När liten blev stor

I somras tog jag mig hela vägen upp till Sveriges tak. Med full packning timme efter timme via den östra passagen upp för Storbacken, Björlings glaciär och Via ferrata nådde jag toppen (dvs klättring med sele via en stålvajer i berget) En fantastisk mäktig känsla! Både själva vandringen och att nå toppen. Jag expanderade åt alla håll när vidderna drabbade mig. Gränsen för vart jag började och slutade suddades ut. En känsla jag förut bara har upplevt under vattnet. Huden blir plötsligt inte den där synliga gränsdragning som definierar det som är jag för både mig själv och andra. Istället blir själen helt naken utan det vi kallar kropp. Vid fridyk är det känslan av att faktiskt vara vattnetomkring mig. På toppen av Kebnekaise var det istället känslan av att vara luften omkring mig. Känslan av att vara en del av något. Pure Energy.

Andetaget djupt, lugnt och andaktsfullt trots eufori. Tacksamhet blandat med ödmjukhet. Det var så storslaget tyst där uppe. En märklig men skön upplevelse. Den moderna människan utsätts för ett enormt surrande och matas med gigantiska mängder av information att processa. Dagligen. Inte ett enda av det fanns på toppen. När jag såg de gigantiska bergen nedanför kände jag mig stark och stor. Trots att jag bara mäter 1,60 i strumplästen. Men mitt i min egen storhet dök ändå insikten upp. Insikten om hur liten jag är. Insikten om hur allt människan till vardags gör så stort inte är det. Insikten om hur vi människor i det stora hela bara är en pytteprick. Det var ingen skrämmande tanke, tvärtom. Det var skönt. För mitt i min litenhet kände jag mig också omsluten. Omhändertagen. Och det slog mig att det är en känsla jag unnar alla. Att vila i att bara vara. Känslan att vara en del av något större. Det ger perspektiv. Kanske är vi både stora och små samtidigt. Universums macro och micro där allt sitter samman. Kvantfysiken kanske är den mest spännande forskning vi har  idag som andas den nya världen. Visste ni att forskare konstaterat att två olika separerade partiklar som är flera mil ifrån varandra fortfarande beter sig som en enhet. Det benämns kvantsammanflätning. Det som händer med den ena partikeln sker omedelbart även med den andra. Vi lever alla i ett mönster av alla dessa partiklar, molekyler atomer och massa fler jag inte ens vet namnet på. Vi vet att djur påverkas av och använder jordens magnetfält i allt från att navigera till att gå i ett tak utan att ramla ned. Vad skulle vi människor vara förmögna till om vi på riktigt tog till oss att vara en del i allt detta istället för att försöka vara herre över det. En professor vid Uppsala universitet förklarar kvantsammanflätningen med att det handlar om vår fundamentala förståelse av verkligheten.

Tänk vilket paradigm det var när världen gick från att vara platt till att vara rund. En helt ny världsbild växte fram och sanningar försvann. Människan fungera så, när hon plötsligt ser så framträder saker som innan varit dolda. Landa i den meningen en stund för den är omvälvande. Jorden var ju alltså rund även när människan var övertygad om att den var platt. Vilka fantastiska system finns redan omkring oss sedan begynnelsen som vi ännu är blinda för att se. Och vilka begränsningar hos människan är det som gör att vi inte ser saker förrän det är bevisat. Geckoödlan knallar onekligen omkring i taket tack vare sina laddade elektroner på fötterna utan att för den skull fått några bevis framför sig. Och humlan flyger fast det borde vara omöjligt. Det är en otroligt inspirerande tanke tycker jag, att människan kanske inte alls är den mest intelligenta. Dessutom är det ju vi själva som har definierat vad det innebär att vara intelligent. Jag är övertyga om att vi är på väg mot en ny världsbild igen, även om det är långt kvar. Men tanken är både extrem lockande och hoppfull för mig

För mig är det många år sedan jag förstod att det finns mer än det jag kan se. Redan som barn på landet fanns den känslan även om jag inte förstod eller hade ord för det. Ibland kände jag mig som en utomjording. Som att jag kom någon annanstans ifrån. Och i ärlighetens namn, den känslan har jag fortfarande ibland även som vuxen. Kanske är det just därför jag fortsätter undersöka, ifrågasätta och vill förstå. Jag zoomar upp och lägger pussel oberoende av påhittade gränser, linjer och ideologier. Oberoende av andras åsikter, retorik eller techjättarnas algoritmer. Oberoende av hierarkier, titlar eller vad jag förväntas tänka. Jag har en sådan stark känsla för att mänskligheten är menad för bättre än det resultatet vi nu ser. Jag återkommer ofta till helheten och är sämre på detaljerna. Det jag ser hittills av människans systembygge imponerar inte speciellt mycket. Jag vet att vi kan bättre. Om vi bestämmer oss. Det är mitt ljus i mörkret. Och nej, jag kan inte leverera lösningar men jag vet att dom finns. Och jag vet att dom finns inom oss. Det är människors inre mindshift som kommer omforma världen även om kvantfysiken kan bli en förklaringsmodell. Lösningar vi behöver finns inte i nuvarande system.

Som art har vi människor under vår tid på jorden endast utvecklats marginellt, även om vi rent kunskapsmässigt har lärt oss massor. Vi lever i ett kunskapssamhället och utbildar oss mer än någonsin men hjärnan och hjärtat är fortfarande kvar på stenåldern. Utbildad och bildad är dessutom inte samma sak. De mänskliga karaktärsdrag som ställde till det för oss för flera tusen år sedan gör det än idag, även om metoder har bytts ut till andra. Mänskliga begär och mänsklig behov är inte samma sak, det glöms ofta bort i vår beslutsiver. Människans ego fortsätter roffar, hata och döda. I religionens namn eller kapitalistisk anda. Ständig ekonomisk tillväxt är den moderna människans mantra vilket är ett väldigt konstigt mantra eftersom vi lever på ett begränsat klot. Alla rättfärdigar just sitt härskande eller sin girighet på något sätt. Ibland trots att magkänslan säger något annat till oss. Vi lyssnar mer på hjärnan än på djupet.

Trots att vi människor är av en och samma art har vi dragit skarpa linjer som fått oss att glömma det. Vi har byggt samhällen, kulturer och system som snarare separerar än förenar. Både i det stora men också i det lilla. Det är ett skönt förhållningssätt. För tack vare polarisering finns det också alltid en syndabock. Det är alltid någon annans fel. När vi drar linjer och ger människor olika värde skapas vi och dom. Det är ofantligt mycket lättare att syna andras knän än sitt eget. Och där tror jag att mänsklighetens utmaning ligger just nu om vi ska få ordning på balansen. När kaos och elände startar går det inte från en dag till en annan. Det är många olika saker som enskilt kanske inte verkar så betydelsefulla som lägger grunden. Resultatet i världen vi ser idag började med hur människan agerade och gjorde sina val för flera hundra år sedan. Främst människor i maktpositioner men även valen som du och jag gör till dagligdags. Så vilken vision har vi idag för framtiden egentligen? Varje beslut borde kunna luta sig mot den visionen och annars borde vi tänka ett varv till. Så formas hållbarhet. Och det är så man slipper vakna med skägget i brevlådan.

Tänk dig om människan skulle mötas utan ideologier, religioner, kulturer vem är hon då och hur ser hon då på andra?

Om människor som normalt sätt står väldigt långt ifrån varandra, både kulturellt, ideologiskt, religiöst skulle bli tvingade att tillbringa 2 veckor ensamma på ett berg – hur hade de närmat sig varandra?

Om det nyfödda barnet slapp bära föregående generationers mörker eller sina föräldrars rädslor hur hade det barnet då sett på andra barn och hur hade det format världen?

Jag tror inte att vi är i närheten av att förstå människans storhet som art i det uråldriga systemet som skapade oss från början. Vi lever idag ytterst begränsat med hur vi hade kunnat leva i symbios med allt annat. Tänk om vi kunde följa med istället för att som flera civilisationer innan oss, försöka toppstyra hela evolutionen. Människan gör sig både större och viktigare än hon är. Och är det något som kan få oss på fall så är det just det. När vi fastnar i mänskliga detaljer glömmer vi bort den universella helheten.

Att bestiga ett berg kan vara en metafor för så mycket annat än att faktiskt göra det. Men vill du se Sveriges tak, gör vandringen. Det är så magiskt som du låter det bli. Mitt tips när du står där är att låta sinnet flyga och bara känna. Låt hjärnan vila och närvara med hjärtat istället. Tanken på att du har hela den långa vandringen ner kvar kan få stanna uppe i huvudet medans du tar in storheten. Och ta in det enkla. För det var en annan insikt jag fick på berget. Att enkelheten redan finns. Det är en naturlag. Vi har bara svårt att se den och det är därför vi krånglar till allt. Men om det får jag skriva om en annan gång…

Du är en del av något större, klicka på länken så förstår du..

IMG_3521

Jag hinner inte…

Den moderna människans mantra. En mening så oskyldig men ändå så betydelsefull. För vilka signaler du sänder ut i hela ditt fantastiska system. Jag hinner inte. En känsla av att livets alla minuter redan är ockuperade. Jag hinner inte. En känsla av att ligga efter med allt som bör få plats hur fort du än springer. Jag hinner inte. En känsla av otillräcklighet och ett liv utan andningspaus. Men vad är det vi egentligen inte hinner när vi säger så. Handlar det verkligen om tid. Handlar det inte om prioritering. Och en acceptans av att vi inte behöver ha eller hinna allt. Det viktigaste kanske inte är att hinna allt. Det viktigaste kanske är att hinna det som räknas. 

Vi lever i en tid där människan utsätts för flera valmöjligheter än någonsin. Vi lever i en tid där människan ska underhålla en ofantlig mängd relationer – både IRL men även digitalt. En människa i väst har så sjukt mycket att hålla reda på att hjärnan får härdsmälta vilket skapat en generation som har allt men mår sämre än någonsin. Återhämtning har rationaliserats bort av organisation och individ. Sömnproblem är snarare regel än undantag. Och vi ger barn insomningstabletter som den naturligaste saken i världen. I denna expansiva samhällsutveckling med tusen valmöjligheter vid varje beslut har vår förmåga att prioritera rätt blivit en av de viktigaste egenskaperna att ha. Det sorgliga är att vi får väldigt lite hjälp att förstå vad som egentligen är rätt. För varje individ. Eller träna upp styrkan i att säga nej och våga begränsa våra val. När vi inte klarar det anpassar vi oss istället efter vad systemet förväntar sig. Vi blir en lättstyrd bricka i ett marknadsspel. När vi själva inte är medvetna om vårt personliga kärnvärde låter vi andra krafter definiera våra prioriteringar. Av präglingar och förväntans effekter. Så när du slentrianmässigt säger att du inte hinner är det mycket möjligt att du prioriterar bort det som egentligen betyder något. På riktigt. För dig.

Ta en stund. Reflektera. Vad är det du brukar säga att du inte hinner? Brukar du säga att du inte hinner träna, läsa för dina barn, skära grönsaker till middagen, laga mat överhuvudtaget, förhöra barnen på läxan, se dotterns fotbollsmatch, äta frukost, läsa en bok, cykla till jobbet, hälsa på din gamla mamma, ta tre djupa andetag eller förundras över kopparormen som ringlar fram. Lyssna på dina argument. Kanske finns det viktig information för dig att hämta där. Prioriterar du din tid rätt och lägger du tiden på rätt människor. Vad vi upplever rätt är givetvis subjektivt. Men det är viktigt att få koll på sina prioriteringar. För du väljer och väljer bort. Varje dag. Varje vecka. Varje månad. På lång sikt formar dessa val din verklighet. Val får konsekvenser. Och jag tror att de flesta av oss vill fylla vår tid med essensen av våra personliga drömmar av att leva. Jag tror att de flesta av oss vill ha sinnesro på ålderns höst. Vara nöjda med vad vi valde att lägga vår tid på. Våra prioriteringar. Oddsen för att det ska ske ökar om vi blir mer medvetna.

Önskar du skapa en större medvetenhet över dina val tjänar du på att byta ut frasen Jag hinner inte. Säg istället – Jag prioriterar, jag väljer. Det blir tydligare. I kväll prioriterar jag att jobba över istället för att läsa för mina barn eller träffa vänner för att. Jag väljer min karriär före tid med familjen eller motion för att. Jag prioriterar Netflix istället för att hälsa på pappa eller gå i skogen för att. Jag väljer Facebook istället för träning för att. Jag prioriterar egen träning framför dotterns fotbollsmatch för att. Jag väljer att drick vin istället för att hämta barnen för att. Och så vidare. Det finns mängder av exempel. Och givetvis går många av våra prioriteringar i varandra. Vissa saker säger vi alltid att vi inte hinner och vissa saker är bara ibland.Men jag tror att ni förstår poängen. Att prata på det här sättet istället. Både till dig själv men även till andra kommer göra det tydligare för dig vad du väljer och vad du väljer bort. Jag pratar inte om vad som är rätt eller fel prioritering. Det är bara du som vet vad som är bäst för just dig.Men det handlar om att ta ett aktivt ansvar för valen du gör. Och säkerställa att du väljer det du innerst inne vill. Man kan även kommunicera än mer ärligt vilket är ytterligare en väg att gå för att verkligen få fatt på dig själv. Brukar du säga att du inte hinner träna till exempel så är det alltid en form av prioritering. Alltid. Du kanske ska börja vara ärlig och säga att du inte orkar träna, inte vågar träna, inte vill eller känner dig osäker för vart du ska börja och så vidare. För om du vill börja träna för att du vet att det är bra för dig kommer du mycket lättare komma dit om du först synliggör dina påhittade hinder för att komma till skott. Ärlig kommunikation är en hjälp på vägen att prioritera din tid. Jag får återkomma till det en annan gång. Men hur ofta säger vi att vi inte hinner när vi egentligen inte vill. Jag gör det. Förmodligen du också. Man kan nyfiket undra vad det ska vara bra för…

Vi har de timmar om dygnet som vi har. Därför är förmågan att prioritera av största vikt. För när du säger Ja till en sak innebär det att du säger Nej till något annat. Och det är okey. Samma sak gäller när det kommer till vilka människor du prioriterar att ge din värdefulla tid till. För när du säger Ja till någon säger du Nej till någon annan. Och det är också okey. Finns det månne andra prioriteringar för dig att göra? Jag säger själv att jag inte hinner emellanåt men tränar på att uttrycka mig annorlunda när jag kommer ihåg. För när jag säger att jag inte hinner reflekterar jag sällan över vilket val jag egentligen gör. Och så kan frasen stressa upp mig. Helt i onödan. En negativ känsla. Eller så slänger jag ur mig frasen bara för att visa hur upptagen och populär jag är. Och det är verkligen inget som betyder något i det stora hela. Helheten som kallas livet påverkas nämligen inte positivt av egon som pockar på uppmärksamhet.

Nej desto tydligare och ärligare du pratar med dig själv – desto lättare kommer det bli att hitta och följa dina kärnvärden.Utifrån dig. Utifrån ditt hjärta. Prova att byta ut Jag hinner inte nästa gång till det du egentligen menar. Texten börjar bli lång. Jag återkommer om betydelsen av hur du kommunicerar med dig själv så att dina val blir medvetna. Jag fortsätter fundera på begreppen tid, stress och prioriteringar. Om jag hinner…

Kom ihåg: Det viktigaste kanske inte är att hinna allt. Det viktigaste kanske är att hinna det som räknas. 

Tills dess vackra själ – lyssna på vad du säger. Egentligen. Undersök hur det får dig att känna. Och fundera över dina prioriteringar. Vad är viktigt. På riktig. För dig.

Vi hörs snart igen!

Kärlek

Pia

Varför går man ens upp på morgonen…

Vad jobbar du med? Är en fråga jag ofta bävar för. För jag gör så mycket olika. Lika jobbigt är det för mina barn. De vet aldrig vad de ska svara när någon frågar vad mamma jobbar med. Men generellt så försöker jag helt opretentiöst göra världen lite bättre. Och det gör jag genom att fokusera på människans insidan i allt jag gör. För jag tror att svaren vi letar efter för att skapa något bättre börjar där.

Samtiden vi lever i mejslas fram från konsekvenserna av beslut tagna av oss själva och andra människor. Vi lever inte i en slump utan vi lever i ett gigantiskt mönster av handlingar. Både på individ och samhällsnivå . Vi samexisterar i en verklighet formad av mänskliga val och sanningar. Och det är positivt. För det innebär att om vi börjar att göra om än så lite annorlunda kan vi åter bli den som styr istället för att åka med. Att förändra världen gör jag som coach på individnivå. Som konsult  och föreläsare på organisationsnivå. Och självklart genom att alltid jobba med mig själv.  Reflektion. Nyfikenhet. Rannsakan. Analys. Och så alla dessa böcker jag läser i kombination med djupa andetag. Det är viktigare vad jag gör än vad jag säger.  

Vi har lagt otroligt stora resurser på att utveckla allt möjligt på utsidan. Utan att tänka några steg framåt. Utan att analysera konsekvenserna långsiktigt. Allt fokus utåt har skapat en enorm obalans eftersom vi inte samtidigt har lagt vikt vid det absolut mest magiska vi själva har. Människans superkraft att få vara människa. Mänskliga djupgående behov trycks undan i ett system där vi springer allt fortare utan tid för reflektion för att leva upp till begreppet ständig ekonomisk tillväxt. Ett märkligt begrepp med tanke på att vi lever på ett klot, men det problem får någon annan generation tydligen ta tag i. Och mänskliga behov och mänskliga begär är verkligen inte samma sak. Det verkar råda en viss förvirring där.

Vi applåderar innovationer där AI allt mer gör människan överflödig utan att först tänka till vad hon ska göra i stället. Personalkostnad är en tung post. Men människor utan sysselsättning, som saknar mening, känner sig odugliga, som blir sjuka kostar oss ännu mer. Och om det här är framtiden då behöver vi verkligen se över vilka saker som barnen behöver få med sig från en hel barndom i skolan redan nu. Jag går inte in mer på skolsystemet nu, för då kan jag inte sluta. 

Klyftor ökar och den ekonomiska obalansen där allt färre styr allt fler fortsätter vara den rådande sanningen och den självklar vägen. Klassbegrepp och skillnad på människa och människa görs i allra högst grad forfarande. Mörker och sjukdom får vårt fokus och girighet, vassa armbågar och hybris ses som självklar inslag i förebilders framgångssagor. Allt mäts i pengar. I staplar. Och det mätbara är den enda givna sanningen. Fåfänga och yta uppmärksammas och omsätter miljarders miljarder. Gränser flyttas så sakta att vi knappt märker det. Och det mest problematiska med det enligt mig är att gränserna fortsätter flyttas ifrån oss istället för att komma närmare det som är vi. Det naturliga. Det nakna. Det äkta. Det ärliga. Det enkla. Att få vara människa. Ökningen av läkemedel i västvärlden för att klara av kontexten vi har skapat visar inga som helst siffror på att sakta ned. När människan inte tillåts vara människa mår hon dåligt. Men vi fortsätter manipulera henne istället för att på allvar ta kontroll över systemet som gör henne sjuk. 

Jag har en vision om en ny verklighet. Ett annat system. Ett paradigm som styrs av förnuft i stället för girighet och fåfänga. Jag är nämligen övertygad om att vi kan bättre. Och att det finns andra bättre system än det som idag stressar ihjäl oss. Jag har inga svar. Än. Men en stark övertygelse om att svaren vi letar efter på utsidan egentligen finns på insidan. Men vi springer så fort att andetagen aldrig når fram till lösningen. Mänskliga behov som ignoreras får konsekvenser. När något saknas på insidan börjar vi kompensera på utsidan. När vi inte får fatt i vårt eget ljus börjar vi se allt genom mörker. Så därför säger jag att jag förändrar världen eftersom mycket av det jag gör handlar om människors insida. Att få syn på oss själva. Och alla möjligheter som finns där. Omsorg, tacksamhet och förundran över livet har sällan med plånboken att göra. Att prostituera dig på ett jobb som går emot allt du tror är förståligt om du knappt har mat på bordet men annars behöver du verkligen fundera på vad som är värt vad. 

I min iver att avskaffa klasskillnader och skapa en mer medveten, jämställd och medmänsklig tillvaro för oss alla har jag just nu riktat in mig på byggbranschen. För den är väldigt stor. Och i behov av förändring. När byggbranschen tar de nödvändiga kliven till en inkluderande, innovativ och varmare kultur kommer det ha påverkat hela Sverige. När jag tänker på framtidens byggbransch ler jag. För min vision är stor. Och jag tror att det går. Jag börjar där!

Så vad jobbar jag med rent krasst. Ja, för några veckor sedan till exempel spelade jag bland annat in en film för byggbranschens yrkesnämnd. Där pratar jag om inkluderande arbetsplatslärande (iAPL) som är ett projekt jag drivit i några år. Allt för att öppna en sluten kultur för den yngre generationen. Det är inte vi som redan är i branschen som kommer revolutionera den. Det är den yngre generationen. Men vårt jobba är att släppa in dom. Så ja, därför går jag upp på morgonen.

Varför går du upp på morgonen?

Dags att lämna plantagen

Ledighet. Bomull i hjärnan och inga tider att passa. Underbart. I lagom form. För även om bomull i hjärnan lockar en stund älskar jag när tankarna virvlar. Mina tankar. Mina funderingar. I frihet. För mycket bomull under lång tid bäddar in hjärnan i en konstgjord Törnrosa sömn. Lite segt. Risken är att vi inte ens vaknar fast prinsen ger oss blöta pussar och möjligheter vi så gärna skulle vilja se går oss förbi. Hjärnan och hjärtat behöver användas. Då trivs dom bäst. Dom är skapade för det. Utmaningar, utveckling och medvetenhet. Att låta tankarna vila i bomull under semestern är ingen fara. Men om vi aldrig reser oss därifrån gror meningslösheten tämligen lätt.  

För mysiga bomullsbäddar kan lätt förvandlas till snuttefiltar där all trygghet hamnar. När snuttefilten sedan tar för stor plats blir det aldrig några premiärer. Autopiloten kopplas på och knappen fastnar i samma läge som alltid. Skönt i början. Inga krav. Inga utmaningar.Vi behöver inte vara på tå. Vi blir varken arga, rädda, nervösa eller ledsna när vi ser favoritfilmen för tredje gången för nu vet vi vad som händer. Same same blir aldrig different. Jag är dock övertygad om att vi inte är gjorda för kroniska repriser. Vi är för avancerade för det. Vi är skapade för premiärer och medvetna prinspussar. Vi har fått känslor för att de ska leda oss –  inte förgöra oss.Att ständigt leva livet i repris är safe. Vi slipper nervositet och ångest. Men det är en hårfin balansgång innan det statiska tillståndet kan gå över i meningslöshet eller likgiltighet. Västvärlden har förvandlats till ett bomullsplantage där ingen vågar skörda. Vi är rädda för att taggarna ska göra ont. Vi är rädda för att bomullen ska missfärgas. Vi är rädda för att misslyckas. Och vi oroar oss så mycket för döden att vi glömmer bort att leva. Vi gör oss själva till slavar fast vi är friare än på väldigt länge. Eller är vi verkligen det? Tryggheten på bomullsfältet är en illusion. Omedvetenhet är inte bara en miljöfara det är också ett svek mot ditt vackra jag. Bomullsplantage världen över hotar idag både sötvattensförsörjning och unika livsmiljöer. Men de hotar även våra unika jag. Plantagen suger livsviktig energi ur både oss och moder jord. Stillastående. Rädsla. Hat.  Tillråga på allt besprutas dessa bomullsfält med kemiskt gift. En fjärdedel av världens insektbesprutning hamnar på bomullen. Du vill inte ha den i hjärnan. Den gör dig sjuk och arrogant.Den gör att det enda du orkar engagera dig i är just repriser. Kraft för premiärer finns inte.Men världen behöver premiärer, nytänkande och kreativitet. Det är så vi kan rädda både henne och oss. Världen behöver medvetenhet och kärlek. Din och min.Inget fel i sak med repriser då och då så länge vi också vågar chansa på nya serier och okända skådisar. Alla dessa upprepningar fyller ett syfte. I flödet av all massinformation som anfaller blir hjärnan trött. Vår förmåga att sålla är begränsad och en och annan repris ger oss då lite hjärnvila. Men dessa ska ses som en tillfällig paus. Stretcha. Dricka.Vila. Sedan behöver vi ut på planen igen. Hoppa i plurret, kliva upp på hojen. Doppa huvudet, upp på hästen  annars sker ingen utveckling och då går hjärnan in i ett ständigt stand by. Strömmen är på men inget händer.

Att ständigt snooza på bomullsplantagen är ingen lösningen. Lösningen är ansvarsfull medvetenhet. Både mot dig själv och allt det stora. Världen är större än dig och mig. Nä, vet du vad. Nu skakar vi bort bomullen ur pallet och gör nya spår. Kanske vi till och med unnar oss en nypremiär!  Stora eller små steg är oväsentligt så länge vi rör oss framåt. Vågar du skörda? En blodig bomullstuss har ingen dött av. I alla fall inte så många…

Att förlora oskulden känns

Jag känner en märklig olust. En krypande känsla som är ny för mig och svår att förklara. Den sitter i bröstet. Min puls dunkar i öronen. Jag känner också sorg inser jag. En ledsamhet. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Eller hur jag ska säga det. Kanske är det bättre att hemligheten får fortsätta vara min.

För hur kommer du ta emot mig om jag berättar. Blir jag utesluten då. Dumförklarad. Angiven. Det är kanske bäst att jag är tyst. För jag ser hur många ser på sådana som mig. Jag ser det överallt. I tidningar. På TV. På sociala medier. Överallt pratar människor som ser sig som rätt om alla dom där andra som är fel. Känslan är läskigt obehaglig. Och jag försöker verkligen förstå vad det är jag känner och varför. Det som pågår skrämmer. Och det skrämmer på en nivå som egentligen inte alls har med mig att göra. Utan det har med oss att göra. Hur fort går det egentligen att skapa en polarisering? Och vad betyder det ur ett längre perspektiv för mänskligheten? Det kliar liksom i själen på mig. 

Samtalet fortsätter. Kanske ska man exkludera sådana som mig. Stänga dörrar. Jag nämner lite  att det kanske inte går så bra ihop med demokratiska värderingar och människors lika värde. Men får då till svar att situationen är så extrem att man kanske behöver frångå dessa värderingar. Att såna som jag får skylla oss själva. Ja visst, men i sådana fall, då finns det nog fler i vårt samhälle som borde stå ensamma och få skylla sig själva när skiten drabbar fläkten. För visst är det människans egna val som formar stigen hon går på. Jag tänker att det här är en väldigt farlig väg att gå. Jag tänker att den diskussionen behöver lyftas till ett helikopterperspektiv. För vem ska i sådana fall ta på sig rätten att dra den linjen mellan människor. Och när vi väl har börjat med det beteendet är det väldigt lätt att gränser flyttas. Det visar historien på det mest brutala sätt. Ingen gräns är starkare än att den går att flytta.

Jag fortsätter lyssna till argument som har som syfte att rättfärdiga exkluderingen. Jag berättar fortfarande inte min hemlighet. Situationen är konstig. Alla tar för givet att jag tänker som dom. Ingen har ens tänkt tanken att jag kanske inte gör det. Och ingen har frågat. Min hemlighet syns inte på utsidan. Den sitter i hjärtat. Min sanning har plötsligt blivit en hemlighet. Och jag funderar till och med på om jag ska ljuga om frågan kommer. Det är ju helt sjuk. Dessutom verkar en del se det som en rättighet att försöka omvända mig. Med aggressiv retorik eller genom klappar på huvudet. Jag hatar verkligen klappar på huvudet. Och själv vet jag att jag är lika klok idag som jag var igår. Andas. Reflektera. Analysera. Jag är fortfarande mig.

Men ändå är jag plötsligt rädd att visa hela mig för dig. Jag lyssnar på din sanning. Och din verklighet. Och dömer dig inte. Men jag är inte lika säker på att du kommer behandla mig på samma sätt. För du kanske anser att du har rätt och tar då för givet att jag har fel. Men tänk vännen. Om det faktiskt finns ett fält däremellan. Tänk om sanningen inte ligger åt höger eller åt vänster. Tänk om allt handlar om att vi inte vet vad som är rätt eller fel. Tänk om vi kunde bli lite bättre på att lyssna. På varandra. Och på olika perspektiv. Att lägga ett pussel där alla delar får finnas och analysera med sunt förnuft. Utan aggressivitet eller överlägsenhet. För när vi redan vet att vi bär hela sanningen kommer vi heller aldrig lyssna förutsättningslöst på den andra. Och tänk om det är just i det mellanrummet som mänsklighetens förmåga att gro är som störst. Vem äger patent på en sanning i en situation som är ny.

Vi och dom. Bakom polariseringen ligger egentligen inte själva orsaken utan medias ensidiga narrativ, myndigheter och personer i ledande positioners retorik. Påverkan på den enskilda individen. Enorm. Och framgångsrik. Övertalning och skuldbeläggning blev en accepterad metod. Jag blev inte arg. Mest ledsen. För visst har människan använd den här metoden förut? Hur kom vi till den punkten. Är det fortfarande så lätt att så splitt bland oss människor. Har vi inte kommit längre tänker jag sorgset. Har vi inte lärt av historien vad som har hänt när vi pekat ut vissa som fel och andra som rätt. När vi börjar selektera och exkludera. När gränser flyttas så sakta att det nästan inte märks. Vem är då fel i morgon?

Det är inte alltid dom som skriker högts som borde höras. Och den tanken skickar jag åt båda hållen. En polarisering har alltid sina ytterkanter och jag tror inte att det är där vi löser det här. Jag är trött på alla som skriker och pekar med hela handen, oberoende av vilken kant ljuden kommer ifrån. Vi borde verkligen kunna bättre 2000 talet.

Vår helhet handlar om hur du och jag möter varandra till dagligdags. Det är enormt många subtila handlingar som skapar det stora. Som lägger grunden till även tydliga synliga beslut eller handlingar. Om vi inte ens kan mötas och lyssna på varandra på individnivå hur tror vi då att vi ska lyckas i större sammanhang. Du har alltid ansvar för vad du sänder ut. Alltid. Det ansvaret kan varken regeringen eller någon statlig myndighet ta ifrån dig. Du kan inte rättfärdiga  aggressivitet, härskarteknik, mörker, våld, förlöjligande och hat  med att du bara följde order. Jag är ledsen vännen, men allt du sänder ut hör endast hemma i ditt eget knä…

Jag har fått en erfarenhet jag hellre hade varit utan. Oskulden är väck. Min tillit till oss tilltufsad. Och jag funderar på hur vi skulle bete oss mot varandra vid en riktig kris. Min ljusa tro på människan har fått sig en törn.  Jag har dessutom än mer blivit övertygad om att dagens kunskapssamhället inte är svaret på framtiden. Vi utbildar oss mer än någonsin men fortsätter ändå bete oss som på stenåldern. Som varelser har vi en bit kvar. Och det är också där jag lägger mitt hopp. Jag vet att vi kan bättre.

Kanske var det tur att vi fick annat att fokusera på. Något utanför oss själva.

Pia

En ängslig demokrati blir bräcklig

En demokrati där alla människor har rätt till frihet och lika värde är inte starkare än hur du och jag beter oss mot varandra. Det är viktigt att komma ihåg. För det är alltid lättare att kritisera andras avsteg från demokratin än att syna sin egen bakgård. För alla länder rättfärdigar ju just sitt beteende och sina avsteg på det ena eller andra sättet. Så även vi i Sverige.

Jag vill trots oroligheterna en bit bort rikta spegeln mot oss själva en stund. Eller kanske är det just därför det känns extra viktigt nu. För min tillit till oss har fått sig en törn. Därför vill jag påminna om att vår egen demokrati var villkorad i Sverige bara för en stund sen. Låt oss komma ihåg det, för annars finns risken att vi hamnar där igen. Låt oss komma ihåg hur vi själva betedde oss mot varandra inom vårt lands egna gränser. Typ nyss. Om du gjorde som myndigheten uppmanade dig klassades du som en god medborgare och fick röra dig i frihet. Du fick hejarop från alla håll och kanter. Om du däremot inte gjorde som de sa det blev du plötsligt en dålig medborgare. Du blev utestängd och ett hett villebråd för andras ilska.  På riktigt antog vi som ett demokratiskt land ett pass som skulle skilja på folk och folk enbart på grund av antalet sprutor någon tagit. Folk med dessa pass behövde skyddas från dom utan pass. För mig en ologisk ekvation som jag fortfarande inte riktigt förstår. Det var också skrämmande att se hur fort det beslutet gav legitimitet till hets mot gruppen utan pass. Och hur många till synes vanliga människor som drogs med i den spiralen. Människor som aldrig förlöjligat en grupp på sociala medier innan tog plötsligt chansen. Tack vara hanteringen och retoriken från högsta ort och media skapades även en stor tystnad. Åsiktsfrihet i all ära men även om du inte kastas i fängelse för din åsikt är det enorm svårt att stå emot skuld, skam och utanförskap. Vi vann ingenting på att ha den retoriken. Det spädde bara på polariseringen och tystade människor från att våga diskutera olika perspektiv. Tysta människor hör inte hemma i en demokrati. Vissa demokratiska länder i världen tog till ännu mer drastiska åtgärder än Sverige och de som vågade ifrågasätta tystades ned eller smutskastades. Det här förfarandet känns för mig som allt annat än demokratiskt.

I vårt demokratiska land användes påtryckningsmedel som utanförskap, skam, skuldbeläggning och förlöjligande varje dag. Från högsta ort till fotfolket. Media eldade på mobben med ett smalt narrativ och saftiga rubriker. Och kritik viftades bort med olika form av härskarteknik. I dag talar vi om att den som äger informationen också har makten. Vi talar om hur Ryssland styr det som förmedlas i landet. Men det är inget nytt fenomen. Vår egen media har också tassat omkring i dessa gränsmarker. Nyss. De valde också vilken del av historien de ville berätta. De valde också vilka människor som fick utrymme. De valde ett smalt narrativ och höll fast vi det trots att flera vanliga människor och experter kom med relevanta invändningar. Det är för mig obegripligt hur vi människor så fort bara hoppade på tåget av polarisering och skuldbeläggning. Rätt och fel. Och lika obegripligt är det hur det från en dag till en annan bara försvann. För att regeringen sa att det inte längre var farligt. Det är lätt att tro att man själv inte är lättpåverkad eller kan bli manipulerad. Men bara genom att ha den inställningen har man begränsat sitt kritiska tänkande och satt sig över andra. När vi tror att vi bär sanningen slutar vi lyssna.

Tragiskt nog fick vi plötsligt annat att tänka på. Krig är en kris på riktigt. En gemensam fiende längre bort dök upp och så försvann linjen och polariseringen. Poff. Nu var vi enade igen. Som i ett trollslag. Men det är inte magi. Det är psykologi. Historien visar att det är lätt att slå in kilar mellan människor. Så pass mycket att din granne plötsligt blir din fiende. Jag är inte en större människa än att jag själv har tänkt att sånt där händer aldrig här. I Sverige. Nu vet jag faktiskt inte längre.

För jag har lärt mig att varje litet avsteg från demokratin över tid kan bli rättfärdigat och normaliserat. Vi säger att det där, som händer i andra länder aldrig skulle hända i Sverige. Men vi ska nog inte ha så grandiosa tankar om oss själva. För risken då är att vi initialt viftar bort de till synes obetydliga handlingarna. Och det är farligt. För tillräckligt många små steg över tid lägger sedan flera mil. Mot stupet. Och det går så sakta att vi inte ens märker det. Så där skulle vi aldrig göra mot någon annan men så plötsligt gör vi det ändå. Och tycker till och med att det är okey. Problemet med manipulation är att alla hela tiden tror att det är någon annan som råkar ut för det. Vi stänger dörren och definierar världen i svart eller vitt. God eller ond. Ibland är vårt beteende kanske mer lika vår fiendes än vad vi vill se. Och kanske är det inte ens svart eller vitt i ett krig. Vad vet jag, men det tål att tänka på. Det är enklare att rikta fokus utåt än inåt. Att se andras tillkortakommande än sina egna. Du vet till exempel aldrig förrän efteråt om något varit en skandal. Och om en skandal aldrig upptäcks är det ju ingen skandal. Eller.

Hållbar fred och demokrati byggs av de till synes små sakerna som vi alla gör, säger och tänker till dagligdags. Det har egentligen ingenting med vad en regering eller en myndighet säger. Vi kan inte lägga ansvaret på dom. Du kan inte skylla på dom när du gör avsteg från demokratiska värderingar, skadar andra eller beter dig illa. Du kan inte som många i historien redan gjort rättfärdiga ditt hat, ditt våld eller ditt förlöjligande av andra med att du har en myndighet i ryggen och är en god följsam medborgare i övrigt. Du kan inte försvara ditt beteende med att du bara gjorde som alla andra eller bara gjorde det någon sa till dig att göra . Om det så är chefen, kungen eller Gud. Hur du beter dig mot andra människor, är alltid ditt ansvar att bära. Alltid.

Fred och demokrati börjar med hur du och jag beter oss. Det börjar med hur du och jag bemöter varandra. Det börjar med hur du och jag lyssnar på varandras perspektiv. Fred och demokrati grundar sig i medmänsklighet inte i polarisering och det är definitivt inte en tävling om vem som är den bästa människan. Fred och demokrati börjar på din och min insida. Och desto starkare tro vi har på det, desto lättare håller vi fast vid det trots att kontext kanske förändras. Trots att en myndighet väljer att flytta på en linje.

Fred och demokrati börjar med dig och mig. Det börjar inte i riksdagshuset. Bestäm redan nu vilken typ av människa du vill vara så är det också lättare att hålla fast vid det trots yttre hot och påtryckningar.

Pia

Peace is a practice and not a hope.

Thich Nhat Hanh

En kodad maskin eller tänkande människa

Vilken av dessa lockar mest. I vilken kategori placerar du dig själv. Och vilken av dessa blir egentligen bäst belönad i vårt nuvarande system?

Det blyga omdömet och det sunda förnuftet ges allt mindre utrymme i en värld där organisatorisk byråkrati blivit den nya religionen. Kantiga paragrafer mantras ut i predikan som huggna i sten. Lovsånger om människans unika förmågor lyser däremot med sin frånvaro och medmänsklighet syns sällan i lönekuvertet. Vi har skapat ett system som likt algoritmer gör allt i sin makt för att reducera oss till kalkylerande maskiner istället för att ge oss förutsättningar för att bli den tänkande människan. Den kännande människan. Vi applåderar och belönar effektivisering och uppnådda mätbara mål. Att hålla budget har blivit viktigast av allt. Oberoende av konsekvenserna. Vi räknar numera minuter i hemtjänsten. På riktigt. Är det verkligen logiskt någonstans. Var finns vårt space att vara medmänniska.

Mänskliga förmågor som det har tagit oss tusentals år att utveckla riskerar nu att dö när de inte längre används. Omdöme. Förnuft. Altruism. Rädslan över att göra fel har oss i sitt grepp så pass mycket att vi till och med inte längre funderar på vad som egentligen är rätt eller fel. För så länge vi gör som det står i regelboken kan vi också hävda att vi är utan skuld. Och därmed också fria från ansvar. Helt oberoende av vilka konsekvenser vårt beslut eller icke beslut skapat. Jag har gjort rätt fast det blev jävligt fel. Med tanke på att tjänstemannaansvaret togs bort 1976 för att göra byråkraten starkare mot Svensson hade man ju kunnat tro att vi skulle blivit modigare. Men kanske blev vi istället svagare. Gentemot själva systemet. Vill vi ha kalkylerande maskiner eller tänkande människor här i världen. Det är en viktig fråga, för så som det ser ut nu gynnas den förstnämnda. I arbetslivet och i skolvärlden premieras det mätbara tydligt. Och det som ger pengar på kort sikt. Kanske använder vi systemet för att vi inte vet hur vi annars skulle göra. Vi använder det inte för att vi tror att det är bäst. När vi inte kan mäta det omätbara faller det liksom bort. Det syns inte på dina betyg om du har gått igenom skolan som en humanistisk tillgång eller som en narcissist. Du kan vara en kalkylerande maskin redan i skolåldern. Du har förstått och passar in i nuvarande system och leverera det lärarna efterfrågar för högsta möjliga betyg och belönas därefter. Kunskapen i sig intresserar dig föga. Att du har varit en fin resurs som har fått andra att växa kan, om du har tur,  i alla fall generera en klapp på axeln. Kalkylerande maskiner finns det givetvis många av även i vuxenlivet.

Har vi ens problematiserat vilken påverkan just detta system har på vårt samhälle och de unga?  När systemet prisar det mätbara på bekostnad av det omätbara betyder det något. Eller. Jag vet givetvis att det ena inte behöver utesluta det andra – men jag pratar om vårt system. Och om vilka förmågor som ses som allra viktigast i mätbarhetens korridor. Och jag undrar om det verkligen är just dessa förmågor som kommer rädda världen åt oss. När vi belönar det mätbara med höga betyg och låter det mänskliga omätbara smyga runt i periferin är vi ganska tydliga med vad vi anser är viktigast. Och det påverkar.

Det byråkratiska monstrets sug efter allt som är mätbart kan liknas vid ett beroende. Utan mätbarhet och staplar slår nämligen abstinensen till och allt faller.  De människor som levererar detta klättrar högre upp i hierarkin likt en framgångsrik pusher. Där blir de sedan allt mer indoktrinerade i maskineriets stora famn och ifrågasättande tankar tystas. Sopas under mattan. Tid för tänkande finns nämligen inte i systemet som gjort effektivitetsiver till sin bundsförvant. Det byråkratiska monstret vet exakt vad den gör när den begränsar tid till tänkande och kännande för människan. För så länge den kan piska människan i högt tempo kommer denne ha svårt att träna upp sin goda omdömeskunskap eller sitt sunda förnuft. För hon hinner helt enkelt inte tänka. Eller känna. Eller grabba tag i sitt mod. Istället får fingret följa föreskrifterna ned på sidan i regelboken tills passande paragraf hittas. Så. Pang bom klart! Att göra korrekt har blivit viktigare än att göra rätt. Att vara lojalt tyst har blivit viktigare än jobbigt ifrågasättande. Att hålla budget har blivit viktigare än att vara en förnuftig medmänniska.

Vi är naiva när vi tror att allt kan regleras med paragrafer och förordningar. Vi är inte maskiner. Desto fler kriser, kaos eller larmrapporter som dyker upp desto mer ska vi utreda och formulera nya bestämmelser. Hallå. Det är inte papper eller regler vi behöver mer av. Vi behöver fler människor. Inte fler kalkylerande maskiner.

Vi behöver praktisk klokhet. Det innebär att göra rätt sak vid rätt tillfälle och på rätt sätt. Samt att ha förmågan att handla på ett sätt som gynnar fler och som skapar bättre mänskliga förhållande. För att kunna göra det behövs ett gott omdöme. Och för att kunna idka ett gott omdöme när en situationen inte går att applicera rakt av på en paragraf behövs det mod. Det är en sak att följa regler i sitt handlande men att använda sig av ett gott omdöme är något helt annat. Den treåriga pojken som ska utvisas till ett land han aldrig har varit i är ett bra exempel. Är det förnuftigt att skicka tillbaka en treåring till ett land han aldrig har varit i. Tillbaka till ett land där han inte har en enda anknytning till en annan människa. Självklart inte. Det håller nog många med om. Men vi låter oss köras över av systemet utan att idka omdöme eller förnuft. Våra händer är bakbundna av ett system vi själva skapat.

En renässans för den mänskliga människan kan få ordning på detta. Vi behöver tillåta oss att vara just människor i systemet. Hur vi ska göra detta har jag ingen aning om men jag vet att det handlar om dig. Och mig. Och att allt vi gör och tänker faktiskt spelar roll. Vi är en del i systemet och vi behöver åter bli den som för i dansen. Vi behöver inte dansa perfekt eller enligt regler. Vi behöver dansa tillsammans för att vi tycker att det är kul. Vi behöver dansa tillsammans för att skapa gemenskap och glädje. Vi behöver dansa tillsammans bara för att. För livet är större än vilken stapel som helst. Det omätbara är vår styrka och det enda vi egentligen kan slå artificiell intelligens på fingrarna i. Vi kommer aldrig kunna tävla med AI i mätbarhet eller diagram. Vår superförmåga är istället att vara just människor. Och det är väldigt lätt att glömma i ett system som gynnar kalkylerande maskiner.

Jag fortsätter fundera på om samhällets allt mer inriktade fabriksmodell egentligen är kompatibel med den kännande människan eller om den istället reducerar oss till ett gäng miniräknare. Kanske behöver vi lite till mans återupptäcka vår inre anarkist och ge det byråkratiska monstret lite motstånd. I alla fall om vi vill ha en värld full av människor istället för robotar…

Morgondagens framtid formas av besluten här och nu.

En stenig strand kan rymma många svar

Solvarma runda stenar. Formade av ett hav. Och varandra. I vissa hänseenden så lika men ändå helt unika. Men trots det individuella vackra är det ändå helheten i sig som tar andan ur mig. Hur alla miljontals stenar harmoniserar perfekt med varandra och sin omgivning. Allt passar ihop. I en hänsynsfull gemensam tillvaro samsas olika färger, former och material. Himlen hör ihop med havet. Havet hör ihop med stenstranden. Och helheten gnistrar. Det vackra i det enkla.

Och då tänker jag att vi människor kanske krånglat till saker och ting i onödan. Och att vi söker svar i det komplexa fast det kanske egentligen är tvärtom, att det är i det enkla lösningen finns. Men att vi inte förmår att se fast det ligger i sin renaste form framför näsan på oss. På en stenstrand till exempel. Vi springer så fort att vi inte uppmärksammar det självklara. Vår blick når inte längre än våra egna tår. Eller i bästa fall grannens tår.

I styrelserum, riksdag och på konferenser fattas beslut utifrån känslor och människans påhittade system, lagar och budgetar. Ofta med täta skott emellan och utan någon som helst hänsyn till hela bilden. Hela kedjan av följder.

Girighet, egenintresse, lust och prestige påverkar. Vi glömmer lätt bort hela bilden. Det där som ständigt pågår utanför människans påhittade ramar. Det där systemet som fanns före oss. Det där fantastiska systemet som är större än oss alla tillsammans. Det där som kommer fortsätta även om mänskligheten skulle dö ut. Vår hybris har separerat oss från något magiskt som vi i begynnelsen var en del av av. Vi var en del i moder jords levande organism som hon utvecklat under miljontals år. Nu vill vi istället att hon böjer sig efter vad vi vill, tycker vi har rätt till och önskar. Istället för att vi anpassar oss efter henne gör vi nu allt för att hon ska kuva sig. Jag tänker att det verkligen inte är en match vi kommer vinna. Och ja, det går ju så där i ärlighetens namn. Världen är i en enorm obalans just nu. Vi ligger inte bara under med ett eller två mål vi närmar oss en ren utklassning…

Och ibland tänker jag även att trots att vi just nu lever i ett präglat kunskapssamhälle där bokkunskap värderas högst lyckas vi på något vis inte inte förmå våra tankar och vårt intellekt att lyfta sig över högskolepoäng, vetenskap och ett kapitalistisk system. Trots att vi utbildar oss mer än någonsin i den mer ansedda kunskapen brinner både Sverige och världen. Om bokkunskap vore svaret på allt borde väl både världen och vi må bättre nu då? Borde inte till exempel hälsa och välmående öka i Sverige om vi nu är så himla smarta? Jordens obalanser har i grunden skapats av den mest utbildade delen av världen. Västvärlden. Tänker jag. Skulden ska inte ligga på den andra delen av världen som nu försöker komma ikapp.

Har jag några svar på allt. Nej. Men massor av frågor. Och många funderingar över människans beteende. Ofta är det samma känslor och beteende som styr i det stora och det lilla. När inte ett arbetslag, idrottslag eller företag lyckas skapa en fungerande helhet är grundproblematiken ofta ganska lika den som när större konflikter uppstår tänker jag. Den politiska villervallan i Sverige är ett exempel. Afghanistans oroshärd en annan. Det är många människors agerande i det lilla som till slut skapar det stora. Varje enskild individ är viktig för att skapa en så bra helhet som möjligt. Frågan är om gemene man känner så idag. Känner sig som en del av något större. Vilket faktiskt är en hälsofaktor. Jag tror vi tappat något där.

Men du som läser detta betyder något. Och det du gör spelar faktiskt roll. Hela tiden. En ensam psykopat eller taliban skapar inte kaos. Och bara för att din titel är professor innebär det inte heller per automatik att du utvecklats i din mänsklighet. Jag tror att vi kan lära oss så mycket mer av naturens system än vad vi gör idag. Om vi fokuserar lite mer på hjärta än hjärna framöver. Och om vi alla börjar se inåt. Vi behöver alltid börja i vårt eget knä. Det är både spännande och läskigt att syna sig själv. Men också en stor sinnesro att släppa att vara människa och istället bara vara en del i något som är så mycket större än oss alla andra. Så mycket större. Och jag tror verkligen att samhället behöver öppna upp för andra kunskapsformer om vi ska kunna skapa balans. Fronesis är en kunskapsform som Aristoteles redan för tusentals år sedan värderade högt. Jag tror att det är dags att vi också gör det. För om bokkunskap vore svaret på allt hade världen rimligtvis varit i en större balans just nu…

Förändringen som behövs ligger inom oss, inte utanför. För det är mänskliga beslut som skapar alla dess följder. Hela livet består av dominobrickor. Vi behöver bli bättre på att se hela spelplanen. Då kanske vi åter igen kan bli en medspelare till moder jord. Inte en motståndare. Det behövs en renässans för etik och moral. Dessa har sällan med regler och principer att göra. Vi behöver se hela bilden. Hela stenstranden…

Jag återkommer till stenstranden, för jag har ännu inte tänkt klart, annars har jag snart skrivit en bok…

Kom ihåg vännen. Du är en del av något större. Och du påverkar helhet. Det gör vi alla. Shit vad vi är viktiga!

Ta hand om dig!

Ett liv format efter garantier kan lätt självdö

Allt är förutsett. Ingen nyfikenhet får plats. Du vet vad du har och struntar i vad du får. Stillastående med tusen drömmar du aldrig tar på allvar. Men att försiktigt lyfta den nakna foten och ödmjukt peta på framtiden är en nödvändighet när du vill framåt. Fast det är läskigt. Fast du inte kan veta om isen håller. Fast du ibland kommer att trampa igenom. Fast du ibland blir så kall om tårna att hälften vore nog. När du hela tiden väljer att leva ditt liv utifrån garantier är risken stor att du missar just DEN lärdomen och DET äventyret som kunde lärt dig mest. 

Som kunde lyft dig till en nivå du inte trodde fanns. En nivå som normer, jante och uppfostran aldrig har berättat om. Rädsla är som jag ser det inte bara ett hinder för en individuell expansion – utan även ett hinder för mänsklighetens överlevnad. Rädsla grusar vårt seende och stimulerar vårt ego. Det begränsar. Rädsla genererar knotiga maktkamper där giganter som egoism och girighet kliver över lik i rädsla för att glida ned från pedistalen. Även bullrig retorik bygger på rädsla. Det är rädda människor eller psykopater som får näring genom kontroll av andra. Det bygger på en världsbild där toppen endast rymmer några få. Herre på täppan tolkas bokstavligt. Alla andra knuffas ned. Rädslan har många skepnader. Likt en kameleont skiftar den beroende på individ och situation.Motsatsen till rädsla är mod. Att göra något fast vi är rädda. För om vi aldrig är rädda kan vi nämligen inte heller vara modiga. Att våga. Att våga vara sårbar. Att våga vara människa. Att våga se sin del. Att våga expandera. Att våga känna. Att våga falla. Att våga resa sig. Att våga göra annorlunda. Att våga byta perspektiv. Att våga vara både liten. Och stor. Att våga bryta normer. Att våga undersöka flera sanningar. Att våga ha fel. Att våga säga förlåt. Att våga älska. Sig själv och andra. Att våga vara snäll. Är man uppfostrad i djungels lag och ständigt fått höra att bara den starkaste överlever kan det vara svårt att se någon vinst i att vara snäll. Eller dela med sig. Men vad innebär det då egentligen att vara starkast? Och vill vi bara överleva eller vill vi leva?

Min innerliga önskan är att du vågar skina som den fantastiska skapelse du är. Jag önskar att du vågar skina både hemma och på jobbet. Att du vågar släppa prestige. Att du vågar ta beslut utan att veta. Att du vågar ta ansvar. Att du vågar förstå att det du gör betyder något. Allt detta önskar jag dig. Och mig.

Jag föds på nytt och håller sakta på att vänja mig vid att se på mig själv med nya ögon. Det är inte enkelt. En utmaning. Jag präglas av det som varit och hur min identitet skapats av andra. En osynlig kraft som håller tillbaka. En gummisnodd runt midjan som tänjs för varje steg jag tar utanför det vanliga. Ett motstånd som vill att allt ska vara som det alltid har varit. En kraft som vill skydda. Med en god intention. Men som också väldigt lätt nästan obemärkt stryper syretillförseln om vi aldrig vågar utmana den. När det känns obekvämt eller läskigt är det lätt att resignera. Att ge upp. Men det är där självtilliten kommer in. Att fortsätta ändå. Uthålligt. För en vacker dag brister snodden. Plötsligt har du flyttat gränsen för din komfortzon. Plötsligt får du en skjuts in i framtiden som aldrig hade varit möjlig om du inte utmanat gummisnodden.

Jag önskar att vi lite oftare vågar heja när någon töjer gummisnodden. Jag tror nämligen att vår strävan är betydelsefull. För dig, mig och världen. Att vi försöker är kanske till och med viktigast av allt..

Så heja oss. Nu spänner vi den där förbenade snodden. En vacker dag ger den med sig!

Pia

Om konsten att packa en ryggsäck

---

Du bestämmer själv vem och vad du bär på. Det är en kraftfull mening. Läs den igen. Du bestämmer själv. Ryggsäckens vikt beror på hur du packar. Den innehåller människor, situationer och saker. Allt som kommer i din väg. Flödet av livet som möter dig. Och som allt fyller ett syfte. Även onda och svåra saker. Även idioter och psykopater. Så är det att leva. Förmågan att se detta samband är en bevisad hälsofaktor. Du har alltså allt att vinna på att träna på att se samband som kan skapa mening även när livet suger.

När du ser att ditt eget agerande eller icke agerande är en del i den situation du befinner dig i skapas också en kraftfull makt att förändra. För det enda du styr över är ditt eget agerande och dina tankar. Framtiden går att förändra. Dåtiden att förhålla sig till. Där i ligger makten. Gnäll hjälper däremot inte ett skit. Sedan kanske du inte vill eller vågar förändra men det är en annan sak. Vissa får större utmaningar än andra. Men det är fortfarande val som avgör hur och vad vi tar med oss på resten av resan. Det är vår reflektion, insikt och vårt förhållningssätt som avgör hur tung ryggsäcken blir att bära. Inte händelserna i sig. Det är därför två personer som varit med om samma sak kan reagera eller tycka helt olika. En del släpar hela livet på en oförätt och bränner alla levnadsår på någon man hatar medans andra förlåter och jobbar sig tillbaka till livet. Det är ganska tydligt vem som är vinnare och förlorare i dessa olika sätt anser jag. Att själv ta kommandot över vad du bär på är den största kärleksgåvan du kan ge till dig själv.  Initialt kan det vara både tungt, skrämmande och utmattande. Och du kommer behöva både ta ansvar och våga möta dig själv på djupet. Men det är en fas du tar dig igenom. Och det är värt jobbet. För utan en enda utmanande vandring kommer du heller aldrig nå högre upp på berget. Där blicken blir längre. Bekymmer krymper. Skitsnack är sällsynt. Vikten i packningen handlar inte om kilo i sig utan påverkas också av användbarheten av det du har lagt ned. Intentionen bakom ditt val. Att syna varför vi håller så hårt i vissa saker kan hjälpa oss att släppa taget. Och ibland vill vi inte släppa taget och då är det okey också. Det vi dock ska sträva efter är att göra medvetna val. För när vi inser att det är val vi gör blir det också svårare att skylla på andra, leka martyr eller boa in oss i offerkoftan. Vi är alla där ibland, jag vet. Men det är när vi fastnar där för länge som läxan förblir ogjord, förlåtelsen tynar bort och gropen vi står i blir djupare. Men kom ihåg. Det är aldrig försent.

Att prioritera hur vi packar är viktigt. För om vi fyller ryggsäcken till bredden med saker som inte gör oss gott blir det en onödig tyngd. Som dessutom stjäl utrymme från det som verkligen skulle lyfta livet om det fick plats. Är ryggsäcken full av hat, bitterhet, mörker, självömkan, hämnd, girighet och oförätter kommer den vara betydligt tyngre att bära än om den är packad med kärlek, förlåtelse, ljus, acceptans, lärdom, glädje och givmildhet. Helt logiskt egentligen eller hur. Den ena ryggsäcken blir en bromskloss. Den andra ett framåtskridande. För att få plats med framtid och nya önskningar behöver vi alla emellanåt rensa bort. Annars upptar dåtiden allt syre. Dåtid ska istället vara lärdomar och insikter som gör det lättare att lyfta blicken framåt. Annars går vi miste om livet som pågår. Har du trampat klart i skuggdalen och längtar upp till vandringsleder uppåt berget gäller det att packa om. För när du förädlar och omvandlar din historia till kunskap blir ryggsäcken lättare. Och då kommer kraften att välja nya vandringsleder. Dit solen når. Där värmen finns. Om du vill så klart. Att bära en lättare ryggsäck handlar inte om att livet inte är skit ibland. Eller att allvarliga saker ska skrattas bort. Att välja en lättare ryggsäck handlar om att se sin egen del i livet och världen. En ständig utveckling. Insikt. Reflektion. Ansvar. Lärdom. Det absolut största hindret för att det här ska kunna ske är oförmågan att lägga saker i sitt eget knä.

Så om du är en person som fastnar i vad alla andra gör eller inte gör kommer du ha svårare att packa om. När ditt fokus ständigt handlar om andras ryggsäckar är oddsen stora att du blir kvar i skuggdalen.  Tillsammans med andra som har samma förhållningssätt. Där kommer ni i samförstånd aldrig någonsin våga syna varandras packning men desto mer kommer ni prata om vad alla andra har för sig högre upp på berget. Skvaller, gnäll och skitsnack kan vara nog så förenande. Det visar varje fikarum. Ett tydligt sätt idag att få syn på sig själv är annars att syna sitt sociala flöde på nätet. Om du mest har skit där handlar det inte om alla andra. För likväl som att du ansvarar för din packning ansvarar du även för ditt sociala flöde. Har du mycket ilska, hat, katastroftänk, hån och mörker i ditt flöde rekommenderar jag att du vänder spegeln mot dig själv. Och ser sambandet. Det fina i det hela är att du även här har makten att själv förändra. Du kan välja att packa om, rensa och vara aktsam med vad du klickar på.

Detta kan innebära sorg och avsked. Det kan innebära att du behöver lämna tillbaka någons ryggsäck du burit länge på. Men mer om det i ett annat inlägg. Ta nu makten över din packning och våga dig ut på nya leder. Livet är värdefullt. Hela tiden. Inte bara i pandemitider.

Lev nu. Dö sen.

Kärlek

Alla bitar i ett pussel räknas

---

Den starkaste resursen ett land kan ha är medborgare som har hälsan. I hjärtat, huvudet och den fysiska kroppen. Den resursen sparar pengar och skapar på sikt även en stabil ekonomi. Tänker jag. För när människan har en holistisk hälsa påverkar det även hennes agerande. I allt. Vilka beslut hon tar och varför. Hon ser lättare sig själv som en del i ett sammanhang. Som en del av något större. Det påverkar i sin tur kärleken till sig själv och andra eftersom alla delar blir viktiga för att skapa en helhet. Ett stort pussel som saknar om så bara en bit mister sin storhet. Alla bitar räknas. Alla biter behövs.

Oro, stress och rädsla får i och med det perspektivet inte riktigt samma utrymme att skapa ett omedvetet tunnelseende och flockbeteende. Att bunkra toalettpapper som väldigt många gjorde i våras är ett bra exempel på flockbeteende där vi reagerar snarare än agerar. Det är stor skillnad på dessa två saker. Jag bävar för hur vi kommer agera om Sverige drabbas av ännu värre saker.

När en människa ser sin existens som en del av något större blir det lättare att inta ett perspektiv från universum. Där uppifrån ses helheten tydligare och individuell girighet tappar sin dragningskraft. Inget levande är en isolerad ö. Där uppifrån blir det enklare att släppa den linjära tidsuppfattningen för den cirkulära. Att sätta in upplevelser och känslor i större sammanhang är ett verktyg för att skapa mening även när vi för stunden inte kan se den. Sorg, ilska, frustration eller död är inte skönt. Inte någonstans. Det gör ont. Men även den bördan blir lättare att härda ut om den ses i en större mening. Allt hör ihop. Utan död. Inget liv. Utan glädje ingen sorg. Att bara ta just den meningen till sig kan göra det lättare att andas. Om vi linte ens visste att mörkret existerade hur hade vi då kunnat uppskatta ljuset tror ni.Att ha en känsla för sammanhang som jag nämner ovan är betydelsefullt. Det är nämligen en konstaterad framgångsfaktor för hälsa. Det upptäckte mannen myten och legenden Antonovsky när han bestämde sig för att fokusera på hälsans ursprung istället för på sjukdomens när han gjorde en studie på de som varit fångar i koncentrationslägren under andra världskriget. Vad var det som under dessa hemska umbäranden gjorde att vissa människor kom igenom helvetet med en bättre holistisk hälsa än andra.  Han fann och myntade begreppet KASAM i sin forskning som står för En känsla av sammanhang. Hans synsätt med en inriktning på hälsa och hälsofrämjande faktorer kallas ett salutogent perspektiv. Varför är någon frisk?  Dess motsvarigheten är ett patogent perspektiv som istället har fokus på faktorer som har med sjukdom och ohälsa att göra. Varför är någon sjuk? Kort förenklat.  Jag återkommer till dessa olika perspektiv. Men under tiden kan du själv fundera på vilket perspektiv du tycker är mest framträdande och har fått mest resurser i samhället idag.

Antonovsky definierade tre övergripande områden som alla tillsammans skapar en känsla av sammanhang hos de som utvecklat dessa förmågor. När tillvaron blir begriplig, hanterlig och meningsfull upplever människan att livet är sammanhängande. Motsatsen är att livet är lösryckta delar som inte hänger ihop med varandra och som inte går att påverka. Nedan förklarar jag närmare.

Begriplighet innehåller reflektion och förståelse. Ha kunskap om och förmågan att se samband i det som sker. Spontant vill jag lägga till analytisk förmåga här. Eller som psykologen Anders Engqvist ordagrant förklarar. En som begriper, förstår att det är friskt att bli sjuk under vissa omständigheter, vilket minskar den katastrofkänsla som kan drabba den okunnige. Den som inte förstår blir i stället lätt offer för vad vederbörande uppfattar som oförklarliga händelser som inte går att förstå och ännu mindre göra något åt. Låter som en bra beskrivning av personer som fastnat i offerkoftan tänker jag.

Just begriplighet har jag i efterhand förstått var betydelsefullt för mig när jag för flera år sedan bröt ihop på jobbet med sjukskrivning som följd. Inte någon gång under min sjukskrivning tyckte jag att det var märkligt att jag inte orkade. Förvånad över min reaktion var jag, absolut, men under de omständigheter som där rådde och som dessutom totalt krockade med min egen värdegrund var det inte konstigt att jag tillslut ställde mig upp och skällde ut chefen i tårar. Jag känner i hjärtat än i dag att han just där och då förtjänade det.

Hanterbarhet är att hantera situationer konkret. Det sker när människan har en förståelse och övertygelse om att denne själv genom sina resurser kan påverka situationen och välja strategi att förhålla sig till. Alltså HUR vi agerar när något händer och vår TRO på att vi KAN påverka riktningen.

Meningsfullhet är en känsla som skapas från insidan hos människan. Hon kan göra hur mycket som helst som utåt sett ser meningsfullt ut – men om hon inte känner känslan kommer det inte heller henne tillgodo. Därför kan medarbetare på samma arbetsplats ha helt olika upplevelser om det de gör är meningsfullt eller ej vilket då också får helt olika konsekvenser för deras hälsa.  Att se en mening i det som sker gör det även lättare att stå ut i utmanande situationer.

Meningsfullhet är det starkaste fundamentet i begreppet KASAM. För även om du kan begripa och hantera hur mycket som helst så kommer du ändå tillslut slockna om du i livet saknar syfte, mål och mening som ger dig sinnesro i tillvaro. Det här är ett intressant begrepp att undersöka med tanke på den höga psykiska ohälsan tänker jag. Det han också upptäckte i sin forskning var att människor med låg känsla av sammanhang oftare beskrev sig själva som otursförföljda eller upplevde sig om offer för omständigheter helt oförmögna att själv påverka sin situation. För mig blir den meningen en klockren beskrivning av vad vi i dagligt tal kallar offerkoftor. Vi vet nog alla någon som knäppt koftan så hårt att den nästan vuxit fast.

Vi stannar där så länge, inlägget blir för långt. Men jag återkommer för detta är superintressant och väcker så många funderingar i mig!

Har du KASAM ? Finns det något område som du behöver stärka? Är det mest gynnsamt med ett fokus på ohälsa eller hälsa tror du? Hur ser samhället ut idag?

Seså vackra själ gå ut i världen nu och gör din tillvaro mer begriplig och meningsfull. I en pandemi är det viktigare än någonsin tänker jag!

Kärlek till dig

 

 

 

Förändra orsak viktigare än symptomlindring

---

I SN (13 nov) skriver majoriteten i Nyköping att de fortsätter lägga resurser på barn och ungdomar 2021. De berättar att de satsar både på PUB och samtalsmottagningar. Och självklart är det här en bra satsning. Det är definitivt ett område som behöver prioriteras. 

Men jag saknar ett helikopterperspektiv. Från alla styrande. Olika instanser fokuserar lätt på sin budget och sitt verksamhetsområde. En gemensam övergripande målbild blir inte tydlig. Vad är målbilden i Nyköping angående detta? Psykisk ohälsa ska förebyggas berättar den styrande majoriteten och jag undrar nyfiket hur? Har Region och Kommun en samsyn kring detta? En nödvändighet om det ska bli framgångsrikt tänker jag.  Om målbilden är att vi ska ha fler BUP och samtalsmottagningar i framtiden är satsningen helt rätt. Men jag hoppas så klart på en djärvare målbild. Tänk en vision om att unga i framtiden inte ens lider av psykisk ohälsa i dagens utsträckning. Är det Nyköpings målbild behövs andra insatser. Då behövs fokus på att definiera och förändra orsaken till att unga mår dåligt istället för att ägna sig åt symtomlindring. 

Undersökningar visar att ökningen av psykisk ohälsa gäller hela ungdomsgruppen. Vissa forskare menar att det kan vara en indikator på att det är de ungas livsvillkor som ligger bakom ökningen. Om det är så, är kanske den psykiska ohälsan egentligen bara en sund reaktion på hur vi vuxna format samhället som unga idag växer upp i. För oss vuxna är det så klart en superskön strategi att påstå att det är de unga som inte pallar, är lata eller känsliga så att vi politiker, direktörer, föräldrar, tränare och lärare slipper rannsaka våra egna beslut. Små som stora. Och fortsätta som vanlig.  På styrande nivå men även i vår vardag. Men om ungdomarna nu är allt detta, hur blev de i sådan fall det?  Trots att vi får det bättre mår vi sämre. Det finns grus i maskineriet och då kära vänner spelar det ingen roll hur mycket olja vi pumpar in om vi inte först avlägsnar gruset. Annars kommer nyrekrytering till gruppen unga med psykisk ohälsa fortsätta öka. Hur är skolsystemet, hur är skolmiljön, fritidsområden, prestationssamhället, internetmiljön och livsvillkoren för unga i Sverige idag? Hur har livsmedelsindustrin ändrat sig de senaste 40 åren? Vad äter unga som påverkar hela deras fantastiska system från födseln?  Främjar samhället kärlek, samhörighet och meningsfullhet? Prioriterar och belönar samhället verkligen rätt saker? Och vad är rätt saker? Ansvaret för detta behöver lyftas från individen till samhällsnivå om vi ska lyckas få till hållbara förändringar som gör skillnad på riktigt. 

Medikalisering av mänskliga känslor och utmaningar är ytterligare en debatt att ta. Så även dagens sjukdomsvinster i miljonbelopp när unga med psykisk ohälsa bygger hela karriärer på att må dåligt och är förebilder för många andra. Vill man bli fri från sin psykiska ohälsa om man byggt hela sin karriär på den? Vad är en stigmatisering och vad innebär identitet. Medvetet eller omedvetet. När vi vuxna tassar så extremt mycket på tå kring detta av rädsla för att skapa mer obehag hos de unga behöver det problematiseras. Det är vi vuxna som har skapat både diagnoserna och systemet som kräver dom. Genom beslut. Och ibland icke beslut. 

 Ungas livsvillkor i Sverige är givetvis en övergripande regeringsfråga, men det fråntar inte styrande i Nyköping ansvaret att våga tänka större än stort och långsiktigt…

 

En kortare variant finns på i SN

https://sn.se/nyheter

 

Bygg en ryggrad och lev ett liv

Jag är över tjugo. Ser ut som arton. En ganska liten tjej. Bakom min rygg i vardagsrummet sitter två killar. De pratar arabiska med varandra blandat med engelsk slang. Bullrigt. Högt. Med garv som äger hela världen. Dom röker konstant och deras blickar känns på varenda centimeter av min kropp. Ni vet. Man känner sådant.

Ibland tilltalar dom mig på svenska. Personliga frågor. Jag svarar diffust för att ändå verka trevlig. Sedan garvar dom högt igen. Språket jag inte förstår åker som en studsboll dem emellan. Jag vet att deras samtal handlar om mig. Ni vet, man känner sådant. Det är högsommar. Jag har linne. Jag önskar att jag hade haft luvtröja istället men kanske hade det inte hjälpt. Kanske hade jag känt mig lika naken i alla fall. Jag vill inte böja mig framåt så att jag kan nå att måla fönstret ordentligt. Vissa positioner känns liksom mer utmanande än andra. Jag anpassar mig och vrider mig istället lite åt sidan. Jag når nästan som jag ska. Nästan. Jag vill bara bli klar. Jag vill bara lämna lägenheten så fort som möjligt. Hela jag är spänd av de mörka manliga energierna som äter upp ljuset och syret. Jag är ändå hyfsat van vid det här laget. Jag är inte lättskrämd. Jag har blivit bra på att gå med rak rygg fast hjärtat håller på att hoppa ut. Att inte visa sig svag är en mänsklig strategi sedan savannen. Ett sätt att överleva. Rovdjur är lata därför väljer de alltid det lättaste bytet.

En attack kan skrämma men ibland är det, det subtila, undertonen, det som inte riktigt går att ta på som skrämmer mest. Som är svårast att hantera. Så har det varit för mig. När saker inte syns men känns blir det också svårare att förstå. Att sätta gränser. Eller förklara. Både för sig själv och andra. Men mörkret är inte mindre mörkt bara för att det inte syns. Verkligen inte. Enda vägen ut ur lägenheten är förbi soffan där killarna sitter. Jag bär mina saker. Händerna är fulla. Jag gör mig så osynlig jag kan. När jag är i höjd med soffan sätter den ena killen ut ett ben framför mig. Fyra svarta ögon i aktar hotfullt varenda nyans av mitt ansikte. Rovdjuret har fixerat sitt byte. Jag tittar tillbaka. Vägra vika ned blicken. Ingen säger något. En evighet passerar i mitt inre. Hjärtslagen känns i öronen. I verkligheten är det bara en sekund. Sedan sänker han benet igen. Och asgarvar. Jag går ut och tänker vad fan var det som hände. Jag blev rädd. Och jag är inte lättskrämd. Det här hade aldrig hänt om jag var kille. Det här är verkligheten för kvinnor. Varje dag.

Jag klev in i allmännyttans lägenhet i Solna som stolt målare. Jag lämnade den som objektifierad kvinna. Så himla tröttsamt.

Jag borde gått direkt. Jag hade inte haft en chans om något hänt. Men komplexiteten i det beslutet behöver sättas i ett större sammanhang. När en kvinna måste bevisa att hon klarar av en bransch kommer hon också ha svårare att sätta gränser och berätta om just undertoner. Rädd att visa sig svag. Mjäkig. Känslig. När hennes plats inte är lika självklar som mannens kommer hon ibland att välja tystnad för att hon så gärna vill få tillhöra. Bli godkänt. Hon kommer göra det så ofta som det behövs för samla skinn på näsan. För det måste kvinnor ha. Jag har både skin på näsan och attityd. I bland har det underlättat. Ibland ställt till det. Att vara tuff innebär inte att man inte är rädd. Tvärtom. Du blir bara väldigt bra på att vara modig. Varje situation jag har gått igenom har hjälpt mig att bygga ryggrad och fundera på vad som verkligen är rätt och fel. Inga grövre saker har som tur hänt. Men tusen subtila. För det är så systemet ser ut. Det är dags att ändra på det nu.

Vet ni, det är inte skin på näsan som behövs. Det är ryggrad. På både män och kvinnor. I byggbranschen. I världen. Överallt. Vi börjar där.

Sträck på dig vackra människa.