Hanna Marie Björklund skriver i Södermanland Nyheter (14/2) att det är bekymmersamt att människor kliver av ekorrhjulet. Hon undrar bla hur cancerforskning ska kunna bedrivas om det kommer in mindre skattemedel. Visst jag förstår poängen. Men det hon glömmer är att sätta det i ett större sammanhang.
Det är bevisat att stress är en riskfaktor för att utveckla cancer. Så om flera väljer ett liv där de mår genuint bra och vågar lämna jobb som gör dom sjuka kommer kanske inte samhället behöva lägga lika mycket pengar på sjukdom. Kostnaden för ohälsa är enorm. Lägg sedan till kostnaden för alla läkemedel som ständigt ökar i utskrivning. Tillväxt kan aldrig någonsin ses som viktigare än människors hälsa. Jag tror snarare att det är där vi har gått vilse. Att det är prioriteringen av ständig tillväxt som kostat samhället enormt i form av bland annat ohälsa.Psykiskt och fysiskt. Men även miljömässigt. Tillväxt har varit nummer ett, inte att växa lagom tillsammmans med moder jord. Tillväxt har prioriterats utan att ta hänsyn till de långsiktiga effekterna på samhället. Att tänka sju generationer framåt vid beslut som ett ordspråk från indianerna belyser har det aldrig varit tal om. Och problemet som uppstår när människor fastnar i ett för fort snurrande ekorrhjul är att vi inte ens hinner reflektera. Eller tänka. Eller protestera. Eller ens se att vi har andra möjligheter. Men det kan aldrig någonsin vara individens ansvar att snurra ett hjul som lever sitt eget liv där vinsten ändå ständigt äts upp av de sura biverkningarna. I form av sjukdom, överadministration, girighet, likgiltighet.
När människor springer fort i hjulet utan engagemang, ansvar, meningsfullhet, energi eller tacksamhet urholkar systemet faktiskt sig själv. När människor springer i hjulet av 
rädsla, brist på alternativ eller av tvång är det kanske bättre att dessa individer tar ansvar över sin situation och slutar. Att låta fötterna vila en stund. Att däremot vägra jobb och parasitera på samhället i form av diverse bidrag är något helt annat. Men när människor hittar vägar att försörja sig på med små medel för att behålla hälsa och glädje kan det aldrig ses som något annat än positivt tänker jag. Sedan kan jag självklart tycka att man ska kunna må bra på sitt jobb men statistiken visar dock att många inte gör det. Ekorrhjulet passar kanske vissa bättre än andra. Och varken det ena eller det andra ska dömas som bättre eller sämre. Så länge vi tar ansvar. Att tänka bortom tillväxt är svårt i en kapitalistisk värld. Men tänk om allt inte handlar om att maximera. Tänk om det istället handlar om att minimera.Det spelar nämligen ingen roll hur tung vågskålen med tillväxt är när den ändå aldrig hamnar i balans. Detta eftersom kostnaden för ohälsa ändå slår i botten. Plus och minus. Inte svårare än så. Att avsätta till pensionen är självklart viktigt i en relation om man väljer denna väg i en familj. Det utgår jag ifrån att man tänker på. Men även en pensionär som inte hela livet sprungit i ekorrhjulet klarar sig kanske på mindre om vi förändrar systemet. Att ha kunskap att klara sig på lite är en fantastisk överlevnadsförmåga.Laga bra mat från grunden. Fixa och laga istället för att köpa nytt är också kunskap. För länge sedan var människan en allkonstnär. Mindre beroende av storebror. Världen står idag inför ett paradigm. Där vi kan välja den gamla vägen eller den nya. Våra val kommer påverka flera generationer framöver.
Vilken väg Hanna vill gå är tydlig. Själv tror jag på den nya vägen. Och nej, jag har inga klara svar. Än. Men jag tänker att det är dags att omdefiniera ordet tillväxt och arbete. Och jag vet att vi behöver våga tänka tanken om att tillväxt kanske inte är svaret på allt. För annars kommer vi aldrig hitta lösningen som jag är övertygad om finns. Det vore en förlust. För världen. Och alla generationer framöver…
En kortare variant finns att läsa på: https://www.sn.se/insandare/ekorrhjulet-var-kanske-fel-fran-borjan/
Industrialismens samhällsintåg har på många sätt varit fantastisk men det var också där människans förvandling från levande till död började. Scientific managment blev det nya heta. Att utnyttja varje arbetskraft optimalt. Ta bort varje handling som inte producerar och specialisera varje arbetare för att öka vinsten. Tanken var kanske inte dum om den setts som ett komplement i stället för en vetenskaplig sanning. Tyvärr blev teorin allsmäktiga i sann kapitalistisk anda och människan degraderades sakta från själ och hjärta till järn och plåt. Men vi är inte robotar, vi är människor. Vi behöver känna, skratta, reflektera och integrera. Det är då vi orkar ta ansvar, bry oss och utvecklas. Det är där motivation skapas. Det som glömdes i produktionshets och specialisering är att människan presterar bäst när hon får vara just människa. Stress, meningslöshet och understimulering dödar henne däremot. Att inte bli sedd.
Ice Age filmerna illustrerar fenomenet ganska bra tycker jag. Vill du vara ekorren Scrat eller Sengångaren Sid, det är frågan? Min övertygelse är att det är mer hälsosamt att anamma lite naiv Sid filosofi än att ständigt jaga efter fler och större ekollon. I alla fall i långa loppet, vad tror du? Egoistisk girighet har nämligen aldrig byggt stabila fundament och i Scrats fall sänkt han till och med hela Atlantis i ett girigt habegär. Nä, girighet skapar bara kaos och är den dödssynd jag har svårast för. Heja lite mer Sid i stället – tilltro, vänlighet, empati, altruism, lojalitet, generositet och konsten att se det goda. Det skapar hållbara samhällen med invånare som tar ansvar för helheten, amen!
exploringlifepiaberg 