Jag hinner inte…

Den moderna människans mantra. En mening så oskyldig men ändå så betydelsefull. För vilka signaler du sänder ut i hela ditt fantastiska system. Jag hinner inte. En känsla av att livets alla minuter redan är ockuperade. Jag hinner inte. En känsla av att ligga efter med allt som bör få plats hur fort du än springer. Jag hinner inte. En känsla av otillräcklighet och ett liv utan andningspaus. Men vad är det vi egentligen inte hinner när vi säger så. Handlar det verkligen om tid. Handlar det inte om prioritering. Och en acceptans av att vi inte behöver ha eller hinna allt. Det viktigaste kanske inte är att hinna allt. Det viktigaste kanske är att hinna det som räknas. 

Vi lever i en tid där människan utsätts för flera valmöjligheter än någonsin. Vi lever i en tid där människan ska underhålla en ofantlig mängd relationer – både IRL men även digitalt. En människa i väst har så sjukt mycket att hålla reda på att hjärnan får härdsmälta vilket skapat en generation som har allt men mår sämre än någonsin. Återhämtning har rationaliserats bort av organisation och individ. Sömnproblem är snarare regel än undantag. Och vi ger barn insomningstabletter som den naturligaste saken i världen. I denna expansiva samhällsutveckling med tusen valmöjligheter vid varje beslut har vår förmåga att prioritera rätt blivit en av de viktigaste egenskaperna att ha. Det sorgliga är att vi får väldigt lite hjälp att förstå vad som egentligen är rätt. För varje individ. Eller träna upp styrkan i att säga nej och våga begränsa våra val. När vi inte klarar det anpassar vi oss istället efter vad systemet förväntar sig. Vi blir en lättstyrd bricka i ett marknadsspel. När vi själva inte är medvetna om vårt personliga kärnvärde låter vi andra krafter definiera våra prioriteringar. Av präglingar och förväntans effekter. Så när du slentrianmässigt säger att du inte hinner är det mycket möjligt att du prioriterar bort det som egentligen betyder något. På riktigt. För dig.

Ta en stund. Reflektera. Vad är det du brukar säga att du inte hinner? Brukar du säga att du inte hinner träna, läsa för dina barn, skära grönsaker till middagen, laga mat överhuvudtaget, förhöra barnen på läxan, se dotterns fotbollsmatch, äta frukost, läsa en bok, cykla till jobbet, hälsa på din gamla mamma, ta tre djupa andetag eller förundras över kopparormen som ringlar fram. Lyssna på dina argument. Kanske finns det viktig information för dig att hämta där. Prioriterar du din tid rätt och lägger du tiden på rätt människor. Vad vi upplever rätt är givetvis subjektivt. Men det är viktigt att få koll på sina prioriteringar. För du väljer och väljer bort. Varje dag. Varje vecka. Varje månad. På lång sikt formar dessa val din verklighet. Val får konsekvenser. Och jag tror att de flesta av oss vill fylla vår tid med essensen av våra personliga drömmar av att leva. Jag tror att de flesta av oss vill ha sinnesro på ålderns höst. Vara nöjda med vad vi valde att lägga vår tid på. Våra prioriteringar. Oddsen för att det ska ske ökar om vi blir mer medvetna.

Önskar du skapa en större medvetenhet över dina val tjänar du på att byta ut frasen Jag hinner inte. Säg istället – Jag prioriterar, jag väljer. Det blir tydligare. I kväll prioriterar jag att jobba över istället för att läsa för mina barn eller träffa vänner för att. Jag väljer min karriär före tid med familjen eller motion för att. Jag prioriterar Netflix istället för att hälsa på pappa eller gå i skogen för att. Jag väljer Facebook istället för träning för att. Jag prioriterar egen träning framför dotterns fotbollsmatch för att. Jag väljer att drick vin istället för att hämta barnen för att. Och så vidare. Det finns mängder av exempel. Och givetvis går många av våra prioriteringar i varandra. Vissa saker säger vi alltid att vi inte hinner och vissa saker är bara ibland.Men jag tror att ni förstår poängen. Att prata på det här sättet istället. Både till dig själv men även till andra kommer göra det tydligare för dig vad du väljer och vad du väljer bort. Jag pratar inte om vad som är rätt eller fel prioritering. Det är bara du som vet vad som är bäst för just dig.Men det handlar om att ta ett aktivt ansvar för valen du gör. Och säkerställa att du väljer det du innerst inne vill. Man kan även kommunicera än mer ärligt vilket är ytterligare en väg att gå för att verkligen få fatt på dig själv. Brukar du säga att du inte hinner träna till exempel så är det alltid en form av prioritering. Alltid. Du kanske ska börja vara ärlig och säga att du inte orkar träna, inte vågar träna, inte vill eller känner dig osäker för vart du ska börja och så vidare. För om du vill börja träna för att du vet att det är bra för dig kommer du mycket lättare komma dit om du först synliggör dina påhittade hinder för att komma till skott. Ärlig kommunikation är en hjälp på vägen att prioritera din tid. Jag får återkomma till det en annan gång. Men hur ofta säger vi att vi inte hinner när vi egentligen inte vill. Jag gör det. Förmodligen du också. Man kan nyfiket undra vad det ska vara bra för…

Vi har de timmar om dygnet som vi har. Därför är förmågan att prioritera av största vikt. För när du säger Ja till en sak innebär det att du säger Nej till något annat. Och det är okey. Samma sak gäller när det kommer till vilka människor du prioriterar att ge din värdefulla tid till. För när du säger Ja till någon säger du Nej till någon annan. Och det är också okey. Finns det månne andra prioriteringar för dig att göra? Jag säger själv att jag inte hinner emellanåt men tränar på att uttrycka mig annorlunda när jag kommer ihåg. För när jag säger att jag inte hinner reflekterar jag sällan över vilket val jag egentligen gör. Och så kan frasen stressa upp mig. Helt i onödan. En negativ känsla. Eller så slänger jag ur mig frasen bara för att visa hur upptagen och populär jag är. Och det är verkligen inget som betyder något i det stora hela. Helheten som kallas livet påverkas nämligen inte positivt av egon som pockar på uppmärksamhet.

Nej desto tydligare och ärligare du pratar med dig själv – desto lättare kommer det bli att hitta och följa dina kärnvärden.Utifrån dig. Utifrån ditt hjärta. Prova att byta ut Jag hinner inte nästa gång till det du egentligen menar. Texten börjar bli lång. Jag återkommer om betydelsen av hur du kommunicerar med dig själv så att dina val blir medvetna. Jag fortsätter fundera på begreppen tid, stress och prioriteringar. Om jag hinner…

Kom ihåg: Det viktigaste kanske inte är att hinna allt. Det viktigaste kanske är att hinna det som räknas. 

Tills dess vackra själ – lyssna på vad du säger. Egentligen. Undersök hur det får dig att känna. Och fundera över dina prioriteringar. Vad är viktigt. På riktig. För dig.

Vi hörs snart igen!

Kärlek

Pia

Varför går man ens upp på morgonen…

Vad jobbar du med? Är en fråga jag ofta bävar för. För jag gör så mycket olika. Lika jobbigt är det för mina barn. De vet aldrig vad de ska svara när någon frågar vad mamma jobbar med. Men generellt så försöker jag helt opretentiöst göra världen lite bättre. Och det gör jag genom att fokusera på människans insidan i allt jag gör. För jag tror att svaren vi letar efter för att skapa något bättre börjar där.

Samtiden vi lever i mejslas fram från konsekvenserna av beslut tagna av oss själva och andra människor. Vi lever inte i en slump utan vi lever i ett gigantiskt mönster av handlingar. Både på individ och samhällsnivå . Vi samexisterar i en verklighet formad av mänskliga val och sanningar. Och det är positivt. För det innebär att om vi börjar att göra om än så lite annorlunda kan vi åter bli den som styr istället för att åka med. Att förändra världen gör jag som coach på individnivå. Som konsult  och föreläsare på organisationsnivå. Och självklart genom att alltid jobba med mig själv.  Reflektion. Nyfikenhet. Rannsakan. Analys. Och så alla dessa böcker jag läser i kombination med djupa andetag. Det är viktigare vad jag gör än vad jag säger.  

Vi har lagt otroligt stora resurser på att utveckla allt möjligt på utsidan. Utan att tänka några steg framåt. Utan att analysera konsekvenserna långsiktigt. Allt fokus utåt har skapat en enorm obalans eftersom vi inte samtidigt har lagt vikt vid det absolut mest magiska vi själva har. Människans superkraft att få vara människa. Mänskliga djupgående behov trycks undan i ett system där vi springer allt fortare utan tid för reflektion för att leva upp till begreppet ständig ekonomisk tillväxt. Ett märkligt begrepp med tanke på att vi lever på ett klot, men det problem får någon annan generation tydligen ta tag i. Och mänskliga behov och mänskliga begär är verkligen inte samma sak. Det verkar råda en viss förvirring där.

Vi applåderar innovationer där AI allt mer gör människan överflödig utan att först tänka till vad hon ska göra i stället. Personalkostnad är en tung post. Men människor utan sysselsättning, som saknar mening, känner sig odugliga, som blir sjuka kostar oss ännu mer. Och om det här är framtiden då behöver vi verkligen se över vilka saker som barnen behöver få med sig från en hel barndom i skolan redan nu. Jag går inte in mer på skolsystemet nu, för då kan jag inte sluta. 

Klyftor ökar och den ekonomiska obalansen där allt färre styr allt fler fortsätter vara den rådande sanningen och den självklar vägen. Klassbegrepp och skillnad på människa och människa görs i allra högst grad forfarande. Mörker och sjukdom får vårt fokus och girighet, vassa armbågar och hybris ses som självklar inslag i förebilders framgångssagor. Allt mäts i pengar. I staplar. Och det mätbara är den enda givna sanningen. Fåfänga och yta uppmärksammas och omsätter miljarders miljarder. Gränser flyttas så sakta att vi knappt märker det. Och det mest problematiska med det enligt mig är att gränserna fortsätter flyttas ifrån oss istället för att komma närmare det som är vi. Det naturliga. Det nakna. Det äkta. Det ärliga. Det enkla. Att få vara människa. Ökningen av läkemedel i västvärlden för att klara av kontexten vi har skapat visar inga som helst siffror på att sakta ned. När människan inte tillåts vara människa mår hon dåligt. Men vi fortsätter manipulera henne istället för att på allvar ta kontroll över systemet som gör henne sjuk. 

Jag har en vision om en ny verklighet. Ett annat system. Ett paradigm som styrs av förnuft i stället för girighet och fåfänga. Jag är nämligen övertygad om att vi kan bättre. Och att det finns andra bättre system än det som idag stressar ihjäl oss. Jag har inga svar. Än. Men en stark övertygelse om att svaren vi letar efter på utsidan egentligen finns på insidan. Men vi springer så fort att andetagen aldrig når fram till lösningen. Mänskliga behov som ignoreras får konsekvenser. När något saknas på insidan börjar vi kompensera på utsidan. När vi inte får fatt i vårt eget ljus börjar vi se allt genom mörker. Så därför säger jag att jag förändrar världen eftersom mycket av det jag gör handlar om människors insida. Att få syn på oss själva. Och alla möjligheter som finns där. Omsorg, tacksamhet och förundran över livet har sällan med plånboken att göra. Att prostituera dig på ett jobb som går emot allt du tror är förståligt om du knappt har mat på bordet men annars behöver du verkligen fundera på vad som är värt vad. 

I min iver att avskaffa klasskillnader och skapa en mer medveten, jämställd och medmänsklig tillvaro för oss alla har jag just nu riktat in mig på byggbranschen. För den är väldigt stor. Och i behov av förändring. När byggbranschen tar de nödvändiga kliven till en inkluderande, innovativ och varmare kultur kommer det ha påverkat hela Sverige. När jag tänker på framtidens byggbransch ler jag. För min vision är stor. Och jag tror att det går. Jag börjar där!

Så vad jobbar jag med rent krasst. Ja, för några veckor sedan till exempel spelade jag bland annat in en film för byggbranschens yrkesnämnd. Där pratar jag om inkluderande arbetsplatslärande (iAPL) som är ett projekt jag drivit i några år. Allt för att öppna en sluten kultur för den yngre generationen. Det är inte vi som redan är i branschen som kommer revolutionera den. Det är den yngre generationen. Men vårt jobba är att släppa in dom. Så ja, därför går jag upp på morgonen.

Varför går du upp på morgonen?

Att förlora oskulden känns

Jag känner en märklig olust. En krypande känsla som är ny för mig och svår att förklara. Den sitter i bröstet. Min puls dunkar i öronen. Jag känner också sorg inser jag. En ledsamhet. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Eller hur jag ska säga det. Kanske är det bättre att hemligheten får fortsätta vara min.

För hur kommer du ta emot mig om jag berättar. Blir jag utesluten då. Dumförklarad. Angiven. Det är kanske bäst att jag är tyst. För jag ser hur många ser på sådana som mig. Jag ser det överallt. I tidningar. På TV. På sociala medier. Överallt pratar människor som ser sig som rätt om alla dom där andra som är fel. Känslan är läskigt obehaglig. Och jag försöker verkligen förstå vad det är jag känner och varför. Det som pågår skrämmer. Och det skrämmer på en nivå som egentligen inte alls har med mig att göra. Utan det har med oss att göra. Hur fort går det egentligen att skapa en polarisering? Och vad betyder det ur ett längre perspektiv för mänskligheten? Det kliar liksom i själen på mig. 

Samtalet fortsätter. Kanske ska man exkludera sådana som mig. Stänga dörrar. Jag nämner lite  att det kanske inte går så bra ihop med demokratiska värderingar och människors lika värde. Men får då till svar att situationen är så extrem att man kanske behöver frångå dessa värderingar. Att såna som jag får skylla oss själva. Ja visst, men i sådana fall, då finns det nog fler i vårt samhälle som borde stå ensamma och få skylla sig själva när skiten drabbar fläkten. För visst är det människans egna val som formar stigen hon går på. Jag tänker att det här är en väldigt farlig väg att gå. Jag tänker att den diskussionen behöver lyftas till ett helikopterperspektiv. För vem ska i sådana fall ta på sig rätten att dra den linjen mellan människor. Och när vi väl har börjat med det beteendet är det väldigt lätt att gränser flyttas. Det visar historien på det mest brutala sätt. Ingen gräns är starkare än att den går att flytta.

Jag fortsätter lyssna till argument som har som syfte att rättfärdiga exkluderingen. Jag berättar fortfarande inte min hemlighet. Situationen är konstig. Alla tar för givet att jag tänker som dom. Ingen har ens tänkt tanken att jag kanske inte gör det. Och ingen har frågat. Min hemlighet syns inte på utsidan. Den sitter i hjärtat. Min sanning har plötsligt blivit en hemlighet. Och jag funderar till och med på om jag ska ljuga om frågan kommer. Det är ju helt sjuk. Dessutom verkar en del se det som en rättighet att försöka omvända mig. Med aggressiv retorik eller genom klappar på huvudet. Jag hatar verkligen klappar på huvudet. Och själv vet jag att jag är lika klok idag som jag var igår. Andas. Reflektera. Analysera. Jag är fortfarande mig.

Men ändå är jag plötsligt rädd att visa hela mig för dig. Jag lyssnar på din sanning. Och din verklighet. Och dömer dig inte. Men jag är inte lika säker på att du kommer behandla mig på samma sätt. För du kanske anser att du har rätt och tar då för givet att jag har fel. Men tänk vännen. Om det faktiskt finns ett fält däremellan. Tänk om sanningen inte ligger åt höger eller åt vänster. Tänk om allt handlar om att vi inte vet vad som är rätt eller fel. Tänk om vi kunde bli lite bättre på att lyssna. På varandra. Och på olika perspektiv. Att lägga ett pussel där alla delar får finnas och analysera med sunt förnuft. Utan aggressivitet eller överlägsenhet. För när vi redan vet att vi bär hela sanningen kommer vi heller aldrig lyssna förutsättningslöst på den andra. Och tänk om det är just i det mellanrummet som mänsklighetens förmåga att gro är som störst. Vem äger patent på en sanning i en situation som är ny.

Vi och dom. Bakom polariseringen ligger egentligen inte själva orsaken utan medias ensidiga narrativ, myndigheter och personer i ledande positioners retorik. Påverkan på den enskilda individen. Enorm. Och framgångsrik. Övertalning och skuldbeläggning blev en accepterad metod. Jag blev inte arg. Mest ledsen. För visst har människan använd den här metoden förut? Hur kom vi till den punkten. Är det fortfarande så lätt att så splitt bland oss människor. Har vi inte kommit längre tänker jag sorgset. Har vi inte lärt av historien vad som har hänt när vi pekat ut vissa som fel och andra som rätt. När vi börjar selektera och exkludera. När gränser flyttas så sakta att det nästan inte märks. Vem är då fel i morgon?

Det är inte alltid dom som skriker högts som borde höras. Och den tanken skickar jag åt båda hållen. En polarisering har alltid sina ytterkanter och jag tror inte att det är där vi löser det här. Jag är trött på alla som skriker och pekar med hela handen, oberoende av vilken kant ljuden kommer ifrån. Vi borde verkligen kunna bättre 2000 talet.

Vår helhet handlar om hur du och jag möter varandra till dagligdags. Det är enormt många subtila handlingar som skapar det stora. Som lägger grunden till även tydliga synliga beslut eller handlingar. Om vi inte ens kan mötas och lyssna på varandra på individnivå hur tror vi då att vi ska lyckas i större sammanhang. Du har alltid ansvar för vad du sänder ut. Alltid. Det ansvaret kan varken regeringen eller någon statlig myndighet ta ifrån dig. Du kan inte rättfärdiga  aggressivitet, härskarteknik, mörker, våld, förlöjligande och hat  med att du bara följde order. Jag är ledsen vännen, men allt du sänder ut hör endast hemma i ditt eget knä…

Jag har fått en erfarenhet jag hellre hade varit utan. Oskulden är väck. Min tillit till oss tilltufsad. Och jag funderar på hur vi skulle bete oss mot varandra vid en riktig kris. Min ljusa tro på människan har fått sig en törn.  Jag har dessutom än mer blivit övertygad om att dagens kunskapssamhället inte är svaret på framtiden. Vi utbildar oss mer än någonsin men fortsätter ändå bete oss som på stenåldern. Som varelser har vi en bit kvar. Och det är också där jag lägger mitt hopp. Jag vet att vi kan bättre.

Kanske var det tur att vi fick annat att fokusera på. Något utanför oss själva.

Pia

En ängslig demokrati blir bräcklig

En demokrati där alla människor har rätt till frihet och lika värde är inte starkare än hur du och jag beter oss mot varandra. Det är viktigt att komma ihåg. För det är alltid lättare att kritisera andras avsteg från demokratin än att syna sin egen bakgård. För alla länder rättfärdigar ju just sitt beteende och sina avsteg på det ena eller andra sättet. Så även vi i Sverige.

Jag vill trots oroligheterna en bit bort rikta spegeln mot oss själva en stund. Eller kanske är det just därför det känns extra viktigt nu. För min tillit till oss har fått sig en törn. Därför vill jag påminna om att vår egen demokrati var villkorad i Sverige bara för en stund sen. Låt oss komma ihåg det, för annars finns risken att vi hamnar där igen. Låt oss komma ihåg hur vi själva betedde oss mot varandra inom vårt lands egna gränser. Typ nyss. Om du gjorde som myndigheten uppmanade dig klassades du som en god medborgare och fick röra dig i frihet. Du fick hejarop från alla håll och kanter. Om du däremot inte gjorde som de sa det blev du plötsligt en dålig medborgare. Du blev utestängd och ett hett villebråd för andras ilska.  På riktigt antog vi som ett demokratiskt land ett pass som skulle skilja på folk och folk enbart på grund av antalet sprutor någon tagit. Folk med dessa pass behövde skyddas från dom utan pass. För mig en ologisk ekvation som jag fortfarande inte riktigt förstår. Det var också skrämmande att se hur fort det beslutet gav legitimitet till hets mot gruppen utan pass. Och hur många till synes vanliga människor som drogs med i den spiralen. Människor som aldrig förlöjligat en grupp på sociala medier innan tog plötsligt chansen. Tack vara hanteringen och retoriken från högsta ort och media skapades även en stor tystnad. Åsiktsfrihet i all ära men även om du inte kastas i fängelse för din åsikt är det enorm svårt att stå emot skuld, skam och utanförskap. Vi vann ingenting på att ha den retoriken. Det spädde bara på polariseringen och tystade människor från att våga diskutera olika perspektiv. Tysta människor hör inte hemma i en demokrati. Vissa demokratiska länder i världen tog till ännu mer drastiska åtgärder än Sverige och de som vågade ifrågasätta tystades ned eller smutskastades. Det här förfarandet känns för mig som allt annat än demokratiskt.

I vårt demokratiska land användes påtryckningsmedel som utanförskap, skam, skuldbeläggning och förlöjligande varje dag. Från högsta ort till fotfolket. Media eldade på mobben med ett smalt narrativ och saftiga rubriker. Och kritik viftades bort med olika form av härskarteknik. I dag talar vi om att den som äger informationen också har makten. Vi talar om hur Ryssland styr det som förmedlas i landet. Men det är inget nytt fenomen. Vår egen media har också tassat omkring i dessa gränsmarker. Nyss. De valde också vilken del av historien de ville berätta. De valde också vilka människor som fick utrymme. De valde ett smalt narrativ och höll fast vi det trots att flera vanliga människor och experter kom med relevanta invändningar. Det är för mig obegripligt hur vi människor så fort bara hoppade på tåget av polarisering och skuldbeläggning. Rätt och fel. Och lika obegripligt är det hur det från en dag till en annan bara försvann. För att regeringen sa att det inte längre var farligt. Det är lätt att tro att man själv inte är lättpåverkad eller kan bli manipulerad. Men bara genom att ha den inställningen har man begränsat sitt kritiska tänkande och satt sig över andra. När vi tror att vi bär sanningen slutar vi lyssna.

Tragiskt nog fick vi plötsligt annat att tänka på. Krig är en kris på riktigt. En gemensam fiende längre bort dök upp och så försvann linjen och polariseringen. Poff. Nu var vi enade igen. Som i ett trollslag. Men det är inte magi. Det är psykologi. Historien visar att det är lätt att slå in kilar mellan människor. Så pass mycket att din granne plötsligt blir din fiende. Jag är inte en större människa än att jag själv har tänkt att sånt där händer aldrig här. I Sverige. Nu vet jag faktiskt inte längre.

För jag har lärt mig att varje litet avsteg från demokratin över tid kan bli rättfärdigat och normaliserat. Vi säger att det där, som händer i andra länder aldrig skulle hända i Sverige. Men vi ska nog inte ha så grandiosa tankar om oss själva. För risken då är att vi initialt viftar bort de till synes obetydliga handlingarna. Och det är farligt. För tillräckligt många små steg över tid lägger sedan flera mil. Mot stupet. Och det går så sakta att vi inte ens märker det. Så där skulle vi aldrig göra mot någon annan men så plötsligt gör vi det ändå. Och tycker till och med att det är okey. Problemet med manipulation är att alla hela tiden tror att det är någon annan som råkar ut för det. Vi stänger dörren och definierar världen i svart eller vitt. God eller ond. Ibland är vårt beteende kanske mer lika vår fiendes än vad vi vill se. Och kanske är det inte ens svart eller vitt i ett krig. Vad vet jag, men det tål att tänka på. Det är enklare att rikta fokus utåt än inåt. Att se andras tillkortakommande än sina egna. Du vet till exempel aldrig förrän efteråt om något varit en skandal. Och om en skandal aldrig upptäcks är det ju ingen skandal. Eller.

Hållbar fred och demokrati byggs av de till synes små sakerna som vi alla gör, säger och tänker till dagligdags. Det har egentligen ingenting med vad en regering eller en myndighet säger. Vi kan inte lägga ansvaret på dom. Du kan inte skylla på dom när du gör avsteg från demokratiska värderingar, skadar andra eller beter dig illa. Du kan inte som många i historien redan gjort rättfärdiga ditt hat, ditt våld eller ditt förlöjligande av andra med att du har en myndighet i ryggen och är en god följsam medborgare i övrigt. Du kan inte försvara ditt beteende med att du bara gjorde som alla andra eller bara gjorde det någon sa till dig att göra . Om det så är chefen, kungen eller Gud. Hur du beter dig mot andra människor, är alltid ditt ansvar att bära. Alltid.

Fred och demokrati börjar med hur du och jag beter oss. Det börjar med hur du och jag bemöter varandra. Det börjar med hur du och jag lyssnar på varandras perspektiv. Fred och demokrati grundar sig i medmänsklighet inte i polarisering och det är definitivt inte en tävling om vem som är den bästa människan. Fred och demokrati börjar på din och min insida. Och desto starkare tro vi har på det, desto lättare håller vi fast vid det trots att kontext kanske förändras. Trots att en myndighet väljer att flytta på en linje.

Fred och demokrati börjar med dig och mig. Det börjar inte i riksdagshuset. Bestäm redan nu vilken typ av människa du vill vara så är det också lättare att hålla fast vid det trots yttre hot och påtryckningar.

Pia

Peace is a practice and not a hope.

Thich Nhat Hanh

Det räcker nu…

---

Att vara småföretagare är i bland blåsigt. Du har inte samma skydd som andra. Men det gör inget för du är både modig och tålig. Annars blir man inte ens företagare.

I Coronatider har du fått klara dig ännu mer själv för ditt företagande ses mest som någon liten hobby så där. Trots att 96 procent av Sveriges företag är småföretagare som betalar lika mycket skatt som andra har vi inte fått smaka skattekakan som frikostigt delas ut till höger och vänster. Vi har stått mer ensamma än någonsin i coronastormen när uppdrag ställts in. I ett land som pratar fint om demokrati och en för alla alla för en skaver det hos mig när permiterade njuter lediga dagar med nästan inget inkomstbortfall alls. Det är lätt för företag att vara generösa när pengarna de använder är mina.

Så kära Sverige. Det är dags att stänga skattkistan nu så kommande generationer får en rättvis chans att göra bättre än vad vi lyckats med. Jag förstår att du ville visa handlingskraft men att ge bort pengar till företag var en miss. Du skulle ha gett dom räntefria lån som sedan började betalas tillbaka så fort aktieutdelningen var igång igen. För tro mig det dröjer inte länge innan det händer eller att redan högavlönade chefer får en löneökning.

Så vackra fosterland. Nu behövs hållbara strategier i stället för kortsiktiga lösningar. Vissa branscher behöver hitta andra vägar och nya sätt. Vissa branscher kommer dö och vissa blomstra. Det kallas evolution och har alltid skett. Att ösa pengar i en båt som har en grandios bild av sig själv som osänkbar och därför struntat i förvaltning och humaninnovation trots gigantiska vinster genom åren är att försöka laga ett bottenlöst hål med sand. Pengarna rinner rakt igenom men hålet består.

Och kanske behöver vi bromsa denna ständig tillväxt Och lära oss leva på mindre. Sverige är i kris. Men i ärlighetens namn i ett Globalt perspektiv är det inte ens synd om oss!

Demokrati är i grunden skyldigheter och ansvar. Inte rättigheter. På både organisatorisk och individnivå. Det är inte synd om mig. Jag klara mig alltid. Men det kommer en ny generation…

Kärlek till oss alla

Stress No 8: Nobody puts baby in a corner…

---

Det kommer ofta smygande. Inlindat. Så kamouflerat att du knappt märker det. Du föddes fri men hittar plötsligt dig själv intryckt i ett hörn.  Runt omkring står dina antagonister. Så fort du försöker sträcka dig ut motas du tillbaka. Det gör ont och är fruktansvärt trångt. Jag vet. Verkligen. Jag gjorde allt för att inte hamna där och ändå kom väggarna närmare och närmare….

Jag pratade. Skrev. Berättade. Bad om hjälp. Inget hände. Istället gled jag längre in i hörnet. Till slut var utrymmet så begränsat att jag inte ens kunde andas. Inte fylla mina lungor med energi. Jag började hyperventilera. Skapade ett tunnelseende av syrebrist och stress. Rationellt tänkande hamnade i periferin och mörker grumlade min blick. I stress gör vi ofta våra motståndare större och starkare än vad de egentligen är. Vi resignerar. Ifrågasätter vår inre kompass. Vår grund skakas om. För mig var det främst två saker som slet isär mig. Den första var känslan av osynlighet. Att inte bli hörd. Att inte få svar. Frågor ut i tomma intet. Tystnad.  Den andra saken var känslan av att vara ensam mitt bland andra. Det kändes som att jag levde i en helt annan dimension. Utanför mig själv. Osynligheten och ensamheten gick självklart i varandra. Och även om jag hade kunnat gjort vissa saker annorlunda hävdar jag fortfarande med bestämdhet att dåvarande ledarskap gjorde nästan alla missar man kan. Priset för det betalade jag. Det går fort att ta död på glädje, energi och förminska en kompetens. Att göra ingenting är också ett aktivt val. Min glädje idag är att ribban lämnat botten. Tack vare att både ledning och personal har bytts ut. Det hade inte hänt om jag accepterat att sitta i hörnet. Det är ett fakta. Ibland tänker jag på att det hade varit fint med ett tack…

I dag har jag förstått att den här kulturen tyvärr är ganska vanligt. Vi blir hemmablinda. Sakta sakta händer det. Vi ser inte att golvsockeln fortfarande saknas. Vi märker inte att ribban ligger på marken. Vi tycker att allt är bra. Vi tycker att vi utvecklar verksamheten. Vi tycker att vi sköter vårt jobb. Vi tycker att det är okey att kollegial lojalitet skapar en tysthetskultur. Vi tycker att det är okey att prata bakom ryggen på varandra. Vi är mitt i det. På alla nivåer. Vi ser inte skogen för träden. Just därför är det lättare att skjuta budbäraren när denne plötsligt sjunger nya sånger. Det behöver inte vara en elak tanke bakom. Det är bara den kulturen som har skapats. En organisatorisk blunder.  Omedvetenhet. Brist på ledarskap. Det här är ingen sund kultur för innovation och kreativitet. Det är ingen bra kultur för hälsa. Men det är lätt hänt. Särskilt på arbetsplatser där man saknar ett kontinuerligt arbete med personalutveckling. Eller där den som leder utvecklingsarbetet själv bär upp kulturen som är. Även den bästa i samtalsmetodik kan bli hemmablind och plötsligt komma på sig själv med att klia samma gamla ryggar av vana. Det händer oss alla emellanåt. Därför behövs nya sånger.

Det som gjorde att jag till slut tog mig loss från skiten var min starka tro på mitt rätt och fel. Min värdegrund kunde inte längre stilla se på hur jag slog knut på mig för att försöka få ordning utan gensvar. Den började mullra. Mina starka lungor hade tröttnat på att aldrig
kunna ta ett djupt andetag. I hjärtat växte en acceptans. Jag var på fel plats. Redan vid första djupandningen blev blicken klar och mina motståndare såg plötsligt ynkliga ut. Dom krympte. Deras ord började tystna. ” Vi ska vara lagom. Vi ska anpassa oss. Vi ska göra som alla andra. Vi ska göra som vi alltid har gjort. Vi ska inte sticka ut. Vi ska inte vara för mycket. Vi ska inte sikta för högt. Vi ska inte prata för mycket” Jag var så klar med dom. Herr Jante. Mr Lagom.  Och fröken norm hade ingen makt över mig längre. Mitt i allt det onda växte en urkraft. Så självklar. Så smärtsam. Plötsligt reste jag mig bara rakt upp. Levererade ett pskykbryt, skällde ut min obefintliga ledare i tårar och gick. Gick för att aldrig komma tillbaka. ” Du klarar dig bättre utan dom jävlarna viskade rösten i huvudet. Spring Pia. Det fortaste du kan. Spring till dom som gör dig bättre istället för dom som vill förminska dig  Spring till dom som lyssnar. Spring till dom som tillåter dig att skina” Och jag sprang. I sorg. I smärta. Som att springa barfota på krossat glas utan möjlighet att stanna. Blodiga fötter och en ledsen själ som ändå har förstått att den vill leva. Jag var rädd och chockad över min starka reaktion . Och oerhört sårbar. Att be om hjälp när du hänger på kanten utan att få det är den värsta av den värsta ensamheten. Jag lovar. Som att springa naken över torget med ett gäng våldtäktsmän efter sig utan att någon reagerar. En del tittar. En del skrattar. En del vänder bort huvudet. En del bryr sig inte. En del tycker det är pinsamt. “Det går nog bra” Hon klarar det nog” Hon är snabb” Hon får skylla sig själv” Så går det när man inte anpassar sig”. Att känna sig ensam bland andra är fruktansvärt. Då är jag hellre ensam med mig själv. Det har jag lärt mig den hårda vägen. 

Så hur har du det fina människa? Har du obemärkt hamnat i ett hörn. Eller låter du kanske mina gamla motståndare hålla kudden över huvudet på dig. Försöker dom långsamt kväva dig. Låter du deras ord uppta din värdefulla tid på jorden. Sår dom tvivel och meningslöshet bland dina tankar.  Låter du dom begränsa dig. Skit i Herr Jante, Mr Lagom och Fröken norm. Dom jävlarna har inget med dig att göra. Du föddes för att skina. Du är värd att bli lyssnad på. Du har något att ge.

Så du, fina själ – ta ett djupt andetag. Res på dig. Det gör ont. Är läskigt. Men jag säger som Patrick Swayze i klassikern Dirty Dancing – Nobody puts baby in a corner.

Dansa med dom som ser dig. Dansa med dom som lyssnar på dig. Dom andra kan du högaktningsfullt skit i. Dansa din dans.

Massor av kärlek till dig!

 

Med krökt rygg är det svårt att se horisonten

När det blåser är det så lätt att vika ned sig. Att sakta krympa ihop. Kröka ryggen centimeter för centimeter. Allt för att undvika hår som virvlar i ansiktet, sand som smyger in överallt eller obehag när du står för din åsikt. Du förminskar dig själv för att bli ett så litet vindfång som möjligt. Livrädd för att blåsa omkull i en frisyr som tappat allt. Det kan vid en första tanke låta som en framgångsrik strategi. Att slippa ta ansvar. Stänga av. Låtsas att man inte är en del av något annat. Jag sköter mig själv. Jag bryr mig inte attityd.  

Ofta bottnar det i en svag självkänsla. Men kan även bottna i en oförmåga att ta ansvar. Kanske är anledningen ovidkommande med det som händer när du ständigt böjer dig är att du även missar tillfällena där du kan träna upp självkänslan. Din ansvarskänsla. En never mind attityd är sällan en bra strategi. För dig. För samhället. I långa loppet. Vi behöver nämligen bry oss. På ett sätt som vi klarar av givetvis. Likgiltighet har aldrig byggt en människa starkare. Likgiltighet är en kortsiktigt lösning som förr eller senare kommer ge dig en sjuhelveitesvärk. Det gör ont att gå böjd och blir lätt en vana. När du vill resa dig för att vinden mojnat är det inte längre självklart. Du har glömt hur man gör. Du har fastnat som en ostbåge och vägen till att stå stolt blir längre. En del lever hela livet som en ostbåge. Det är synd. För vi föddes stolta. Vi fick livet som gåva. Allt det andra har vi lärt oss på vägen. En annan sak som tyvärr också påverkas av att du förminskar dig själv är ditt perspektiv. Ostbågeproffs ser nämligen till slut bara sina egna tår. Sin egen sanning. Det blir en förlust för fler än dom. Människor med snäva perspektiv är nämligen sällan de som leder utvecklingen framåt. Människor med snäva perspektiv ritar lättare världen i svart och vitt. Rätt eller fel. Vi och dom. Polarisering. I dessa valtider ser vi det mer än någonsin. Oberoende av partifärg. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta men ibland känns det som att sitta i en gigantisk sandlåda. Beteenden som kommer fram i valtider påminner mycket om beteende som små barn har. Enda skillnaden är att de vuxna lärt sig finare ord. Och gått ett gäng retorikkurser. Annars vet jag inte hur stor utveckling som egentligen har skett sedan barnstadiet. Mänsklig utveckling alltså. Att de vuxna har jobberfarenhet och utbildningar bakom sig förstår jag så klart. Men det betyder inte nödvändigtvis att en mänsklig utveckling skett. Just saying! 

 

En annan sak att fundera på runt det här beteendemönstret är att det kan vara en strategi du utvecklat för att slippa ta ansvar. Kanske av rädsla för att misslyckas. Vilket bottnar i en svag självkänsla. Har det här blivit en vana tränar du inte på att ta ansvar. Du glider omkring under radarn livrädd att räta på dig. Har du dessutom drag av bitterhet och offermentalitet kan det bli än värre. Det är då du börjar störa dig på andra som utan skrupler vägrar ducka under radarn. Syna dig själv. Desto mer illa du pratar eller tänker om andra. Desto mer har du i ditt eget knä att ta hand om. Det är min övertygelse. Då behöver du ta ansvar. Tufft – jag vet. Men att leva ditt liv är ditt jobb att göra. Och om inte du tar ansvar för det, vem tycker du då ska göra det?

En never mind attityd kommer inte hjälpa världen. En polarisering kommer inte heller hjälpa världen. Vi sitter på ett klot gott folk. Vi är i samma båt. Och vi behöver ta ansvar för vår del. Varje dag. Det är din livsuppgift. Du behöver sträcka på dig och gå och rösta på söndag. Rösta medvetet. I kärlek. Inte i hat. Och innan du gör det. Syna din intention. Tänker du enbart på dina egna fickor. Dina egna förmåner. Vem jämför du dig med. Eller kanske röstar du för att du ska fortsätta slippa ta ansvar för ditt liv. Lyssna på din intention. Och lyssna om den sitter i huvudet eller hjärtat. Gör åtminstone ett medvetet val.

 

 

Dina val är viktiga. Inte bara på söndag.

Utan varje dag.

Du är viktig!

Kärlek

 

 

Next level for Avicii

---

Jag såg din film. Hörde dina ord. Försöker förstå men jag blir bara förbannad. Hur är det möjligt att ingen drog upp dig i båten. Hur är det möjligt att de bara sa åt dig att fortsätta simma fast kraften var slut. Hur är det möjligt att ingen lättade på tyngden fast näsan var under ytan. Du höll på att dö men alla bara skrek efter Avicci och dansade vidare på dina axlar. För vem vill vara en partykiller?

När Aviciis musik ekade världen över drunknade Tim ensam i ett svarthål i bruset från gamarna ovanför. Tim protesterade. Han skrek hopträngd i tvångströja och hoppades på förståelse. Han skrek på hjälp för att återta ta sin rättmätiga plats. Han var ju där först. Tim. När vi glömmer bort oss själv gör det ont. Bara ont. Då spelar miljoner ingen roll. Du berättar om din förvåning över det svaga stöd du fick från din omgivning när du ville lägga av och jag tänker va fan – de ser väl att du håller på att gå under. Det kan inte ha undgått någon som hängde omkring dig under den här tiden. Hallå!! Jag önskar att du hade bett vissa omkring dig att dra åt helvete. På riktigt. JAG VILL INTE mer. LÅT MIG VARA. Fuck off! Läkarna gör mig också förbannad. Vad håller de på med. Var är deras heder när de föreslår att droga ned dig för att du ska kunna fortsätta turnera. Borde de inte värna dig. Deras patient. Borde de inte varit lite intresserade av ditt allmäntillstånd. Var det ingen runtomkring som såg att kontexten var galen. Någon som inte var mitt i stormens öga borde väl ändå dragit i bromsen. Någon. När du inte klarade det själv.

Förlåt. Jag kan inte hjälpa det. Ditt öde berör fast jag knappt vet varför. Kanske för att jag älskade din musik. Kanske för att du varken är den första eller den sista som dör av att vara för snäll. Och det i sig är sorgligt. För världen behöver snälla människor. Gamar som profiterar på kadaver har världen redan för många av. Profit och gödning på levande döda. Fan på er. Skäms!  Ni vet vilka ni är. Ni som puschade fast han själv förstod att bromsen var enda alternativet. Ni som fortsatte tala till Avicci fast Tim stod naken på bara knän framför er och bad om nåd. Stress, press, mani och ångest har fått ett nytt ansikte. Bland alla andra. Faan!! Ilskan lättar lite när jag tänker på att det blivit roligare i himlen nu. Du uppträder sida vid sida med Avicci. Ni har roligt. Ni bestämmer själva. Tillsammans. Ingen manager. Ingen agent. Bara pure happiness. Kreativitet. Balans. Sann kärlek. Pengar existerar inte ens.

Jag tänker på dina nära. För medan du underhåller änglarna plockar dom ihop bitarna av sig själv. De planerar för att begrava en son och en bror. Ett urkarvat tomrum längst in som de alltid får leva med. Ett mörkt hål. Inga mera kramar, rufs i håret, blickar som möts. Barnet man skulle se växa upp finns inte längre.  När någon man älskar går bort gör det förbannat ont.

Att mista sitt barn vill jag inte

ens tänka på.

Hoppas du har sinnesro nu. Jag tror du föddes i fel tid…

Flodhästar och intention

---

Det politiska partiet Vård för Pengarna vill skänka tillbaka en del av partistödet till förmån för arbetet på golvet. Till vården. Landstingets hjärta. Fantastiskt blir min och många andras sponta reaktion. Men sedan får vi reda på att nähä minsann, så enkelt är det inte. Ett annat parti anklagar dessutom Vård för Pengarna för populism. Att tänka tanken att ett parti faktiskt kanske lämnar tillbaka en del av partistödet för att de anser att det finns andra viktigare hål att stoppa pengarna i verkar inte finnas.

Märklig inställning. Men som man känner sig själv känner man andra tänker jag. Intention är ett intressant begrepp som förtjänar upprättelse i dagens samhälle. Intentionen bakom beslut, ageranden och bemötanden är viktigare än vad vi tror eftersom den påverkar energin som finns kvar oberoende av utfallet. Karma för de som liksom jag flörtar med buddhismen. På lång sikt är Intentionen viktigare än utfallet. Att agera enligt hjärta och medmänsklighet är större än populism och det är bara avsändaren som vet vad som är vad. Nåväl, nu får tydligen inte en donation vara villkorad så enligt stadens största och enda tidning kan dessa pengarna försvinna till lite allt möjligt i stället för till vården. Pengarna kan till exempel hamna i de andra partiernas fickor. Men så skulle ju ingen göra. Jag menar, det är ju varken etiskt eller moraliskt riktigt att göra så även om lagen inte motsäger sig det eller hur? Nä så skulle ju ingen riktig politiker agera…

För övrigt slutar ännu en hög chef efter kort tid inom kommunen på divisionen Barn, utbildning och Kultur. Det är vanligt att chefer flyttar runt säger kommundirektören i en intervju. Men mig lurar ni inte. Fakta. Vore arbetsplatsen välmående och attraktiv skulle nya chefer och tjänstemän stanna längre. Det förstår väl vem som helst.  Långsiktighet och hållbarhet blir suddiga begrepp som aldrig får fäste i en organisation som mer än någonsin behöver något genuint att hålla sig i. Att ständigt ignorera flodhästen i vardagsrummet blir bara löjligt. Risken när omsättningen på ny personal är stor blir dessutom att hemmablindheten växer sig starkare vare sig saker är bra eller inte. Dysfunktionella strukturer normaliseras nämligen lätt och vi vänjer oss vid en höjdhoppsribba på låg nivå. Det är synd, för ribban är flyttbar. Vi borde sikta högre annars skapas inga nya rekord. Det är läskigt när vi plötsligt tror att det är helt normalt att dela tevesoffa med en flodhäst. Nu sörjer inte jag att den chefen slutar då hen bemött mig ignorant när jag haft viktiga saker att berätta. Men man kan man så klart se olika på vad och vem som räknas som viktig eller inte. Den viljan är fri. Intentionen bakom hens bemötande funderar jag fortfarande på.

Min intention var att skapa något bättre. Priset jag betalade var högt men jag är fortfarande övertygad om att någon faktiskt behövde påpeka att Kejsaren var naken annars hade han fortsatt strutta omkring med hela härligheten utan någon som helst notis om att övriga världen rör sig framåt. Kanske är Kejsaren fortfarande naken, jag vet inte. Vågar du påpeka när någon är naken eller hurrar du för att alla andra gör det? Kanske bryr du dig inte alls. Eller så pratar du desto mer i fikarummet istället…

Vem är du och Vem vill du vara?

Bara så att du har koll..

 

 

 

En kortare variant finns som krönika i:

http://www.se-hit.se/hem/page-full-width/

Multitasking eller inte?

---

Jag är expert på att göra flera saker samtidigt. Det är mitt signum. Ska jag gå upp eller ned i trappen ser jag till att bära på något. Det händer att jag rensar avloppet i duschen när jag ändå ska vänta en stund med balsam i håret. Inte bara stå och drälla liksom. Ibland brukar jag även hinna skruva upp några tavlor innan det är dags att vända pannkakan. Eller ja, ibland hinner jag ju inte riktigt. En del pannkakor blir väldigt välgräddade.

Det har även hänt att jag hänger tvätt samtidigt som jag borstar tänderna. Hänga tvätt med en hand går så där. Att ha studieboken bredvid skärbrädan och producera morotsstavar samtidigt som jag läser Platon har också skett mer än en gång. Jag är bra på sådant här. Eftersom jag även har maniska drag innebär det här att jag ofta får väldigt mycket gjort. Jag kan jobba långa timmar bara för att jag är helt inne in något. Tokeffektiv. Tills nu. Jag har nämligen kommit fram till att det inte är något att skryta över. Kontentan av multitasking blir att alla delar som är jag väldigt sällan är på samma plats samtidigt. Och det säger ju sig själv då att energikapaciteten aldrig är till fullo åt något håll. Det här beteendet kan aldrig någonsin ses som en fördel i långa loppet tänker jag. Självklart kan vi göra många saker på en dag men vi behöver bli bättre på att göra en sak i taget. När hjärnan och hjärtat har fullt fokus på uppgiften löser vi den bättre. Snabbare. Med mindre energiförbrukning. Jag jobbar på det. Ganska utmanande. Jag följer min utveckling med nyfiket intresse.

Fler än jag gör så här. Till saken hör att samhället hittills har applåderat dessa egenskaper. Vi lägger vårt värde i hur mycket vi producerar eller hur många aktiviteter vi hinner med. I början av min karriär som måleriföretagare gjorde jag likadant. Skröt om hur uppbokad jag var och hur mycket jag jobbade. Det var det man pratade om vid kaffemaskinen på färgaffären. Hur man slet kvällar och helger. Titta hur framgångsrik jag är. Men faktum är att de mest framgångsrika behöver nog inte ens prata om det här. Och vad är framgång egentligen? Kanske är det inte att fara omkring som en skållad råtta och konsumera stort.  Finaste bilen eller största huset. Kanske har framgång med relationer att göra. Både till sig själv och andra. Kanske är framgång modet att vara sig själv i en värld som ständigt jämför och försöker fösa in oss i boxen. Kanske är framgång att göra rätt saker, inte många saker. Jag har ingen aning. Men multitasking är i alla fall så Hedenös…

Krönikan är publicerad i tidningen:

http://www.se-hit.se

 

 

Dags att damma av det sunda förnuftet igen…

Sväng vänster beordrar den artificiella rösten högt och tydligt. Utan eftertanke ignorerar jag intuitionen som säger höger och lyder i stället min allsmäktiga telefon som har svaret på allt.

 
Med tanke på att den ett flertal gånger fått mig på omvägar är det märkligt att jag ändå okritiskt fortsätter lyssna istället för att lita på magkänslan. Är jag trög eller? Hur gör du? Litar du mer på tekniken än dig själv? Samma ignorans verkar gälla det sunda förnuftet nu för tiden. Vi är så rädda att göra fel och få skit att vi gömmer oss bakom paragrafer och regler helt oberoende av vilket resultat vi skapar. Men vet ni. Ibland kan inte regler tolkas ordagrant. Ibland behövs mänskligt omdömet. Jag kommer ihåg tågkonduktören som en kväll kastade av ett barn på en tågstation för att denna saknade biljett. Konduktören försvarade sitt agerande med att riktlinjer följts men självklart var beslutet korkat. För mig är riktlinjer ovidkommande. Mer intressant är hur resultatet blev och att någon tar ansvar för det.

 

Kommuns sorgebarn, badhuset, är ett bra exempel där ingen verkar vilja ta ansvar. Rydbergs bygg hävdar att de moraliskt följt varje överenskommelse och kommunen hävdar annorlunda. För mig som kommuninvånare är pajkastningen ovidkommande. Vem som brustit i kompetens eller moral vet bara de inblandade. Men att någon gjort fel är lika säkert som amen i kyrkan, för bra blev det inte. Och även om parterna nu kommit överens så är det mina och dina skattepengar som finansierat hela cirkusen. Det hade varit så befriande med ett erkännande någon gång istället för denna torra politiska korrekthet som sprider sig inom kommunalt och politiskt ledarskap. Förlåt, jag gjorde fel, det var omoraliskt, jag tar mitt ansvar, hade suttit fint. Men tyvärr sitter det nog långt inne. Den kulturen gick i graven när tjänstemannaansvaret degraderades på sjuttiotalet. Ett dumt beslut som borde rivas. Att kommunala och statliga tjänstemän inte ska ta ansvar, seriöst. För övrigt tror jag de flesta människor har en känsla för sunt förnuft. Vi måste bara bli modiga nog att stå upp för det. Och tillräckligt kloka för att kunna bedöma när en paragraf är just bara en paragraf. Våga göra fel och ta ansvar är mer utvecklande än huvudet i sanden. Det är där vi lär oss. Med lite träning kan vi nog ordna upp det här. Jag börjar öva redan nu. Nästa gång telefonhelvetet ropar vänster kommer jag på pin kiv svänga höger. Och hamnar jag fel är ansvaret mitt, bara mitt. Men jag vågade åtminstone tänka själv…

Hur gör du, litar du på din känsla av rätt eller fel eller är du livrädd att göra fel? Och i sådana fall, varför är du det? Intressanta frågeställningar. Nä, nu gräver vi upp det sunda förnuftet igen och odlar förmågorna som gör oss till människor.

Welcome back common sense!

 

 

Disciplin v/s Spontanitet

---

Disciplin är fyrkantigt och tråkigt eller hur! Vi vill ju leva livet på en höft, vara så där härligt spontan och impulsiva, verkligen leva livet.  Men måste verkligen det ena utesluta det andra. Frågan är om det inte är tvärtom. Att det är lättare att vara spontan om disciplinen är solid. Att ta någon kringelkrok ibland gör inget om du har disciplinen att sedan hoppa upp på din livsbana igen tänker jag. Stannar du däremot vilse i skogen kan du vara hur spontan som helst, tjoho! Men frågan är hur kul det är att vara spontan om livet du lever inte matchar det du egentligen vill…

 

Disciplin. Där börjar eller slutar allt. Du kan aldrig göra volten om du inte tränar. Fakta. Du kan beundra disciplinerade människor som väljer att leva efter sina värderingar eller så kan du snacka skit och tycka dom är präktiga strebers. Det valet är ditt och säger förmodligen mer om dig än om dom. Kanske känner du dig ensam i skogen och vill att fler går lite vilse, det vet bara du själv. Så ärligt nu, hur gör du? Pratar du ofta om allt du borde men får sällan något gjort? Sen ska jag. När jag fyller 30, när barnen är stora, när det är lite bättre väder, när det går 27 timmar på ett dygn, när det blir sommar, när jag fått ordning på tvätten. Sen ska jag. Byta jobb, gå ned i vikt, sluta röka, åka till Indien, gå en drejkurs, skilja mig, flytta eller bli egen företagare. Sen. Låter det som du? Då har du förmodligen en disciplin issus. Du har saker du inte riktigt är nöjd med men kommer aldrig till skott. Längtan på insidan bara växer och växer. Men du gör som du alltid gjort och hoppas att någon annan ska rädda dig. Att göra ingenting är också ett aktivt val, kom ihåg det! Att ta ansvar för skavet på insidan kräver disciplin.Du kan ta hjälp av världens bästa PT, coach eller en kompis och göra upp värsta bästa planen – men den betyder ingenting om den inte följs. Jag tror vi är många som någon gång  bestämt oss att Nu jäklar minsann, nu ska det bli ändring – för att två dagar senare förvånat konstaterat att vi återgått till barndomsvanan vi ville bli av med. Känner ni igen er. Jag gör! Märkligt. Det är lätt att idiotförklara sig själv när man inte lever efter det man vet. Nackdelen med medvetenhet är att det blir lite svårare att lura sig själv varje gång. Det blir svårare att lyssna på sina lama ursäkter men det är också där kraften kommer hittas tillslut.

Vid en förändring av ett beteende handlar allt om disciplin och uthållighet. Grit. Det finns många människor med talang men utan disciplin, dessa kommer en bit sedan tar det stopp. Människor som däremot har förmågan att vara disciplinerade kan ta sig hur långt som helst. Om de vill. Det kan du också. Om du vill. Med disciplin. Mål, framgång och drömmar är väldigt individuellt.  För vissa går det lätt när de bestämt sig, för vissa är det svårt. Skillnaden på dessa grupper är att den ena gruppen följer planen och den andra gruppen inte. Most likey har den första gruppen redan en större vana av att vara disciplinerade än den andra gruppen. Men fördelen är att disciplinförmågan går att träna upp. Efter ett tag börjar du se dig själv som en disciplinerad människa och allt blir lättare. Disciplin är alltså inte tråkigt. Disciplin är coolt och förutsättningen för att kunna vara spontan utan att tappa sig själv.

Vill du ändra något. Sätt små delmål och följ dom slaviskt. Sedan sätter du ett nytt litet delmål och följer det slaviskt. Många små kontinuerliga steg lägger till slut många mil och vips har du plötsligt nått ett större mål. Att fortsätta framåt mot det du vill behöver inte gå fort. Värre är det om du aldrig lyfter foten. Jag gör det sen. Disciplin är applicerbart på alla områden i livet. Vid förändringsarbete borde du med andra ord alltid börja arbeta med din egen vilja och disciplin. Det är så du kommer leva ett liv du vill. Disciplin är produkten av din vilja. Det spelar ingen roll hur mycket du vill om du aldrig gör.

Med andra ord, no more excuses,  practise your disciplin and the rest will follow.

Så vad väntar du på. Hoppa högt. Låt solen skina på dig. Gör det nu.

Small steps. Du och jag, kom vi går nu!

Kram

 

 

 

Proud to be swedish…

---

Terror. Ett onödigt ord som inte skulle behöva finnas. En människa som dödar och rättfärdigar det gör det enbart för att kunna leva med en förlorad själ. Ett desperat försök att skapa ett värde och meningsfullhet när själen gett sig av.  Det är bara förtappade själar som utsätter annat liv för grovt våld. Ingen annan. Lösningen är utbildning i humanism. Kärlek och moral. Och att alla andra med själen kvar står enade oberoende av hudfärg, nationalitet, yrkestitel eller ålder. Enighet börjar redan vid köksbordet. Tar du ansvar för vad du sprider? Vad är din intention bakom det du säger och gör? Det handlar om att ta ansvar i sitt eget universum. Desto fler som gör det – desto starkare helhet. Terror smittar, men det gör kärlek också…

 

Huvudfokus inom all utbildning borde vara humanism, demokrati, samarbete, kärlek och värme. Det är dessa mänskliga egenskaper som kommer rädda världen. Bistånd är självklart föda, men sen handlar allt om utbildning. Stötta flickor och mammor i patriarkala samhällen. Hela vägen, hela tiden.  Världen behöver visa att vi prioriterar mjuka värden och förkastar hårda. Många behöver syna sina egna agendor och inte bara spy galla över terrorister. Köper du aktier enbart ur ett ekonomiskt perspektiv? Kanske är du med och stödjer vapenindustrin, har du tänkt på det? Kanske stödjer du våldet i världen med dina val men rättfärdigar det med att du tjänar pengar. Kanske bryr du dig inte förrän våldet kommer till ditt land,  är det moraliskt riktigt? Oljeindustrin skövlar fattiga länder på naturresurser och gör några få familjer ofattbart rika och lämnar land i misär Kanske har du oljeaktier som du tjänar massor på, är det rätt? Kanske spär du själv på korruptionen i vissa länder, hur rättfärdigar du det? Vi är alla människor med fel och brister. Men vi behöver verkligen stanna upp och fråga oss vilken värld vi vill ha. Alla behöver inte ändra allt, men alla kan ändra något. Medvetenhet. Intention.

Terror är en cancercell och ett symptom på obalans. Om vi bara fokuserar på utrotning utan att våga titta på orsaken bakom kommer det hela tiden nya. Vi behöver bli bättre vid indikation av sjukdom att sätta in kraftfulla resurser. Direkt. Inte sen. Att våga säga Nej. Att ge massor av kärlek men också ha modet att kraftfullt fördöma felaktigt beteende. Människan är fantastisk. Beteenden kan dock vara avskyvärda. Vi får aldrig normalisera det hårda eller respektlösa. IS är en avskyvärd cancersvulst som kräver kraftfulla insatser direkt. Alvedon botar cancer lika lite som Sveriges bemötandet av jihadister gör. Att bota en cancerpatient med alvedon är nonchalant. Att inte ställa krav på mördare och våldtäktsmän är också nonchalant. Ibland behövs en operation för att avlägsna elakartade tumörer, simply as that, för att få chans att börja om och förhindra att nya uppstår. En behandling är aldrig det ena eller det andra. Alla resurser behövs men vi får aldrig glömma att det viktigaste arbetet är att identifiera orsaken. Där ligger den långsiktiga lösningen. 

A proud swede. Lek med tanken att vi kan applicera kraften som fanns på Sergels torg i söndags i hela landet. Hela världen.Wow! Vi kan. Går det i det lilla, går det i det stora om vi inte springer så förbannat fort hela tiden. Att mötas. Lite cynisk undrar dock jag hur länge vi orkar hålla kvar värmen och vårt nya medvetande. Hoppas länge. Jag är stolt över tacksamheten som regnat på poliskåren. Äntligen fick ni den respekt ni förtjänar varje dag. Sverige behöver större mod att markera tydligt och direkt när gränsen för mänsklig respekt passerats. Där har vi lite att jobba på. Vi behöver börja prata om moral, självrannsakan och intention i våra beslut. Om vi la lika mycket tid på att syna oss själva som vi synar andra förstår vi lättare komplexiteten i att vara människa. I medvetenhet och mellanmänsklig kärlek trivs inte sjuka celler. Det är där vi hittar terrorns penicillin. Och ansvaret att sprida medicinen är ditt och mitt. I kärlek ingår det även mod och ansvar, annars är det bara ett tomt ord, är du modig?

Jag kan förbättra mycket. Det är min strävan varje dag. Men jag vet, jag böjer mig aldrig för hat och ondska. Den dagen är jag död. Människans storhet ligger i att våga leva i gemensam kärlek. Då krävs det massor av mod.

Törs vi?

kram på dig