Barn, utbildning och Kultur. Det är vanligt att chefer flyttar runt säger kommundirektören i en intervju. Men mig lurar ni inte. Fakta. Vore arbetsplatsen välmående och attraktiv skulle nya chefer och tjänstemän stanna längre. Det förstår väl vem som helst.  Långsiktighet och hållbarhet blir suddiga begrepp som aldrig får fäste i en organisation som mer än någonsin behöver något genuint att hålla sig i. Att ständigt ignorera flodhästen i vardagsrummet blir bara löjligt. Risken när omsättningen på ny personal är stor blir dessutom att hemmablindheten växer sig starkare vare sig saker är bra eller inte. Dysfunktionella strukturer normaliseras nämligen lätt och vi vänjer oss vid en höjdhoppsribba på låg nivå. Det är synd, för ribban är flyttbar. Vi borde sikta högre annars skapas inga nya rekord. Det är läskigt när vi plötsligt tror att det är helt normalt att dela tevesoffa med en flodhäst. Nu sörjer inte jag att den chefen slutar då hen bemött mig ignorant när jag haft viktiga saker att berätta. Men man kan man så klart se olika på vad och vem som räknas som viktig eller inte. Den viljan är fri. Intentionen bakom hens bemötande funderar jag fortfarande på.

Min intention var att skapa något bättre. Priset jag betalade var högt men jag är fortfarande övertygad om att någon faktiskt behövde påpeka att Kejsaren var naken annars hade han fortsatt strutta omkring med hela härligheten utan någon som helst notis om att övriga världen rör sig framåt. Kanske är Kejsaren fortfarande naken, jag vet inte. Vågar du påpeka när någon är naken eller hurrar du för att alla andra gör det? Kanske bryr du dig inte alls. Eller så pratar du desto mer i fikarummet istället…

Vem är du och Vem vill du vara?

Bara så att du har koll..

 

 

 

En kortare variant finns som krönika i:

http://www.se-hit.se/hem/page-full-width/

Skolor bör byggas med hjärtat…

---

Likt det stora landet i väst som numera leds av en bufflig relik utan helgonkoppling verkar Nyköpingskommun också fastnat i The bigger the better tänket när problemet med överfulla skolor ska lösas. Maxat och effektivt ses fortfarande som ett hippt begrepp i kommunhuset. Tycker det är märkligt att dom inte hört de humanistiska vindarna som viskar i framtiden.

Att tänka nytt har ingenting att göra med att tänka större. Om du fortfarande håller dig inom samma box kan du forma dina tankar hur stora som helst – men det är fortfarande inga nya tankar. De är bara större. Så kära politiker när ni nu funderar på att satsa på en gigantisk skola vill jag först ha några ärliga svar från hjärtat. Det kan vara en utmaning för politiker men det går säker om du gräver på djupet. Väljer ni att satsa på en stor skola för alla ungars skull? Väljer ni att satsa på en stor skola för att ni tror att det bromsar eskalerande rapporter om ungas psykiska ohälsa? Väljer ni att satsa på en stor skola ur ett humanistiskt eller ekonomiskt perspektiv?  Ja ja. Nu hör jag att ni försvarar er med att barnen får tillgång till mer lärarkompetens på en stor skola. Visst. Jag köper det. Men då vill jag upplysa om att kunskapskrav och betyg inte betyder ett skit när barn mår dåligt. Då vill jag upplysa er om att lärandet blir ofantligt mycket trögare när barn inte trivs. Bli sedd och känna sig uppskattad är viktigt för lärandet. Meningsfullhet. Och skratt och bus för jössenamn.

 

Nä, jag är skittrött på skolans plattform som inte alls matchar den enorma samhällsutvecklingen. Vi behöver se vilken samtid barnen faktiskt befinner sig i och ta deras rop på hjälp på allvar. Många fantastiska ledare och lärare finns. Ni är hjältar och ger hopp. Mitt ifrågasättande är större än så. Skolor i moderna länder har råd med humanism och mjuka värden. Inte bara i styrdokumenten. Fokus på det omätbara så som vänlighet, ansvar, empati, samarbete, humor, självtillit, rörelse och förmåga till sinnesro kommer öka det mätbara. Idrott borde för övrigt stå på schemat varje dag. Det får inte plats sägs det. Logistiken är svår sägs det. Kursen rymmer inte så många timmar sägs det. Nä, när vi tänker innanför boxen blir det så. Men vad händer om vi tänker utanför och med hjärtat istället för med plånboken. Det är framtidens skola. Vi behöver förändra hela vårt kollektiva sätt att tänka. Det är vi som skapat världen och samhället som det ser ut idag och ska vi vara ärliga har det gått så där – vad har vi att förlora liksom. Jag är övertygad om att vi kan förändra det igen. Vi kan det. Om vi vågar börja tänka annorlunda. Människan har målat in sig i ett hörn med spargrisen och pengafokus,  men vi kan lösa det. Vi behöver inte vänta på att färgen torkar. Vi kan göra annorlunda redan nu. Du. Jag. Vi. Tänka annorlunda. Inte vara så rädd att få färg under fötterna eller att lämna fotavtryck på golvet…

Skolan borde vara så mycket mer.

Så mycket mer.

Vi har ju varenda unge där….

Hope

 

Psst, krönikan finns i tidningen

http://www.se-hit.se

 

Studiero bakom målgång…

---

Betygen på Nyköpings gymnasiet skulle motsvara riksgenomsnittet. Det blev inte så. Märkligt. Eller inte. Jag har jobbat där. Siffrorna förvånar inte. Dessutom är de egentligen värre. Varje elevkull som slarvas bort i oförmåga att förändra en osund miljö är en sorg. Arbetsmiljön flera elever och lärare går till varje dag är ett skämt. Det är naivt att tro att det inte påverkar lärandet och arbetsglädjen.

Besök skolan en dag så får vi se hur mycket ni lär er. Ingen annan arbetsplats skulle acceptera det skolan gör. När inte ens misshandel eller våldtäkt som i det uppmärksammade Lundfallet genererar förflyttning av våldsverkare inser man att skolledare på flera håll tappat fotfästet. Nuvarande lagstiftning kan tillåta förflyttning av elev om man väljer att tolka den så. I Lund valde man att tolka annorlunda tills media knackade på. Då kunde man plötsligt flytta våldtäktsmännen. Det är precis just den fega otydligheten som står i vägen för en human skolmiljö. Att alla är så förbannat rädda för att ta ställning så där lite svenskt. Skulle du acceptera det här på din arbetsplats? Nä, trodde väl det, men ditt barn går dit varje dag. När elever tillåts sova eller hänga på sociala medier under lektion är något fundamentalt fel. När elever enbart ser skolan som kassako för studiemedel spelar det ingen roll hur hårt läraren arbetar. När elever arrogant kommer och går som de vill utan märkbar konsekvens skapas ingen ansvarstagande kultur. För att få ordning måste disciplinära problem lyftas från den enskilda läraren som slår knut på sig för att kompensera där både föräldraskap, samhälle och ledarskap abdikerat. Lösningen finns på organisationsnivå. Att skapa en bra arbetsmiljö är ett aktivt arbete. Det räcker inte med starka värdeord på huvudkontoret om dessa inte når verkligheten. Det spelar ingen roll hur många kompetenta roddare du har i båten om alla ror åt olika håll. Båten rör sig inte mot målet förrän kaptenen tydligt och modigt visar vägen. Ansvariga ser inte orsak och verkan.

Skolpersonal vänjer sig succesivt vid vatten till knät. Det är fel. Dom ska inte behöva stövlar eller arbeta deltid för att orka. En stökig arbetsmiljö bryts av ett starkt ledarskap som själv orkar greppa åran. Vackra mål eller kurser löser inget om saker inte följs upp och aktivt implementeras på golvet. Hela tiden. Varje dag. Det är ledarskapets ansvar att få alla att ro åt samma håll. Det är så skolan utvecklas. Men framförallt är det så vi får fler elever att må bra, växa och nå målen. Jag har väldigt svårt för att blunda för att vi just nu slarvar bort Sveriges i särklass största arena för att fostra välmående humanistiska fungerande medborgare. Vi behöver göra skolan till en plats alla eleverna vill till. Då skulle vi säkert även lyckas bromsa utvecklingen med hemmasittande elever. Vi behöver göra annorlunda…

Själv växte jag upp på 70talet och fick vara barn längre än vad dagens barn får. Tack för det. För när du väl är vuxen är du vuxen ända in i döden, har du tänkt på det? När barndomen väl är slut så är den. Så varför har vi så bråttom med allt. Solen och äventyret väntar ju oxå där ute eller räknas inte sådan kunskap – att leva? Men mer om det senare, ämnet förtjänar en egen rubrik.

Sir Ken Robinson och jag delar uppfattningen om att utbildningssystemet nog borde prioritera annorlunda…

Vägra vara kuttersmycke…

---

När man anställer en välutbildad person med erfarenhet för uppdragets olika komplexitet och betalar en lön på över 35 000kr i månaden då är det mycket underligt att man sedan inte lyssna på denna person. Någon borde varit nyfiken. Nu fick jag i stället höra bakvägen att vissa irriterade sig på att jag ibland sa..”På min förra skola gjorde vi så här” Ett resursslöseri i mina ögon om man tror på utveckling.

– Det här skulle ni ha killar, säger rektorn och slänger fram min lärarlegitimation på bordet vid anställningsintervjun! Där och då trodde jag att han värdesatte min kunskap och kompetens. Legitimationen var liksom inget papper inköpt på Clas Ohlssons. Inget av mina examina eller yrkesbevis har jag bara fått på posten. Jag har ansträngt mig och jobbat hårt för varenda en av dom.  Jag har funderat mycket på det där, varför jag blev anställd om man ändå inte tänkte lyssna på mig. Jag är en av få yrkeslärare med lärarexamen om 180hp och har även lärarlegitimation, en Magisterexamen inom praktisk filosofi och en massa andra spridda högskolepoäng. Jag är välutbildad inom måleri med både gesäll, mästarbrev diverse stipendier och en dekorationsmåleriutbildning på ett år finns också. Jag har tre års erfarenhet från en annan skola i Stockholm. Jobbat med rehab av unga kriminella killar. Jag har drivit måleriföretag i över 10 år och gjort en himla massa annat som gett mig kompetens och kunskap, hälsopedagog, NLP utbildningar, coach, missbruksvård you name it. Vad trodde rektorn när han anställde mig egentligen, att jag bara skulle vara ett passivt kuttersmycket längst fram och falla in i allt som redan var eller?  Tyckte han att jag verkade vara en person som nöjer mig med att bara sitta och  vara söt. Skulle inte tro det va!  Jag vill jobba. Jag tycker om att jobba. Jag vill utveckla. Jag vill ro  båten, hissa segel och få alla att drömma om destinationen. Jag vill laga läckan, byta åran och maximera fartygets potential. Och jag vill få alla att ta ansvar och jobba tillsammans. Mitt CV styrker dessa karaktärsegenskaper ganska tydlig tycker jag. Första terminen gav jag flera förslag på vad som behövdes förbättras. Både utifrån vad jag såg men även vad jag hörde mina kollegor prata om. Jag fick ingen respons överhuvudtaget. Bara tystnad. Det hade varit bättre med ett nej än ständigt denna tystnad. Jag har aldrig känt mig så fast i ett system som jag väldigt fort konstaterade inte var som det skulle. Som ett fastspikat kuttersmycke satt jag längst fram på en sjunkande båt och såg alla läckor där vattnet sipprade in utan att kunna göra något – för ingen lyssnade!

Nä vet ni vad,  jag har aldrig varit någons kuttersmycke och kommer heller aldrig bli det. Tyvärr tror jag att jag fått mer gehör om jag varit en välutbildad man 50 plus eller det hade nog räckt med man till och med, välutbildad är jag ju redan, men något könsbyte är inte inplanerat närmsta tiden så det är bara att packa väskan och dra. Tragiskt 2016 eller hur! Jag tror på en seriös gymnasieutbildning även inom yrkesprogrammen, det är därför jag utbildade mig till lärare. Rektorn ville tydligen något annat eftersom han aldrig agerade vad jag än berättade om. Det hände aldrig något!

Jag hade en bra lön som jag var beredd att arbeta hårt för, vilket jag i och för sig gjorde, men med helt fel saker. Trampa trampa vatten, trampa trampa vatten täpper inte igen några läckor.  Rektorn kan erbjuda mig 10 000 mer i månaden, utan total förändring väljer jag att gå i alla fall. Pengar är viktigt till en viss gräns, sedan är det inte värt ett skit. Jag vill kunna göra mitt arbete bra. Vara stolt! Jag vill utvecklas, skratta och känna god energi på en arbetsplats. Framåtanda, ärlighet, innovation. Mod, ansvar och kärlek. Dessa arbetsplatser finns. Dessa arbetsplatser skapar vi alla tillsammans. Utan det mesta av det här kan du erbjuda mig vilken lön som helst, jag kommer tacka nej. Det är en av lärdomarna jag tagit till mig.  Kan du däremot ge mig det andra då får du mig till 100 procent och lite till.. Ja, så varför anställdes jag då egentligen. Kanske för att det såg bra ut på pappret med en legitimerad yrkeslärare. Det är den enda förklaringen jag kommer fram till med tanke på att jag aldrig fick något gehör – förutom när mitt psykbryt redan var ett fakta. Att bli ombedd att inte arbeta så ambitiöst passar inte heller mig.

Kanske trodde chefen att han hade all tid i världen, men vet du, det har inte jag. Livet är här och nu. Its not a rehersal, my precious precious life pågår just nu hela tiden. 

Så vackra du. Vägra vara boat bunny – alltid! Du är värd mer än så, jag är värd mer än så. Och har du en kapten som inte fattar det, move on, det finns andra skepp och andra kaptener.

Hello future, nu är jag redo för dig, äntligen!

Brother we can do some or we can do none
Ignorance is similar to a loaded gun…

”What if God told you
To write a masterpiece?
Would you tell ‘I’m you couldn’t read?”

There’s only one life
It’s right here, it’s right now
What is pain
Do you really wanna live this way?
Do you really wanna live this way?
Only one life
It’s right here, it’s right now
What is pain
Do you really wanna live this way?
Tell me do you wanna live this way?

”Wise men say
Life is what happens
While you’re busy making plans
Life’s not a rehersal
Gotta live it while you can
And getting a second chance
Is my blame and circumstance
Is that what men in the mirror
Read it and chase for answears, hey!
I could have defended me and the best
My family’s car crashed
My brother fall getting stucked
Perhaps then, turn up the van and loosing my day
Shaking that our glass reverse to stand back
But the wheels on the bus keep rolling
Rolling all goin’ aint nobody really knowin’
It’s just flowin’ a moment that
Can’t be gone and admit it
So you gotta give heart
Never be timid, ahhh”

There’s only one life
It’s right here, it’s right now
What is pain
Do you really wanna live this way?
Do you really wanna live this way?
Only one life
It’s right here, it’s right now
What is pain
Do you really wanna live this way?
Tell me do you wanna live this way?

”Complaining bout misdemeanors
While millions of people starve
Rather spend money shoppin’ or sending gadgets to mars
Wintertime keep our cars in heated garage
For the homeless in the winter heat is just a mirage
I ain’t saying I can change the world
Rappin’ these bars but I can give a voice
Support the people and get involved
Increase the love decrease hatred
And the scars that too many of us
Carry all buried up in our hearts
Brother we can do some or we can do none
Ignorance is similar to a loaded gun
So don’t let it pop off or we’re all done
We’ve only got one”

There’s only one life
It’s right here, it’s right now
What is pain
Do you really wanna live this way?
Do you really wanna live this way?
Only one life
It’s right here, it’s right now
What is pain
Do you really wanna live this way?
Tell me do you wanna live this way?

”Your only got one life
And now we takes
Got ass for self”

Do you really wanna live this way?
”this way”
Only one life
It’s right here, it’s right now
What is pain
Do you really wanna live this way?
”this way”
Do you really wanna live this way?
”this way”
Only one life
It’s right here, ”right here”
It’s right now, ”right now”
What is pain
Do you really wanna live this way?
”this way”
Tell me do you wanna live this waaay?
”Think about it.”

 

Stress No6: Tårar turns in to pissed off…

---

Det pendlar fortfarande, men desto mer jag vaknar till liv och får huvudet med mig, desto mer förbannad blir jag. Det är skönare. Det ger mer kraft framåt. Jag har reflekterat kring vad som  hände förra året. Vissa saker har jag lagt i mitt eget knä, jag skulle kanske gjort si eller så. Men faktum kvarstår hur jag än vrider och vänder på det. Nivån på arbetsplatsen är inte okey på en gymnasieutbildning. Stressen jag gick i handlar inte enbart om mig, det är mycket större än så…

Men visst, ja, jag är förbannad för saker som jag själv utsatts för men mest förbannad är jag för den dåliga (obefintliga) styrningen på arbetsplatsen. Mest förbannad är jag över att måleriutbildningen har nedmonterats år för år utan att det pedagogiska ledarskapet har reagerat. Ingen koll alls! Förbannad är jag också över hur lite målerikunskap eleverna får med sig från skolan på tre år, pinsamt sa Bull…tjänstefel sa skolverket. Vad hände med basala kunskaper som att göra egna arbetsbeskrivningar, läsa arbetsbeskrivningar, egenkontroll, kvalite, noggrannhet, fackspråk, materialkunskap, branschregler, våtrum, räkna på jobb, kunna läsa avtal, bestämmelser och förstå vad de läser, arbetsmiljö och ergonomi, att kunna läsa faktatexter och entreprenörskap? Vad hände med kompetenshöjande kunskaper som målerihistoria, estetik, materiallära, färgsättning och färglära, byggnadsvård, specialtekniker, kunskap om maskinella hjälpmedel, äldre målningstekniker och dekorations målning. Vad hände med att varva teori och praktik, innovationer och nytänkande pedagogik…you name it…vart tog det vägen? För 10 år sedan fanns i alla fall det mesta av det här på utbildningen. Ytterst ansvariga för att den här nedmonteringen har kunnat ske är ledarskapet. Det signalerar en högst obekväm syn på yrkeselever och deras kurser och jag konstaterar sorgset att klasskillnader i allra högsta grad lever kvar. Eller har de kanske nedmonterat Naturvetenskapsprogrammet i samma takt tror ni…

Som det är nu lär sig eleverna det mesta på sina praktikplatser. De får inget extra eller speciellt med sig från skolan förutom mer träning i det praktiska och då kan man nyfiket ställa sig frågan vem som egentligen borde ha skolpengen, eller? Det är en gymnasieutbildning som bedrivs, det finns kursplaner med syftesbeskrivningar och innehåll. Det är meningen att eleverna ska få det mesta i dessa med sig när de lämnar skolan!  Företagen måste ju undra vad skolan håller på med!

Jag är förbannad på synen på yrkesprogrammen och yrkeslärare från ledarskapet. Om inte det pedagogiska ledarskapet ställer högre krav på en yrkeslärare än att han kan ryta i om det behövs, kan fungera som handledare och helst sätta betyg E på elever på kurser som förhoppningsvis är genomförda så lovar jag er, då har skolan stora problem.  En utveckling av utbildningen kommer aldrig ske. Och med den vetskapen förundras jag inte över att utbildningen till och med gått bakåt de senaste åren. Noll innovation, pinsamt! Och det gör mig förbannad. Med den här inställningen är det inte heller konstigt att inte fler yrkeslärare sporras att läsa in sin examen, vad ska man med den till liksom! Nivån är ett hån mot varje forskningsrapport jag läst. Nivån är ett hån mot varje timme jag lagt på att läsa pedagogik, motivationsmetodik, lektionsplanering. Nivån är ett hån mot varje skattebetalare som finansierar arbetsplatsen. Men nivån är framförallt ett hån mot varje elev. Anpassat arbetssätt för elever innebär inte att vi ska sänka kvalite och krav på kunskap. Det är att gräva skolans grav. Elever presterar utifrån förväntningar på dom. Men om inte ens ledarskapet tar yrkesprogrammen och dess kurser på allvar hur sjutton ska vi då få lärare och elever att göra det? Ledarskapet genomsyras av en förlegad syn på både praktiska program, dess lärare och eleverna som väljer det.  Ribban sänks för varje år för att passa de svagaste eleverna och för att få alla igenom kurserna. En yrkesexamen har aldrig varit lättare att klara än nu och spiralen går obönhörligen nedåt. Problemet blir att elever som absolut skulle kunna prestera bättre också glider med i det raset. De får inte sin chans till utveckling som de faktiskt har rätt till. Det är inte att vara snäll, det är taskigt! Åh tråkigt blir det också, vad ska eleverna i skolan att göra.Vad sägs om lite energi!! Det gör här mig riktigt förbannad. Betygsinflation ska jag inte ens nämna i det här inlägget. Så jädrans mycket slarv och ignorans…och alltså..lite vanlig ordning och reda är väl inte för mycket att förvänta sig av ett kommunalt gymnasium eller ?! Det är tur att skolan är kommunal för annars hade skeppet sjunkit för länge sedan. Mina skattepengar bara larvas bort!

Jag har aldrig läst in ett högskolepoäng för att få högre lön eller ett fint examensbevis. Jag har läst varje kurs för att skaffa mig kompetens, att utvecklas och sedan få använda det. Jag har läst kurser för att jag fortfarande tror på att yrkesprogrammen kan utvecklas. Att sedan förväntas kliva in på en nivå som jag hade klarat av redan som 25 årig målare för att ledarskapet inte har någon som helst koll på sin verksamhet är oerhört kränkande. Det är ett hån mot mina 300 högskolepoäng och en fet käftsmäll mot varje avbetalning på studielånen. Nä, det var inte ett dugg konstigt att orken tog slut. Det tar otroligt mycket kraft att öppna ögonen på människor som hellre lever i förnekelse för självklart tog jag upp den låga nivån med chefen. Otroligt mycket kraft tog det och ändå tror jag hen fortfarande sitter och blundar…

Pissed off…inte mest för min skull utan för alla elever som väljer ett praktiskt program för att dom vill. Skolan hade kunnat ge dom så mycket mer kött på benen och roligare övningar och utmaningar.  Måleri handlar inte bara om att hålla i en pensel åt rätt håll, rulla en vägg och öka farten, det finns mycket mer att lära idag. Att förmedla yrkesstolthet, har det helt förkastats? Stolt hantverkare, stolt yrkeslärare. Det handlar inte om VAD du gör, det är din inställning till det du gör som betyder allt!  De lär sig mindre på skolan idag än vad jag gjorde på 80- talet och alltså, det är inte smickrade. Hur mycket mer kan vi sänka ribban för att ge alla elever godkänt? Betygen i sig bryr jag mig inte om men allt det andra som kommer med är livsviktiga egenskaper att ha med sig i livet. Att kunna anstränga sig? Att jobb medvetet och hårt mot mål? Noggrannhet? Ta ansvar att göra det som behövs för att nå målet? Och framförallt behöver elever lära sig att lägga ansvaret för sina egna resultat i sitt eget knä…det om något är en viktig egenskap att ha med sig i livet! Och att ta konsekvenserna av att inte göra allt ovanstående är minst lika viktigt. Det är att bli vuxen. Vill du någonstans får du faktiskt anstränga dig, för när du gör det kan du nå månen om du vill men om du tror att alla andra ska fixa ditt liv får du definitivt en guppigare resa! När elever tillåts lalla igenom en gymnasieutbildning och ändå får sin yrkesexamen har vi inte lärt dom ett skit! Vi curlar och curlar för fin statistik och så undrar vi varför fler och flera unga inte får jobb, kan behålla ett jobb, är energilösa eller mår dåligt.

Yrkesprogrammen borde 2016 handla om mer än disciplin och uppfostran. Det räcker inte enbart med kroppsarbete längre för att hantera livet och behålla ett jobb. Vi lever inte på 1800 talet och gymnasieskolan är inte folkskolan. Och sluta för f- n att se varje praktisk elev som mindre intelligent. Omotiverad och ointelligent är två helt skilda saker. Liknande fördomar fick jag själv kämpa med i flera år, att jag blev målare för att jag inte klarade av något annat. Men vet du, jag blev målare för att jag ville, på samma sätt som jag blev lärare för att jag ville…men just nu funderar jag dock väldigt starkt på om det var rätt val eller inte…

Ansvaret att styra upp utbildningen har de pedagogiska ledarna men då krävs det att de både vill och vågar öppna ögonen…och det kan göra ont om man har blundat länge. Det skarpa ljuset kommer skoningslöst blotta varje liten del som bara slarvats över i spacklingen, det vet varje målare. Vi kallar det släpljus…och det finns inga genvägar för att få bukt med det. Rannsaka synen på yrkesprogrammen och gör om, gör rätt!

Till dig där ute, både elev och vuxen, låt ingen annans fördomar eller tillkortakommanden  bli dina. Du kan mycket mer än du tror, våga lägg ribban högt, ställ krav på både dig själv och omgivningen! I believe the children are our future och att ständigt sänka ribban är inte att vara snäll. Det är att tydligt visa att vi inte tror på individens potential…och det är inget bra ledarskap i skolan..

Så då blev det äntligen sagt, det någon borde sagt för länge sedan, phu och amen, nu blev jag helt slut..

over and out…

http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2013/12/13/klasskillnaderna-okar

Stress No 3: Hej väggen….

---

Jag sprang inte så fort in i väggen som tur var, tack för det! Dock gick jag dit sakta och målmedvetet. Ställde mig bredbent en halvmeter i från. Stirrade rakt fram och satte sedan handflatorna mot den och började trycka. Jag tog i mer och mer. Lutade axeln emot. Tjurskallig och envis är jag, hur svårt ska det vara att välta en vägg liksom?

Väggen skymmer framtiden, vi måste riva den, kom igen nu Pia, hej och hå! Tillslut tog jag även pannan till hjälp. Med hela mitt väsen forcerade jag all min kraft rakt fram. Jag är stark och ambitiös, det är klart att jag klarar av att välta väggen. Har man överlevt 20 år i den patriarkala byggbranschen har man lärt sig ett och annat, jag är super woman!  När mjölksyran kom fick jag hjälp en kort stund, phu, men sedan var det dags igen. Nu kör vi! Du är tuff Pia, det här klarar du hejade jag på mig själv eftersom övrig hejarklack var obefintlig. Kom igen nu!! Om du bara ger lite till får du dubbelt tillbaks. Det gäller att härda ut. Och så tog jag spjärn som aldrig förr. Det ska gå! Det ska f-n i mig gå! Det jag glömde i min iver är att det inte är min uppgift att riva väggar och att det blir inhelvetes svårt när den hela tiden förstärks av en kultur som inte vill förändra. Jag glömde även att jag faktiskt inte är en outtömlig källa på glädje och kraft. Jag glömde även att livet inte ska levas i kamp. Det är inte ett friskt tillstånd. Tänk att jag glömde allt jag redan visste, Pia hallå!  Tillslut stod jag inte ut med mjölksyran längre. Jag sjönk utmattad ihop på marken. Slut, finito. Efter ett tag orkade jag höja blicken. Tunnelseendet som stressen lurat in mig i började sakta försvinna. Plötsligt såg jag andra stigar omkring mig. Hade de funnits där hela tiden. Varför gör jag det här och för vem. Varför envisas med att gå rak fram när ett stort hinder är i vägen.  Står det en hel jädra vägg i vägen så är det faktiskt till och med korkat att bara kötta på i stället för att gå runt. Att gå min väg är viktigast av allt, inte att riva väggar som andra gör allt för att behålla.

Ja, jag har lagt ribban högt och vissa tycker att det är jag som behöver sänka den. Men vet du, jag tror fortfarande att det är precis det som skolvärlden behöver, definitivt yrkesprogrammen – höga ribbor. Annars får det vara för min del. Jag orkar inte helt enkelt. Att gå emot allt jag tror på trasar sönder mig och hur det än är mig själv lever jag med hela tiden, det är mot mig själv jag behöver vara sann, ingen annan..

Jag säger inte att mitt sätt är rätt för dig, men jag vet att det är rätt för mig och det räcker. Hoppas du lever efter vad som är rätt för dig. Jag märkte nämligen att det tar så ofantligt mycket kraft annars. Jag har fortfarande inte förstått vad det var som hände..

..mentalt utmattad, jag,

super woman?!

 

Lärarna är viktigast…

---

Lärarna är viktigast på en skola. Utan bra lärare får inte eleverna det de har rätt till. De rektorer som har förstått det har förmodligen en välmående skola med kompetenta glada lärare, arbetsmoral, få sjukskrivningar och få uppsägningar.

När jag kom tillbaka efter sommarlovet klev jag in i ett personalrum som ingen städat sedan lovet började. Tur det var lock på komposthinken kan jag säga! Överallt på arbetsplatsen var det fulla papperskorgar och dammiga golv. När jag sedan möter min chef som går omkring med en person från kommunen och tittar på de olika utrymmena och planerar för vad som måste ställas i ordning och hör honom säga – ” på onsdag kommer eleverna så då måste det vara rent och snyggt överallt” då suckar jag. Samma sak igen. Men vi då – lärarna! Jag är ingen tyst person, – Men du Bengt, vi då? Det hade varit väldigt trevligt om vi lärare också fick komma tillbaka till en städad arbetsplats. – Ja jo, men på onsdag kommer eleverna,  dom är dom viktigast, det är därför vi är här, då ska det vara klart! Ingen självransakan om att städningen missats i planeringen, inget ”ursäkta att jag glömde, verkligen inte min mening”..suck igen. En rektor som på allvar bryr som om eleverna ser till att ta hand om sina lärare och få dom att känna sig viktiga – då kommer eleverna få det de har rätt till och lite till. Kompetens och engagemang. Ordning och reda.  Annars blir det bara ett hycklade där vi vuxna på skolan inte lever som vi lär utan bara berättar hur eleverna ska göra med samarbete, snällhet, kommunikation, ansvar,  stå upp för varandra och sig själva, våga berätta om felaktigheter och alltid göra sitt bästa. Om inte vi vuxna i mångt och mycket lever upp till allt detta, hur trovärdiga blir vi då egentligen gentemot eleverna. Så där tänker jag.

Richard Branson citat ovan borde varje rektor sätta upp på kontoret och byta ut kund mot elev och personal till lärare…inte svårare än så tänker jag…

Tar du hand om skolmiljön och mig med entusiasm, respekt och kompetens, då orkar jag ge

detsamma till eleverna…jajjemen

inte svårare än så!

Ord påverkar – pick them carefully!

---

Språket blir grövre och hårda ord normaliseras. Hora, jävla neger, fitta, sopa, idiot, kuksugare används så där mysigt kompisar emellan. Och vi skriker att vi ska döda någon när vi skämtsamt brottas med polarn, blir prankade..eller när vi blir arga på riktigt, det gör väl inget? Alla förstår ju så klart att vi inte menar det… Det är ju bara på kul, bara på kul! Min amazing bitch är ju liksom en kärleksförklaring till flickvännen..ja jo visst…

Så här har det alltid varit säger du, att de äldre ojjar sig över ungdomars språk – och, so what,  svarar jag. Det betyder ju inte nödvändigtvis att det måste fortsätta så eller att det är sunt, eller hur? För det går ju sådär för världen just nu...När ord blir grövre följer även handling som skapar nya spår i hjärnan och en avtrubbning sker. Vi skapar ringar på vattnet som påverkar allt. Vi vänjer oss millimeter för millimeter och märker inte att vi sakta närmar oss mörkret. Solen går i moln och vattenpölarna blir fler och fler och stillheten får aldrig fäste, dripp dropp, dripp dropp… Det är väl inte så farligt.. försvarar vi killen som kallar tjejen för hora… eller elvaåringen som skriker jävla sopa till den egna lagkamraten i fotbollsmatchen. ( killen är ju en sopa tänker vi i smyg..) Det är väl inte så farligt! Det är en bekväm men farlig inställning. I mitt senaste inlägg om näthat skrev jag om kommentarer som sonen blivit utsatt för. Ni var väldigt många som höll med mig, idag 92 delningar och 1400 visningar, wow…språk och hat berör – vi är trötta på det nu eller hur…ni håller med mig om att språket hårdnat och att det inte ger något gott överhuvudtaget! Det föder bara hårdhet och negativitet. Det är en katastrof när dessa ord normaliseras redan bland barn. Det är inte på kul, inte någonstans är det på kul.  Vår neurofysik och personliga energi påverkas av ord. Människan består som ni vet av en himla massa vatten och en japansk forskare, Masaru Emoto har undersökt kristallerna i japanskt kranvatten. Kristaller som bildas  i japanskt kranvatten när det fryser är inte särskilt vackra – men Masaru märkte att han kunde påverka kristallerna genom att sätta etiketter på flaskorna med olika ord på – både på japanska och engelska. När han skrev ord som tack, kärlek och jag älskar dig – blev kristallerna både vackrare, större och mer regelbundna, coolt! Vissa hävdar att hans forskning inte håller, men tänk om – tänk om det verkligen är så! Så vad matar du ditt enorma vattensystem med?

Nä, jag tycker att vi ska hålla mun när bara hårda och elaka ord vill ut. Börja praktisera på att säga snälla saker i stället – för sådana hörs så himla mycket mer sällan. Lyssna på vad som sägs under en fotbollsmatch, lyssna i korridoren på en skola, eller i ett fikarum på jobbet, byggboden, på fiket…Berömmande snälla kommentarer är i många fall en bristvara, märkligt eller hur? Hur har det blivit så, någon beteendevetare som vet månne?

Jag var på Tisdags Kul i Rättvik för några dagar sedan och plötsligt sa en kvinna: Åh vilken snyggt kjol du har! Det tog ett tag innan jag förstod att hon pratade med mig. – Men åh tack sa jag…och blev såklart glad…de flesta blir ju det av något så enkelt, eller hur! Mer sådant!

Things like that smittar.

 

Jag ska träna mer på att säga fina saker…ska du inte haka på? Och annars som jag svarade sonens hatkommentarer:

Har du inget snällt att skriva/säga

– var tyst i stället…

P.s Givetvis menar jag inte att konstruktiv kritik ska tystas eller att konflikter inte ska redas ut…det jag menar är hur du kommunicerar.. både med dig själv och andra…

 

Inlägget om näthat för dig som missade det:

https://exploringlifepiaberg.wordpress.com