När liten blev stor

I somras tog jag mig hela vägen upp till Sveriges tak. Med full packning timme efter timme via den östra passagen upp för Storbacken, Björlings glaciär och Via ferrata nådde jag toppen (dvs klättring med sele via en stålvajer i berget) En fantastisk mäktig känsla! Både själva vandringen och att nå toppen. Jag expanderade åt alla håll när vidderna drabbade mig. Gränsen för vart jag började och slutade suddades ut. En känsla jag förut bara har upplevt under vattnet. Huden blir plötsligt inte den där synliga gränsdragning som definierar det som är jag för både mig själv och andra. Istället blir själen helt naken utan det vi kallar kropp. Vid fridyk är det känslan av att faktiskt vara vattnetomkring mig. På toppen av Kebnekaise var det istället känslan av att vara luften omkring mig. Känslan av att vara en del av något. Pure Energy.

Andetaget djupt, lugnt och andaktsfullt trots eufori. Tacksamhet blandat med ödmjukhet. Det var så storslaget tyst där uppe. En märklig men skön upplevelse. Den moderna människan utsätts för ett enormt surrande och matas med gigantiska mängder av information att processa. Dagligen. Inte ett enda av det fanns på toppen. När jag såg de gigantiska bergen nedanför kände jag mig stark och stor. Trots att jag bara mäter 1,60 i strumplästen. Men mitt i min egen storhet dök ändå insikten upp. Insikten om hur liten jag är. Insikten om hur allt människan till vardags gör så stort inte är det. Insikten om hur vi människor i det stora hela bara är en pytteprick. Det var ingen skrämmande tanke, tvärtom. Det var skönt. För mitt i min litenhet kände jag mig också omsluten. Omhändertagen. Och det slog mig att det är en känsla jag unnar alla. Att vila i att bara vara. Känslan att vara en del av något större. Det ger perspektiv. Kanske är vi både stora och små samtidigt. Universums macro och micro där allt sitter samman. Kvantfysiken kanske är den mest spännande forskning vi har  idag som andas den nya världen. Visste ni att forskare konstaterat att två olika separerade partiklar som är flera mil ifrån varandra fortfarande beter sig som en enhet. Det benämns kvantsammanflätning. Det som händer med den ena partikeln sker omedelbart även med den andra. Vi lever alla i ett mönster av alla dessa partiklar, molekyler atomer och massa fler jag inte ens vet namnet på. Vi vet att djur påverkas av och använder jordens magnetfält i allt från att navigera till att gå i ett tak utan att ramla ned. Vad skulle vi människor vara förmögna till om vi på riktigt tog till oss att vara en del i allt detta istället för att försöka vara herre över det. En professor vid Uppsala universitet förklarar kvantsammanflätningen med att det handlar om vår fundamentala förståelse av verkligheten.

Tänk vilket paradigm det var när världen gick från att vara platt till att vara rund. En helt ny världsbild växte fram och sanningar försvann. Människan fungera så, när hon plötsligt ser så framträder saker som innan varit dolda. Landa i den meningen en stund för den är omvälvande. Jorden var ju alltså rund även när människan var övertygad om att den var platt. Vilka fantastiska system finns redan omkring oss sedan begynnelsen som vi ännu är blinda för att se. Och vilka begränsningar hos människan är det som gör att vi inte ser saker förrän det är bevisat. Geckoödlan knallar onekligen omkring i taket tack vare sina laddade elektroner på fötterna utan att för den skull fått några bevis framför sig. Och humlan flyger fast det borde vara omöjligt. Det är en otroligt inspirerande tanke tycker jag, att människan kanske inte alls är den mest intelligenta. Dessutom är det ju vi själva som har definierat vad det innebär att vara intelligent. Jag är övertyga om att vi är på väg mot en ny världsbild igen, även om det är långt kvar. Men tanken är både extrem lockande och hoppfull för mig

För mig är det många år sedan jag förstod att det finns mer än det jag kan se. Redan som barn på landet fanns den känslan även om jag inte förstod eller hade ord för det. Ibland kände jag mig som en utomjording. Som att jag kom någon annanstans ifrån. Och i ärlighetens namn, den känslan har jag fortfarande ibland även som vuxen. Kanske är det just därför jag fortsätter undersöka, ifrågasätta och vill förstå. Jag zoomar upp och lägger pussel oberoende av påhittade gränser, linjer och ideologier. Oberoende av andras åsikter, retorik eller techjättarnas algoritmer. Oberoende av hierarkier, titlar eller vad jag förväntas tänka. Jag har en sådan stark känsla för att mänskligheten är menad för bättre än det resultatet vi nu ser. Jag återkommer ofta till helheten och är sämre på detaljerna. Det jag ser hittills av människans systembygge imponerar inte speciellt mycket. Jag vet att vi kan bättre. Om vi bestämmer oss. Det är mitt ljus i mörkret. Och nej, jag kan inte leverera lösningar men jag vet att dom finns. Och jag vet att dom finns inom oss. Det är människors inre mindshift som kommer omforma världen även om kvantfysiken kan bli en förklaringsmodell. Lösningar vi behöver finns inte i nuvarande system.

Som art har vi människor under vår tid på jorden endast utvecklats marginellt, även om vi rent kunskapsmässigt har lärt oss massor. Vi lever i ett kunskapssamhället och utbildar oss mer än någonsin men hjärnan och hjärtat är fortfarande kvar på stenåldern. Utbildad och bildad är dessutom inte samma sak. De mänskliga karaktärsdrag som ställde till det för oss för flera tusen år sedan gör det än idag, även om metoder har bytts ut till andra. Mänskliga begär och mänsklig behov är inte samma sak, det glöms ofta bort i vår beslutsiver. Människans ego fortsätter roffar, hata och döda. I religionens namn eller kapitalistisk anda. Ständig ekonomisk tillväxt är den moderna människans mantra vilket är ett väldigt konstigt mantra eftersom vi lever på ett begränsat klot. Alla rättfärdigar just sitt härskande eller sin girighet på något sätt. Ibland trots att magkänslan säger något annat till oss. Vi lyssnar mer på hjärnan än på djupet.

Trots att vi människor är av en och samma art har vi dragit skarpa linjer som fått oss att glömma det. Vi har byggt samhällen, kulturer och system som snarare separerar än förenar. Både i det stora men också i det lilla. Det är ett skönt förhållningssätt. För tack vare polarisering finns det också alltid en syndabock. Det är alltid någon annans fel. När vi drar linjer och ger människor olika värde skapas vi och dom. Det är ofantligt mycket lättare att syna andras knän än sitt eget. Och där tror jag att mänsklighetens utmaning ligger just nu om vi ska få ordning på balansen. När kaos och elände startar går det inte från en dag till en annan. Det är många olika saker som enskilt kanske inte verkar så betydelsefulla som lägger grunden. Resultatet i världen vi ser idag började med hur människan agerade och gjorde sina val för flera hundra år sedan. Främst människor i maktpositioner men även valen som du och jag gör till dagligdags. Så vilken vision har vi idag för framtiden egentligen? Varje beslut borde kunna luta sig mot den visionen och annars borde vi tänka ett varv till. Så formas hållbarhet. Och det är så man slipper vakna med skägget i brevlådan.

Tänk dig om människan skulle mötas utan ideologier, religioner, kulturer vem är hon då och hur ser hon då på andra?

Om människor som normalt sätt står väldigt långt ifrån varandra, både kulturellt, ideologiskt, religiöst skulle bli tvingade att tillbringa 2 veckor ensamma på ett berg – hur hade de närmat sig varandra?

Om det nyfödda barnet slapp bära föregående generationers mörker eller sina föräldrars rädslor hur hade det barnet då sett på andra barn och hur hade det format världen?

Jag tror inte att vi är i närheten av att förstå människans storhet som art i det uråldriga systemet som skapade oss från början. Vi lever idag ytterst begränsat med hur vi hade kunnat leva i symbios med allt annat. Tänk om vi kunde följa med istället för att som flera civilisationer innan oss, försöka toppstyra hela evolutionen. Människan gör sig både större och viktigare än hon är. Och är det något som kan få oss på fall så är det just det. När vi fastnar i mänskliga detaljer glömmer vi bort den universella helheten.

Att bestiga ett berg kan vara en metafor för så mycket annat än att faktiskt göra det. Men vill du se Sveriges tak, gör vandringen. Det är så magiskt som du låter det bli. Mitt tips när du står där är att låta sinnet flyga och bara känna. Låt hjärnan vila och närvara med hjärtat istället. Tanken på att du har hela den långa vandringen ner kvar kan få stanna uppe i huvudet medans du tar in storheten. Och ta in det enkla. För det var en annan insikt jag fick på berget. Att enkelheten redan finns. Det är en naturlag. Vi har bara svårt att se den och det är därför vi krånglar till allt. Men om det får jag skriva om en annan gång…

Du är en del av något större, klicka på länken så förstår du..

IMG_3521

Jag hinner inte…

Den moderna människans mantra. En mening så oskyldig men ändå så betydelsefull. För vilka signaler du sänder ut i hela ditt fantastiska system. Jag hinner inte. En känsla av att livets alla minuter redan är ockuperade. Jag hinner inte. En känsla av att ligga efter med allt som bör få plats hur fort du än springer. Jag hinner inte. En känsla av otillräcklighet och ett liv utan andningspaus. Men vad är det vi egentligen inte hinner när vi säger så. Handlar det verkligen om tid. Handlar det inte om prioritering. Och en acceptans av att vi inte behöver ha eller hinna allt. Det viktigaste kanske inte är att hinna allt. Det viktigaste kanske är att hinna det som räknas. 

Vi lever i en tid där människan utsätts för flera valmöjligheter än någonsin. Vi lever i en tid där människan ska underhålla en ofantlig mängd relationer – både IRL men även digitalt. En människa i väst har så sjukt mycket att hålla reda på att hjärnan får härdsmälta vilket skapat en generation som har allt men mår sämre än någonsin. Återhämtning har rationaliserats bort av organisation och individ. Sömnproblem är snarare regel än undantag. Och vi ger barn insomningstabletter som den naturligaste saken i världen. I denna expansiva samhällsutveckling med tusen valmöjligheter vid varje beslut har vår förmåga att prioritera rätt blivit en av de viktigaste egenskaperna att ha. Det sorgliga är att vi får väldigt lite hjälp att förstå vad som egentligen är rätt. För varje individ. Eller träna upp styrkan i att säga nej och våga begränsa våra val. När vi inte klarar det anpassar vi oss istället efter vad systemet förväntar sig. Vi blir en lättstyrd bricka i ett marknadsspel. När vi själva inte är medvetna om vårt personliga kärnvärde låter vi andra krafter definiera våra prioriteringar. Av präglingar och förväntans effekter. Så när du slentrianmässigt säger att du inte hinner är det mycket möjligt att du prioriterar bort det som egentligen betyder något. På riktigt. För dig.

Ta en stund. Reflektera. Vad är det du brukar säga att du inte hinner? Brukar du säga att du inte hinner träna, läsa för dina barn, skära grönsaker till middagen, laga mat överhuvudtaget, förhöra barnen på läxan, se dotterns fotbollsmatch, äta frukost, läsa en bok, cykla till jobbet, hälsa på din gamla mamma, ta tre djupa andetag eller förundras över kopparormen som ringlar fram. Lyssna på dina argument. Kanske finns det viktig information för dig att hämta där. Prioriterar du din tid rätt och lägger du tiden på rätt människor. Vad vi upplever rätt är givetvis subjektivt. Men det är viktigt att få koll på sina prioriteringar. För du väljer och väljer bort. Varje dag. Varje vecka. Varje månad. På lång sikt formar dessa val din verklighet. Val får konsekvenser. Och jag tror att de flesta av oss vill fylla vår tid med essensen av våra personliga drömmar av att leva. Jag tror att de flesta av oss vill ha sinnesro på ålderns höst. Vara nöjda med vad vi valde att lägga vår tid på. Våra prioriteringar. Oddsen för att det ska ske ökar om vi blir mer medvetna.

Önskar du skapa en större medvetenhet över dina val tjänar du på att byta ut frasen Jag hinner inte. Säg istället – Jag prioriterar, jag väljer. Det blir tydligare. I kväll prioriterar jag att jobba över istället för att läsa för mina barn eller träffa vänner för att. Jag väljer min karriär före tid med familjen eller motion för att. Jag prioriterar Netflix istället för att hälsa på pappa eller gå i skogen för att. Jag väljer Facebook istället för träning för att. Jag prioriterar egen träning framför dotterns fotbollsmatch för att. Jag väljer att drick vin istället för att hämta barnen för att. Och så vidare. Det finns mängder av exempel. Och givetvis går många av våra prioriteringar i varandra. Vissa saker säger vi alltid att vi inte hinner och vissa saker är bara ibland.Men jag tror att ni förstår poängen. Att prata på det här sättet istället. Både till dig själv men även till andra kommer göra det tydligare för dig vad du väljer och vad du väljer bort. Jag pratar inte om vad som är rätt eller fel prioritering. Det är bara du som vet vad som är bäst för just dig.Men det handlar om att ta ett aktivt ansvar för valen du gör. Och säkerställa att du väljer det du innerst inne vill. Man kan även kommunicera än mer ärligt vilket är ytterligare en väg att gå för att verkligen få fatt på dig själv. Brukar du säga att du inte hinner träna till exempel så är det alltid en form av prioritering. Alltid. Du kanske ska börja vara ärlig och säga att du inte orkar träna, inte vågar träna, inte vill eller känner dig osäker för vart du ska börja och så vidare. För om du vill börja träna för att du vet att det är bra för dig kommer du mycket lättare komma dit om du först synliggör dina påhittade hinder för att komma till skott. Ärlig kommunikation är en hjälp på vägen att prioritera din tid. Jag får återkomma till det en annan gång. Men hur ofta säger vi att vi inte hinner när vi egentligen inte vill. Jag gör det. Förmodligen du också. Man kan nyfiket undra vad det ska vara bra för…

Vi har de timmar om dygnet som vi har. Därför är förmågan att prioritera av största vikt. För när du säger Ja till en sak innebär det att du säger Nej till något annat. Och det är okey. Samma sak gäller när det kommer till vilka människor du prioriterar att ge din värdefulla tid till. För när du säger Ja till någon säger du Nej till någon annan. Och det är också okey. Finns det månne andra prioriteringar för dig att göra? Jag säger själv att jag inte hinner emellanåt men tränar på att uttrycka mig annorlunda när jag kommer ihåg. För när jag säger att jag inte hinner reflekterar jag sällan över vilket val jag egentligen gör. Och så kan frasen stressa upp mig. Helt i onödan. En negativ känsla. Eller så slänger jag ur mig frasen bara för att visa hur upptagen och populär jag är. Och det är verkligen inget som betyder något i det stora hela. Helheten som kallas livet påverkas nämligen inte positivt av egon som pockar på uppmärksamhet.

Nej desto tydligare och ärligare du pratar med dig själv – desto lättare kommer det bli att hitta och följa dina kärnvärden.Utifrån dig. Utifrån ditt hjärta. Prova att byta ut Jag hinner inte nästa gång till det du egentligen menar. Texten börjar bli lång. Jag återkommer om betydelsen av hur du kommunicerar med dig själv så att dina val blir medvetna. Jag fortsätter fundera på begreppen tid, stress och prioriteringar. Om jag hinner…

Kom ihåg: Det viktigaste kanske inte är att hinna allt. Det viktigaste kanske är att hinna det som räknas. 

Tills dess vackra själ – lyssna på vad du säger. Egentligen. Undersök hur det får dig att känna. Och fundera över dina prioriteringar. Vad är viktigt. På riktig. För dig.

Vi hörs snart igen!

Kärlek

Pia

Varför går man ens upp på morgonen…

Vad jobbar du med? Är en fråga jag ofta bävar för. För jag gör så mycket olika. Lika jobbigt är det för mina barn. De vet aldrig vad de ska svara när någon frågar vad mamma jobbar med. Men generellt så försöker jag helt opretentiöst göra världen lite bättre. Och det gör jag genom att fokusera på människans insidan i allt jag gör. För jag tror att svaren vi letar efter för att skapa något bättre börjar där.

Samtiden vi lever i mejslas fram från konsekvenserna av beslut tagna av oss själva och andra människor. Vi lever inte i en slump utan vi lever i ett gigantiskt mönster av handlingar. Både på individ och samhällsnivå . Vi samexisterar i en verklighet formad av mänskliga val och sanningar. Och det är positivt. För det innebär att om vi börjar att göra om än så lite annorlunda kan vi åter bli den som styr istället för att åka med. Att förändra världen gör jag som coach på individnivå. Som konsult  och föreläsare på organisationsnivå. Och självklart genom att alltid jobba med mig själv.  Reflektion. Nyfikenhet. Rannsakan. Analys. Och så alla dessa böcker jag läser i kombination med djupa andetag. Det är viktigare vad jag gör än vad jag säger.  

Vi har lagt otroligt stora resurser på att utveckla allt möjligt på utsidan. Utan att tänka några steg framåt. Utan att analysera konsekvenserna långsiktigt. Allt fokus utåt har skapat en enorm obalans eftersom vi inte samtidigt har lagt vikt vid det absolut mest magiska vi själva har. Människans superkraft att få vara människa. Mänskliga djupgående behov trycks undan i ett system där vi springer allt fortare utan tid för reflektion för att leva upp till begreppet ständig ekonomisk tillväxt. Ett märkligt begrepp med tanke på att vi lever på ett klot, men det problem får någon annan generation tydligen ta tag i. Och mänskliga behov och mänskliga begär är verkligen inte samma sak. Det verkar råda en viss förvirring där.

Vi applåderar innovationer där AI allt mer gör människan överflödig utan att först tänka till vad hon ska göra i stället. Personalkostnad är en tung post. Men människor utan sysselsättning, som saknar mening, känner sig odugliga, som blir sjuka kostar oss ännu mer. Och om det här är framtiden då behöver vi verkligen se över vilka saker som barnen behöver få med sig från en hel barndom i skolan redan nu. Jag går inte in mer på skolsystemet nu, för då kan jag inte sluta. 

Klyftor ökar och den ekonomiska obalansen där allt färre styr allt fler fortsätter vara den rådande sanningen och den självklar vägen. Klassbegrepp och skillnad på människa och människa görs i allra högst grad forfarande. Mörker och sjukdom får vårt fokus och girighet, vassa armbågar och hybris ses som självklar inslag i förebilders framgångssagor. Allt mäts i pengar. I staplar. Och det mätbara är den enda givna sanningen. Fåfänga och yta uppmärksammas och omsätter miljarders miljarder. Gränser flyttas så sakta att vi knappt märker det. Och det mest problematiska med det enligt mig är att gränserna fortsätter flyttas ifrån oss istället för att komma närmare det som är vi. Det naturliga. Det nakna. Det äkta. Det ärliga. Det enkla. Att få vara människa. Ökningen av läkemedel i västvärlden för att klara av kontexten vi har skapat visar inga som helst siffror på att sakta ned. När människan inte tillåts vara människa mår hon dåligt. Men vi fortsätter manipulera henne istället för att på allvar ta kontroll över systemet som gör henne sjuk. 

Jag har en vision om en ny verklighet. Ett annat system. Ett paradigm som styrs av förnuft i stället för girighet och fåfänga. Jag är nämligen övertygad om att vi kan bättre. Och att det finns andra bättre system än det som idag stressar ihjäl oss. Jag har inga svar. Än. Men en stark övertygelse om att svaren vi letar efter på utsidan egentligen finns på insidan. Men vi springer så fort att andetagen aldrig når fram till lösningen. Mänskliga behov som ignoreras får konsekvenser. När något saknas på insidan börjar vi kompensera på utsidan. När vi inte får fatt i vårt eget ljus börjar vi se allt genom mörker. Så därför säger jag att jag förändrar världen eftersom mycket av det jag gör handlar om människors insida. Att få syn på oss själva. Och alla möjligheter som finns där. Omsorg, tacksamhet och förundran över livet har sällan med plånboken att göra. Att prostituera dig på ett jobb som går emot allt du tror är förståligt om du knappt har mat på bordet men annars behöver du verkligen fundera på vad som är värt vad. 

I min iver att avskaffa klasskillnader och skapa en mer medveten, jämställd och medmänsklig tillvaro för oss alla har jag just nu riktat in mig på byggbranschen. För den är väldigt stor. Och i behov av förändring. När byggbranschen tar de nödvändiga kliven till en inkluderande, innovativ och varmare kultur kommer det ha påverkat hela Sverige. När jag tänker på framtidens byggbransch ler jag. För min vision är stor. Och jag tror att det går. Jag börjar där!

Så vad jobbar jag med rent krasst. Ja, för några veckor sedan till exempel spelade jag bland annat in en film för byggbranschens yrkesnämnd. Där pratar jag om inkluderande arbetsplatslärande (iAPL) som är ett projekt jag drivit i några år. Allt för att öppna en sluten kultur för den yngre generationen. Det är inte vi som redan är i branschen som kommer revolutionera den. Det är den yngre generationen. Men vårt jobba är att släppa in dom. Så ja, därför går jag upp på morgonen.

Varför går du upp på morgonen?

Dags att lämna plantagen

Ledighet. Bomull i hjärnan och inga tider att passa. Underbart. I lagom form. För även om bomull i hjärnan lockar en stund älskar jag när tankarna virvlar. Mina tankar. Mina funderingar. I frihet. För mycket bomull under lång tid bäddar in hjärnan i en konstgjord Törnrosa sömn. Lite segt. Risken är att vi inte ens vaknar fast prinsen ger oss blöta pussar och möjligheter vi så gärna skulle vilja se går oss förbi. Hjärnan och hjärtat behöver användas. Då trivs dom bäst. Dom är skapade för det. Utmaningar, utveckling och medvetenhet. Att låta tankarna vila i bomull under semestern är ingen fara. Men om vi aldrig reser oss därifrån gror meningslösheten tämligen lätt.  

För mysiga bomullsbäddar kan lätt förvandlas till snuttefiltar där all trygghet hamnar. När snuttefilten sedan tar för stor plats blir det aldrig några premiärer. Autopiloten kopplas på och knappen fastnar i samma läge som alltid. Skönt i början. Inga krav. Inga utmaningar.Vi behöver inte vara på tå. Vi blir varken arga, rädda, nervösa eller ledsna när vi ser favoritfilmen för tredje gången för nu vet vi vad som händer. Same same blir aldrig different. Jag är dock övertygad om att vi inte är gjorda för kroniska repriser. Vi är för avancerade för det. Vi är skapade för premiärer och medvetna prinspussar. Vi har fått känslor för att de ska leda oss –  inte förgöra oss.Att ständigt leva livet i repris är safe. Vi slipper nervositet och ångest. Men det är en hårfin balansgång innan det statiska tillståndet kan gå över i meningslöshet eller likgiltighet. Västvärlden har förvandlats till ett bomullsplantage där ingen vågar skörda. Vi är rädda för att taggarna ska göra ont. Vi är rädda för att bomullen ska missfärgas. Vi är rädda för att misslyckas. Och vi oroar oss så mycket för döden att vi glömmer bort att leva. Vi gör oss själva till slavar fast vi är friare än på väldigt länge. Eller är vi verkligen det? Tryggheten på bomullsfältet är en illusion. Omedvetenhet är inte bara en miljöfara det är också ett svek mot ditt vackra jag. Bomullsplantage världen över hotar idag både sötvattensförsörjning och unika livsmiljöer. Men de hotar även våra unika jag. Plantagen suger livsviktig energi ur både oss och moder jord. Stillastående. Rädsla. Hat.  Tillråga på allt besprutas dessa bomullsfält med kemiskt gift. En fjärdedel av världens insektbesprutning hamnar på bomullen. Du vill inte ha den i hjärnan. Den gör dig sjuk och arrogant.Den gör att det enda du orkar engagera dig i är just repriser. Kraft för premiärer finns inte.Men världen behöver premiärer, nytänkande och kreativitet. Det är så vi kan rädda både henne och oss. Världen behöver medvetenhet och kärlek. Din och min.Inget fel i sak med repriser då och då så länge vi också vågar chansa på nya serier och okända skådisar. Alla dessa upprepningar fyller ett syfte. I flödet av all massinformation som anfaller blir hjärnan trött. Vår förmåga att sålla är begränsad och en och annan repris ger oss då lite hjärnvila. Men dessa ska ses som en tillfällig paus. Stretcha. Dricka.Vila. Sedan behöver vi ut på planen igen. Hoppa i plurret, kliva upp på hojen. Doppa huvudet, upp på hästen  annars sker ingen utveckling och då går hjärnan in i ett ständigt stand by. Strömmen är på men inget händer.

Att ständigt snooza på bomullsplantagen är ingen lösningen. Lösningen är ansvarsfull medvetenhet. Både mot dig själv och allt det stora. Världen är större än dig och mig. Nä, vet du vad. Nu skakar vi bort bomullen ur pallet och gör nya spår. Kanske vi till och med unnar oss en nypremiär!  Stora eller små steg är oväsentligt så länge vi rör oss framåt. Vågar du skörda? En blodig bomullstuss har ingen dött av. I alla fall inte så många…

Att förlora oskulden känns

Jag känner en märklig olust. En krypande känsla som är ny för mig och svår att förklara. Den sitter i bröstet. Min puls dunkar i öronen. Jag känner också sorg inser jag. En ledsamhet. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Eller hur jag ska säga det. Kanske är det bättre att hemligheten får fortsätta vara min.

För hur kommer du ta emot mig om jag berättar. Blir jag utesluten då. Dumförklarad. Angiven. Det är kanske bäst att jag är tyst. För jag ser hur många ser på sådana som mig. Jag ser det överallt. I tidningar. På TV. På sociala medier. Överallt pratar människor som ser sig som rätt om alla dom där andra som är fel. Känslan är läskigt obehaglig. Och jag försöker verkligen förstå vad det är jag känner och varför. Det som pågår skrämmer. Och det skrämmer på en nivå som egentligen inte alls har med mig att göra. Utan det har med oss att göra. Hur fort går det egentligen att skapa en polarisering? Och vad betyder det ur ett längre perspektiv för mänskligheten? Det kliar liksom i själen på mig. 

Samtalet fortsätter. Kanske ska man exkludera sådana som mig. Stänga dörrar. Jag nämner lite  att det kanske inte går så bra ihop med demokratiska värderingar och människors lika värde. Men får då till svar att situationen är så extrem att man kanske behöver frångå dessa värderingar. Att såna som jag får skylla oss själva. Ja visst, men i sådana fall, då finns det nog fler i vårt samhälle som borde stå ensamma och få skylla sig själva när skiten drabbar fläkten. För visst är det människans egna val som formar stigen hon går på. Jag tänker att det här är en väldigt farlig väg att gå. Jag tänker att den diskussionen behöver lyftas till ett helikopterperspektiv. För vem ska i sådana fall ta på sig rätten att dra den linjen mellan människor. Och när vi väl har börjat med det beteendet är det väldigt lätt att gränser flyttas. Det visar historien på det mest brutala sätt. Ingen gräns är starkare än att den går att flytta.

Jag fortsätter lyssna till argument som har som syfte att rättfärdiga exkluderingen. Jag berättar fortfarande inte min hemlighet. Situationen är konstig. Alla tar för givet att jag tänker som dom. Ingen har ens tänkt tanken att jag kanske inte gör det. Och ingen har frågat. Min hemlighet syns inte på utsidan. Den sitter i hjärtat. Min sanning har plötsligt blivit en hemlighet. Och jag funderar till och med på om jag ska ljuga om frågan kommer. Det är ju helt sjuk. Dessutom verkar en del se det som en rättighet att försöka omvända mig. Med aggressiv retorik eller genom klappar på huvudet. Jag hatar verkligen klappar på huvudet. Och själv vet jag att jag är lika klok idag som jag var igår. Andas. Reflektera. Analysera. Jag är fortfarande mig.

Men ändå är jag plötsligt rädd att visa hela mig för dig. Jag lyssnar på din sanning. Och din verklighet. Och dömer dig inte. Men jag är inte lika säker på att du kommer behandla mig på samma sätt. För du kanske anser att du har rätt och tar då för givet att jag har fel. Men tänk vännen. Om det faktiskt finns ett fält däremellan. Tänk om sanningen inte ligger åt höger eller åt vänster. Tänk om allt handlar om att vi inte vet vad som är rätt eller fel. Tänk om vi kunde bli lite bättre på att lyssna. På varandra. Och på olika perspektiv. Att lägga ett pussel där alla delar får finnas och analysera med sunt förnuft. Utan aggressivitet eller överlägsenhet. För när vi redan vet att vi bär hela sanningen kommer vi heller aldrig lyssna förutsättningslöst på den andra. Och tänk om det är just i det mellanrummet som mänsklighetens förmåga att gro är som störst. Vem äger patent på en sanning i en situation som är ny.

Vi och dom. Bakom polariseringen ligger egentligen inte själva orsaken utan medias ensidiga narrativ, myndigheter och personer i ledande positioners retorik. Påverkan på den enskilda individen. Enorm. Och framgångsrik. Övertalning och skuldbeläggning blev en accepterad metod. Jag blev inte arg. Mest ledsen. För visst har människan använd den här metoden förut? Hur kom vi till den punkten. Är det fortfarande så lätt att så splitt bland oss människor. Har vi inte kommit längre tänker jag sorgset. Har vi inte lärt av historien vad som har hänt när vi pekat ut vissa som fel och andra som rätt. När vi börjar selektera och exkludera. När gränser flyttas så sakta att det nästan inte märks. Vem är då fel i morgon?

Det är inte alltid dom som skriker högts som borde höras. Och den tanken skickar jag åt båda hållen. En polarisering har alltid sina ytterkanter och jag tror inte att det är där vi löser det här. Jag är trött på alla som skriker och pekar med hela handen, oberoende av vilken kant ljuden kommer ifrån. Vi borde verkligen kunna bättre 2000 talet.

Vår helhet handlar om hur du och jag möter varandra till dagligdags. Det är enormt många subtila handlingar som skapar det stora. Som lägger grunden till även tydliga synliga beslut eller handlingar. Om vi inte ens kan mötas och lyssna på varandra på individnivå hur tror vi då att vi ska lyckas i större sammanhang. Du har alltid ansvar för vad du sänder ut. Alltid. Det ansvaret kan varken regeringen eller någon statlig myndighet ta ifrån dig. Du kan inte rättfärdiga  aggressivitet, härskarteknik, mörker, våld, förlöjligande och hat  med att du bara följde order. Jag är ledsen vännen, men allt du sänder ut hör endast hemma i ditt eget knä…

Jag har fått en erfarenhet jag hellre hade varit utan. Oskulden är väck. Min tillit till oss tilltufsad. Och jag funderar på hur vi skulle bete oss mot varandra vid en riktig kris. Min ljusa tro på människan har fått sig en törn.  Jag har dessutom än mer blivit övertygad om att dagens kunskapssamhället inte är svaret på framtiden. Vi utbildar oss mer än någonsin men fortsätter ändå bete oss som på stenåldern. Som varelser har vi en bit kvar. Och det är också där jag lägger mitt hopp. Jag vet att vi kan bättre.

Kanske var det tur att vi fick annat att fokusera på. Något utanför oss själva.

Pia

En ängslig demokrati blir bräcklig

En demokrati där alla människor har rätt till frihet och lika värde är inte starkare än hur du och jag beter oss mot varandra. Det är viktigt att komma ihåg. För det är alltid lättare att kritisera andras avsteg från demokratin än att syna sin egen bakgård. För alla länder rättfärdigar ju just sitt beteende och sina avsteg på det ena eller andra sättet. Så även vi i Sverige.

Jag vill trots oroligheterna en bit bort rikta spegeln mot oss själva en stund. Eller kanske är det just därför det känns extra viktigt nu. För min tillit till oss har fått sig en törn. Därför vill jag påminna om att vår egen demokrati var villkorad i Sverige bara för en stund sen. Låt oss komma ihåg det, för annars finns risken att vi hamnar där igen. Låt oss komma ihåg hur vi själva betedde oss mot varandra inom vårt lands egna gränser. Typ nyss. Om du gjorde som myndigheten uppmanade dig klassades du som en god medborgare och fick röra dig i frihet. Du fick hejarop från alla håll och kanter. Om du däremot inte gjorde som de sa det blev du plötsligt en dålig medborgare. Du blev utestängd och ett hett villebråd för andras ilska.  På riktigt antog vi som ett demokratiskt land ett pass som skulle skilja på folk och folk enbart på grund av antalet sprutor någon tagit. Folk med dessa pass behövde skyddas från dom utan pass. För mig en ologisk ekvation som jag fortfarande inte riktigt förstår. Det var också skrämmande att se hur fort det beslutet gav legitimitet till hets mot gruppen utan pass. Och hur många till synes vanliga människor som drogs med i den spiralen. Människor som aldrig förlöjligat en grupp på sociala medier innan tog plötsligt chansen. Tack vara hanteringen och retoriken från högsta ort och media skapades även en stor tystnad. Åsiktsfrihet i all ära men även om du inte kastas i fängelse för din åsikt är det enorm svårt att stå emot skuld, skam och utanförskap. Vi vann ingenting på att ha den retoriken. Det spädde bara på polariseringen och tystade människor från att våga diskutera olika perspektiv. Tysta människor hör inte hemma i en demokrati. Vissa demokratiska länder i världen tog till ännu mer drastiska åtgärder än Sverige och de som vågade ifrågasätta tystades ned eller smutskastades. Det här förfarandet känns för mig som allt annat än demokratiskt.

I vårt demokratiska land användes påtryckningsmedel som utanförskap, skam, skuldbeläggning och förlöjligande varje dag. Från högsta ort till fotfolket. Media eldade på mobben med ett smalt narrativ och saftiga rubriker. Och kritik viftades bort med olika form av härskarteknik. I dag talar vi om att den som äger informationen också har makten. Vi talar om hur Ryssland styr det som förmedlas i landet. Men det är inget nytt fenomen. Vår egen media har också tassat omkring i dessa gränsmarker. Nyss. De valde också vilken del av historien de ville berätta. De valde också vilka människor som fick utrymme. De valde ett smalt narrativ och höll fast vi det trots att flera vanliga människor och experter kom med relevanta invändningar. Det är för mig obegripligt hur vi människor så fort bara hoppade på tåget av polarisering och skuldbeläggning. Rätt och fel. Och lika obegripligt är det hur det från en dag till en annan bara försvann. För att regeringen sa att det inte längre var farligt. Det är lätt att tro att man själv inte är lättpåverkad eller kan bli manipulerad. Men bara genom att ha den inställningen har man begränsat sitt kritiska tänkande och satt sig över andra. När vi tror att vi bär sanningen slutar vi lyssna.

Tragiskt nog fick vi plötsligt annat att tänka på. Krig är en kris på riktigt. En gemensam fiende längre bort dök upp och så försvann linjen och polariseringen. Poff. Nu var vi enade igen. Som i ett trollslag. Men det är inte magi. Det är psykologi. Historien visar att det är lätt att slå in kilar mellan människor. Så pass mycket att din granne plötsligt blir din fiende. Jag är inte en större människa än att jag själv har tänkt att sånt där händer aldrig här. I Sverige. Nu vet jag faktiskt inte längre.

För jag har lärt mig att varje litet avsteg från demokratin över tid kan bli rättfärdigat och normaliserat. Vi säger att det där, som händer i andra länder aldrig skulle hända i Sverige. Men vi ska nog inte ha så grandiosa tankar om oss själva. För risken då är att vi initialt viftar bort de till synes obetydliga handlingarna. Och det är farligt. För tillräckligt många små steg över tid lägger sedan flera mil. Mot stupet. Och det går så sakta att vi inte ens märker det. Så där skulle vi aldrig göra mot någon annan men så plötsligt gör vi det ändå. Och tycker till och med att det är okey. Problemet med manipulation är att alla hela tiden tror att det är någon annan som råkar ut för det. Vi stänger dörren och definierar världen i svart eller vitt. God eller ond. Ibland är vårt beteende kanske mer lika vår fiendes än vad vi vill se. Och kanske är det inte ens svart eller vitt i ett krig. Vad vet jag, men det tål att tänka på. Det är enklare att rikta fokus utåt än inåt. Att se andras tillkortakommande än sina egna. Du vet till exempel aldrig förrän efteråt om något varit en skandal. Och om en skandal aldrig upptäcks är det ju ingen skandal. Eller.

Hållbar fred och demokrati byggs av de till synes små sakerna som vi alla gör, säger och tänker till dagligdags. Det har egentligen ingenting med vad en regering eller en myndighet säger. Vi kan inte lägga ansvaret på dom. Du kan inte skylla på dom när du gör avsteg från demokratiska värderingar, skadar andra eller beter dig illa. Du kan inte som många i historien redan gjort rättfärdiga ditt hat, ditt våld eller ditt förlöjligande av andra med att du har en myndighet i ryggen och är en god följsam medborgare i övrigt. Du kan inte försvara ditt beteende med att du bara gjorde som alla andra eller bara gjorde det någon sa till dig att göra . Om det så är chefen, kungen eller Gud. Hur du beter dig mot andra människor, är alltid ditt ansvar att bära. Alltid.

Fred och demokrati börjar med hur du och jag beter oss. Det börjar med hur du och jag bemöter varandra. Det börjar med hur du och jag lyssnar på varandras perspektiv. Fred och demokrati grundar sig i medmänsklighet inte i polarisering och det är definitivt inte en tävling om vem som är den bästa människan. Fred och demokrati börjar på din och min insida. Och desto starkare tro vi har på det, desto lättare håller vi fast vid det trots att kontext kanske förändras. Trots att en myndighet väljer att flytta på en linje.

Fred och demokrati börjar med dig och mig. Det börjar inte i riksdagshuset. Bestäm redan nu vilken typ av människa du vill vara så är det också lättare att hålla fast vid det trots yttre hot och påtryckningar.

Pia

Peace is a practice and not a hope.

Thich Nhat Hanh

En kodad maskin eller tänkande människa

Vilken av dessa lockar mest. I vilken kategori placerar du dig själv. Och vilken av dessa blir egentligen bäst belönad i vårt nuvarande system?

Det blyga omdömet och det sunda förnuftet ges allt mindre utrymme i en värld där organisatorisk byråkrati blivit den nya religionen. Kantiga paragrafer mantras ut i predikan som huggna i sten. Lovsånger om människans unika förmågor lyser däremot med sin frånvaro och medmänsklighet syns sällan i lönekuvertet. Vi har skapat ett system som likt algoritmer gör allt i sin makt för att reducera oss till kalkylerande maskiner istället för att ge oss förutsättningar för att bli den tänkande människan. Den kännande människan. Vi applåderar och belönar effektivisering och uppnådda mätbara mål. Att hålla budget har blivit viktigast av allt. Oberoende av konsekvenserna. Vi räknar numera minuter i hemtjänsten. På riktigt. Är det verkligen logiskt någonstans. Var finns vårt space att vara medmänniska.

Mänskliga förmågor som det har tagit oss tusentals år att utveckla riskerar nu att dö när de inte längre används. Omdöme. Förnuft. Altruism. Rädslan över att göra fel har oss i sitt grepp så pass mycket att vi till och med inte längre funderar på vad som egentligen är rätt eller fel. För så länge vi gör som det står i regelboken kan vi också hävda att vi är utan skuld. Och därmed också fria från ansvar. Helt oberoende av vilka konsekvenser vårt beslut eller icke beslut skapat. Jag har gjort rätt fast det blev jävligt fel. Med tanke på att tjänstemannaansvaret togs bort 1976 för att göra byråkraten starkare mot Svensson hade man ju kunnat tro att vi skulle blivit modigare. Men kanske blev vi istället svagare. Gentemot själva systemet. Vill vi ha kalkylerande maskiner eller tänkande människor här i världen. Det är en viktig fråga, för så som det ser ut nu gynnas den förstnämnda. I arbetslivet och i skolvärlden premieras det mätbara tydligt. Och det som ger pengar på kort sikt. Kanske använder vi systemet för att vi inte vet hur vi annars skulle göra. Vi använder det inte för att vi tror att det är bäst. När vi inte kan mäta det omätbara faller det liksom bort. Det syns inte på dina betyg om du har gått igenom skolan som en humanistisk tillgång eller som en narcissist. Du kan vara en kalkylerande maskin redan i skolåldern. Du har förstått och passar in i nuvarande system och leverera det lärarna efterfrågar för högsta möjliga betyg och belönas därefter. Kunskapen i sig intresserar dig föga. Att du har varit en fin resurs som har fått andra att växa kan, om du har tur,  i alla fall generera en klapp på axeln. Kalkylerande maskiner finns det givetvis många av även i vuxenlivet.

Har vi ens problematiserat vilken påverkan just detta system har på vårt samhälle och de unga?  När systemet prisar det mätbara på bekostnad av det omätbara betyder det något. Eller. Jag vet givetvis att det ena inte behöver utesluta det andra – men jag pratar om vårt system. Och om vilka förmågor som ses som allra viktigast i mätbarhetens korridor. Och jag undrar om det verkligen är just dessa förmågor som kommer rädda världen åt oss. När vi belönar det mätbara med höga betyg och låter det mänskliga omätbara smyga runt i periferin är vi ganska tydliga med vad vi anser är viktigast. Och det påverkar.

Det byråkratiska monstrets sug efter allt som är mätbart kan liknas vid ett beroende. Utan mätbarhet och staplar slår nämligen abstinensen till och allt faller.  De människor som levererar detta klättrar högre upp i hierarkin likt en framgångsrik pusher. Där blir de sedan allt mer indoktrinerade i maskineriets stora famn och ifrågasättande tankar tystas. Sopas under mattan. Tid för tänkande finns nämligen inte i systemet som gjort effektivitetsiver till sin bundsförvant. Det byråkratiska monstret vet exakt vad den gör när den begränsar tid till tänkande och kännande för människan. För så länge den kan piska människan i högt tempo kommer denne ha svårt att träna upp sin goda omdömeskunskap eller sitt sunda förnuft. För hon hinner helt enkelt inte tänka. Eller känna. Eller grabba tag i sitt mod. Istället får fingret följa föreskrifterna ned på sidan i regelboken tills passande paragraf hittas. Så. Pang bom klart! Att göra korrekt har blivit viktigare än att göra rätt. Att vara lojalt tyst har blivit viktigare än jobbigt ifrågasättande. Att hålla budget har blivit viktigare än att vara en förnuftig medmänniska.

Vi är naiva när vi tror att allt kan regleras med paragrafer och förordningar. Vi är inte maskiner. Desto fler kriser, kaos eller larmrapporter som dyker upp desto mer ska vi utreda och formulera nya bestämmelser. Hallå. Det är inte papper eller regler vi behöver mer av. Vi behöver fler människor. Inte fler kalkylerande maskiner.

Vi behöver praktisk klokhet. Det innebär att göra rätt sak vid rätt tillfälle och på rätt sätt. Samt att ha förmågan att handla på ett sätt som gynnar fler och som skapar bättre mänskliga förhållande. För att kunna göra det behövs ett gott omdöme. Och för att kunna idka ett gott omdöme när en situationen inte går att applicera rakt av på en paragraf behövs det mod. Det är en sak att följa regler i sitt handlande men att använda sig av ett gott omdöme är något helt annat. Den treåriga pojken som ska utvisas till ett land han aldrig har varit i är ett bra exempel. Är det förnuftigt att skicka tillbaka en treåring till ett land han aldrig har varit i. Tillbaka till ett land där han inte har en enda anknytning till en annan människa. Självklart inte. Det håller nog många med om. Men vi låter oss köras över av systemet utan att idka omdöme eller förnuft. Våra händer är bakbundna av ett system vi själva skapat.

En renässans för den mänskliga människan kan få ordning på detta. Vi behöver tillåta oss att vara just människor i systemet. Hur vi ska göra detta har jag ingen aning om men jag vet att det handlar om dig. Och mig. Och att allt vi gör och tänker faktiskt spelar roll. Vi är en del i systemet och vi behöver åter bli den som för i dansen. Vi behöver inte dansa perfekt eller enligt regler. Vi behöver dansa tillsammans för att vi tycker att det är kul. Vi behöver dansa tillsammans för att skapa gemenskap och glädje. Vi behöver dansa tillsammans bara för att. För livet är större än vilken stapel som helst. Det omätbara är vår styrka och det enda vi egentligen kan slå artificiell intelligens på fingrarna i. Vi kommer aldrig kunna tävla med AI i mätbarhet eller diagram. Vår superförmåga är istället att vara just människor. Och det är väldigt lätt att glömma i ett system som gynnar kalkylerande maskiner.

Jag fortsätter fundera på om samhällets allt mer inriktade fabriksmodell egentligen är kompatibel med den kännande människan eller om den istället reducerar oss till ett gäng miniräknare. Kanske behöver vi lite till mans återupptäcka vår inre anarkist och ge det byråkratiska monstret lite motstånd. I alla fall om vi vill ha en värld full av människor istället för robotar…

Morgondagens framtid formas av besluten här och nu.

Ett liv format efter garantier kan lätt självdö

Allt är förutsett. Ingen nyfikenhet får plats. Du vet vad du har och struntar i vad du får. Stillastående med tusen drömmar du aldrig tar på allvar. Men att försiktigt lyfta den nakna foten och ödmjukt peta på framtiden är en nödvändighet när du vill framåt. Fast det är läskigt. Fast du inte kan veta om isen håller. Fast du ibland kommer att trampa igenom. Fast du ibland blir så kall om tårna att hälften vore nog. När du hela tiden väljer att leva ditt liv utifrån garantier är risken stor att du missar just DEN lärdomen och DET äventyret som kunde lärt dig mest. 

Som kunde lyft dig till en nivå du inte trodde fanns. En nivå som normer, jante och uppfostran aldrig har berättat om. Rädsla är som jag ser det inte bara ett hinder för en individuell expansion – utan även ett hinder för mänsklighetens överlevnad. Rädsla grusar vårt seende och stimulerar vårt ego. Det begränsar. Rädsla genererar knotiga maktkamper där giganter som egoism och girighet kliver över lik i rädsla för att glida ned från pedistalen. Även bullrig retorik bygger på rädsla. Det är rädda människor eller psykopater som får näring genom kontroll av andra. Det bygger på en världsbild där toppen endast rymmer några få. Herre på täppan tolkas bokstavligt. Alla andra knuffas ned. Rädslan har många skepnader. Likt en kameleont skiftar den beroende på individ och situation.Motsatsen till rädsla är mod. Att göra något fast vi är rädda. För om vi aldrig är rädda kan vi nämligen inte heller vara modiga. Att våga. Att våga vara sårbar. Att våga vara människa. Att våga se sin del. Att våga expandera. Att våga känna. Att våga falla. Att våga resa sig. Att våga göra annorlunda. Att våga byta perspektiv. Att våga vara både liten. Och stor. Att våga bryta normer. Att våga undersöka flera sanningar. Att våga ha fel. Att våga säga förlåt. Att våga älska. Sig själv och andra. Att våga vara snäll. Är man uppfostrad i djungels lag och ständigt fått höra att bara den starkaste överlever kan det vara svårt att se någon vinst i att vara snäll. Eller dela med sig. Men vad innebär det då egentligen att vara starkast? Och vill vi bara överleva eller vill vi leva?

Min innerliga önskan är att du vågar skina som den fantastiska skapelse du är. Jag önskar att du vågar skina både hemma och på jobbet. Att du vågar släppa prestige. Att du vågar ta beslut utan att veta. Att du vågar ta ansvar. Att du vågar förstå att det du gör betyder något. Allt detta önskar jag dig. Och mig.

Jag föds på nytt och håller sakta på att vänja mig vid att se på mig själv med nya ögon. Det är inte enkelt. En utmaning. Jag präglas av det som varit och hur min identitet skapats av andra. En osynlig kraft som håller tillbaka. En gummisnodd runt midjan som tänjs för varje steg jag tar utanför det vanliga. Ett motstånd som vill att allt ska vara som det alltid har varit. En kraft som vill skydda. Med en god intention. Men som också väldigt lätt nästan obemärkt stryper syretillförseln om vi aldrig vågar utmana den. När det känns obekvämt eller läskigt är det lätt att resignera. Att ge upp. Men det är där självtilliten kommer in. Att fortsätta ändå. Uthålligt. För en vacker dag brister snodden. Plötsligt har du flyttat gränsen för din komfortzon. Plötsligt får du en skjuts in i framtiden som aldrig hade varit möjlig om du inte utmanat gummisnodden.

Jag önskar att vi lite oftare vågar heja när någon töjer gummisnodden. Jag tror nämligen att vår strävan är betydelsefull. För dig, mig och världen. Att vi försöker är kanske till och med viktigast av allt..

Så heja oss. Nu spänner vi den där förbenade snodden. En vacker dag ger den med sig!

Pia

Bygg en ryggrad och lev ett liv

Jag är över tjugo. Ser ut som arton. En ganska liten tjej. Bakom min rygg i vardagsrummet sitter två killar. De pratar arabiska med varandra blandat med engelsk slang. Bullrigt. Högt. Med garv som äger hela världen. Dom röker konstant och deras blickar känns på varenda centimeter av min kropp. Ni vet. Man känner sådant.

Ibland tilltalar dom mig på svenska. Personliga frågor. Jag svarar diffust för att ändå verka trevlig. Sedan garvar dom högt igen. Språket jag inte förstår åker som en studsboll dem emellan. Jag vet att deras samtal handlar om mig. Ni vet, man känner sådant. Det är högsommar. Jag har linne. Jag önskar att jag hade haft luvtröja istället men kanske hade det inte hjälpt. Kanske hade jag känt mig lika naken i alla fall. Jag vill inte böja mig framåt så att jag kan nå att måla fönstret ordentligt. Vissa positioner känns liksom mer utmanande än andra. Jag anpassar mig och vrider mig istället lite åt sidan. Jag når nästan som jag ska. Nästan. Jag vill bara bli klar. Jag vill bara lämna lägenheten så fort som möjligt. Hela jag är spänd av de mörka manliga energierna som äter upp ljuset och syret. Jag är ändå hyfsat van vid det här laget. Jag är inte lättskrämd. Jag har blivit bra på att gå med rak rygg fast hjärtat håller på att hoppa ut. Att inte visa sig svag är en mänsklig strategi sedan savannen. Ett sätt att överleva. Rovdjur är lata därför väljer de alltid det lättaste bytet.

En attack kan skrämma men ibland är det, det subtila, undertonen, det som inte riktigt går att ta på som skrämmer mest. Som är svårast att hantera. Så har det varit för mig. När saker inte syns men känns blir det också svårare att förstå. Att sätta gränser. Eller förklara. Både för sig själv och andra. Men mörkret är inte mindre mörkt bara för att det inte syns. Verkligen inte. Enda vägen ut ur lägenheten är förbi soffan där killarna sitter. Jag bär mina saker. Händerna är fulla. Jag gör mig så osynlig jag kan. När jag är i höjd med soffan sätter den ena killen ut ett ben framför mig. Fyra svarta ögon i aktar hotfullt varenda nyans av mitt ansikte. Rovdjuret har fixerat sitt byte. Jag tittar tillbaka. Vägra vika ned blicken. Ingen säger något. En evighet passerar i mitt inre. Hjärtslagen känns i öronen. I verkligheten är det bara en sekund. Sedan sänker han benet igen. Och asgarvar. Jag går ut och tänker vad fan var det som hände. Jag blev rädd. Och jag är inte lättskrämd. Det här hade aldrig hänt om jag var kille. Det här är verkligheten för kvinnor. Varje dag.

Jag klev in i allmännyttans lägenhet i Solna som stolt målare. Jag lämnade den som objektifierad kvinna. Så himla tröttsamt.

Jag borde gått direkt. Jag hade inte haft en chans om något hänt. Men komplexiteten i det beslutet behöver sättas i ett större sammanhang. När en kvinna måste bevisa att hon klarar av en bransch kommer hon också ha svårare att sätta gränser och berätta om just undertoner. Rädd att visa sig svag. Mjäkig. Känslig. När hennes plats inte är lika självklar som mannens kommer hon ibland att välja tystnad för att hon så gärna vill få tillhöra. Bli godkänt. Hon kommer göra det så ofta som det behövs för samla skinn på näsan. För det måste kvinnor ha. Jag har både skin på näsan och attityd. I bland har det underlättat. Ibland ställt till det. Att vara tuff innebär inte att man inte är rädd. Tvärtom. Du blir bara väldigt bra på att vara modig. Varje situation jag har gått igenom har hjälpt mig att bygga ryggrad och fundera på vad som verkligen är rätt och fel. Inga grövre saker har som tur hänt. Men tusen subtila. För det är så systemet ser ut. Det är dags att ändra på det nu.

Vet ni, det är inte skin på näsan som behövs. Det är ryggrad. På både män och kvinnor. I byggbranschen. I världen. Överallt. Vi börjar där.

Sträck på dig vackra människa.

Ta ansvar för helvete

---

Begreppet ansvar är mer aktuellt än någonsin dessa dagar.  Aldrig förr har begreppet cirkulerat omkring som nu. Ordet används överallt. Ofta med ett eller flera utropstecken bakom. Plötsligt har alla rätt att be vem som helst att ta lite ansvar. För helvete – förstärker vissa sitt uttalande med. Själv tror jag att en aggressiv framtoning inte är rätt väg att gå. Det spär istället bara på rädsla, tunnelseende och polarisering. Allt som världen redan har för mycket av. Vi och dom. Dom som tar ansvar och de som inte gör det. Vi skuldbelägger. Jag gör rätt. Du gör fel. Jag är rätt. Du är fel.

Människor som innan år 2020 inte brytt sig särskilt mycket om allt som står på FHM hemsida tar plötsligt till sig allt om Covid 19. Dessutom förväntar de sig att alla andra också gör det. Att myndigheten skriver om väldigt mycket annat angående hälsa och ohälsa går helt förbi. Det här skapar lätt en ensidig syn i tänkandet kring ansvar och hälsa. Svart eller vitt. Aldrig någonsin grått. Det är som att det här perspektivet för vissa är den enda sanningen och plötsligt rättfärdigar det ilskna vokabulär, hatiska insändare och skuldbeläggning av andra som ser en annan verklighet. Jag undrar, har detta ändå högst mänskliga beteende historiskt någonsin gjort utmanande situationer i världen bättre. Jag tror inte det. Men jag kan ha fel. Att vi inte ska överbelasta en ansträngd sjukvård är ett starkt argument för att vi ska ta ansvar. Som jag till fullo står bakom för alla hjältar som jobbar där nu och gjorde redan innan pandemin. Allt för att förhindra lidande och död. Men vi borde också fundera på varför sjukvården är ansträngd från början. Det beror väl på att människor innan pandemin varit dåliga på att ta ansvar. Varför hördes sällan röster då om vikten av att inte belasta sjukvården. Vi pratade om långa köer, väntetider, neddragningar men sällan om att ta ansvar för vår hälsa. Fast vi vet att vi äter oss sjuka, latar oss till döds, vi röker och dricker. Vi stressar på både utsida och insida och försummar relationer. Vi har själar som dör och kroppar som springer. Allt detta skapar också ohälsa.

Ska vi ta ansvar för att vården inte ska kollapsa finns det fler saker att göra än att tvätta händer och hålla distans Jag tänker att vi behöver påminna oss om det. Du kan ta ansvar redan nu och sluta röka. Sluta dricka alkohol. Börja motionera. Strunta i skitmat, fika och läsk. Allt det som du redan vet skapar ohälsa kan du sluta med nu. Direkt. Det är också ett sätt i dessa dagar att ta ansvar. Varför pratar ingen om det! Det allsmäktiga svaret på framtiden kanske inte är vaccin. Har du tänkt på det. Om vi aggressivt skulle beordra människor som är beroende av läkemedel med livsstilssjukdomar som kostar enormt, att skärpa sig (för helvete) och ta ansvar skulle det anses kränkande. Och inte heller skulle det få någon önskad effekt eftersom aggressivitet sällan leder till motivation och hållbar förändring. Vi kan väl bara hålla den tanken en stund. Att det finns olika sätt att ta ansvar. Då. Nu. Sen. Och det finns olika sätt att hantera en pandemi.

Mat och fysisk aktivitet är kopplat till några av de främsta orsakerna till livsstilssjukdomar i Sverige. 90 000 personer insjuknar årligen i detta. Och då pratar vi bara fysisk sjukdom. Betänk då att vår psykiska ohälsa bara ökar. Personligen tror jag inte att människan kan separeras i delar. Hon är en helhet. Allt hänger ihop.

Trots vetskapen  har vi i ärlighetens namn gjort ganska lite för att få ordning på detta. Sjukvård prioriteras dock och skattefinansieras. Friskvård är däremot individens egna ansvar och ska finansieras från egen kassa. Det är inte konstigt att ohälsa är vanligare i lägre samhällsklasser. Sjukvårdens största utmaning på sikt är inte pandemier, det är samhällets oförmåga att skapa hälsa hos sina medborgare. Nu idag, men även för kommande generationer. Hur lever du själv just nu? Finns det saker du kan göra för att ta hand om dig själv bättre och inte belasta det allmänna systemet?

Jag vill poängtera att jag inte är ute efter att peka på rätt eller fel. För det gör så många andra redan bättre än mig. Jag vill bara försöka skapa en nyans däremellan. Och ge olika perspektiv på vad det kan innebära att ta ansvar. Det finns inte en sanning. Ansvar kan vara just här, nu. Men ansvar kan även vara att tänka på morgondagen. Framtiden. Nästa generation. Vad lämnar vi till dom. Vi kan se olika på detta. Är kortsiktigt tänkande alltid bättre än långsiktigt. Du har inte har samma kontext som din nästa. Kanske sitter du säker på ditt distansarbetande skrivbordsjobb, då är det lätt att skrika om att stänga ned allt. Men hur har alla andra det. Den största utmaningen för vissa just nu är inte pandemin i sig. I stället är det konsekvenserna av alla restriktioner. Ensamhet. Ekonomisk stress. Dödar också. Jag tror att vi skulle tjäna på en lite mer ödmjuk inställning till varandra och inte döma så snabbt. För vem äger sanningen om vad som är viktigast och rätt i en situation som är ny. Varje land har idag en egen sanning av vad ansvar innebär. Bara det borde få oss att reflektera och få förståelse för att olika sanningar cirkulerar. Mer värme tror jag gynnar oss bättre än skuldbeläggning och tävlan om vem som tar mest och bäst ansvar. Och vem har rätten att bestämma vilket ansvar som väger tyngts. Och måste det ens bestämmas när jag tänker efter. Om jag respekterar din tro kan väl du respektera min så slipper vi denna tävlan. För jag tror inte den gynnar oss. Jag kan själv göra mer än vad jag gör för min hälsa och vår gemensamma helhet. Det kanske vi alla kan om vi lyfter blicken lite högre än från våra egna tår.

Personligen tror jag att det viktigaste just nu är att ta ansvar för hur vi bidrar till vårt gemensamma energifält som ligger runt jorden. Och jag tror att ljuset är en bättre väg att gå än mörkret.

Men jag kan ha fel, som min favorit munk Björn Natthiko säger…

Kärlek till dig och världen

”Bortom idéer om rätt och fel
finns ett fält
Vi träffas där”
Lumi

 

Att leva med en ständig livboj är inget liv…

---

En livräddare. En vän i nöden. En tillfällig hjälp. När djupet under oss är mäktigare än kraften i våra ben finns livbojen där. Som en säkerhet. Den ger oss vila och håller vår näsa ovan vattenytan. Av ren kärlek håller den oss vid liv. Tro inget annat. Det finns dock ett problem med livbojen som kan uppstå om vi inte är väldigt uppmärksamma.

Det är att den obemärkt går från tillfällig till permanent. Vi vänjer oss vid att ha den under armarna. Vi slutar använda vår egen flytkraft. Våra muskler försvagas. Förtvinas. Plötsligt har vi glömt bort hur det är att simma. I stället för att fortsätta möta våra utmaningar på djupet förflyttar vi oss till den grunda delen. För säkerhetsskull. Utan att vi egentligen har märkt det står våra fötter på botten och livbojen är kvar runt midjan. Vi har både livrem och hängslen för att inte drunkna. Sista tecknet på rädsla och resignation är sedan att du lämnar vattnet. För säkerhetsskull kliver du helt sonika upp på land. Fortfarande med livbojen på. Och där någonstans är det lätt hänt att meningslöshet letar sig in i själen. Blodet pumpar fortfarande med frågan är om du lever. Att sitta på stranden med en livboj runt magen är att leva i rädsla. För allt. För säkerhetsskull. Utifall att. Det är inte ett liv. Vackra fina människa – vi kan inte ha garantier för allt. Vi kan inte veta. I bland behöver vi försöka. Prova oss fram. Fortsätta simma. Fortsätta göra. Det är så vi bygger våra muskler uthålliga och starka. Det är så vi förfinar vår teknik i att leva. Det är så vi kommer finna det vackraste djupet av dom alla. Vår egen essens. Vår egen tillit. För snälla tro mig. Människan har så mycket mer att ge. Så mycket mer att lära. Både du och jag. Om vi vågar försöka. Om vi gör det tillsammans. Om vi hurrar istället för att håna när någon är modig nog att prova. När vi är så rädda för döden att vi glömmer bort att leva bildas ett vakuum. Där varken död eller liv får näring. Det som dock väldigt lätt frodas i dessa miljöer är meningslöshet, bitterhet, gnäll och ett ständigt fokus på vad alla andra håller på med. I stället för att våga se inåt, se oss själva och prata om det som behöver pratas om skvallrar vi desto mer om vad alla andra håller på med.

Så till dig som fastnat på stranden med livbojen runt magen – var inte så rädd för att leva.  För har du då verkligen levt. Finns det fortfarande en längtan och nyfikenhet på både dig själv och världen då är det dags att kasta bort livbojen nu. Och tänk, kanske blir det den här sommaren som du åter igen vågar närma dig vattnet. Kanske att du till och med våga ta ett simtag. Jag tror så mycket på dig. Och blir det jobbig igen. Då finns den där. Livbojen. Som en tillfällig hjälp. Tillfällig…

Seså skimrande själ, ge dig ned i vattnet nu. Man blir glad av att bada!

/Kärlek

För att se med hjärtat behövs inga ögon…

---

När hon slöt sina ögon blev det oväntat nog lättare att se. All distraktion försvann. Allt brus upphörde. Desto djupare hon andades desto tystare blev det. Hon som hade levt ett helt liv med öppna ögon förstod plötsligt att hon knappt hade sett någonting alls. Av det som var viktigt på riktigt. Hon som hade trott att hon haft alla svar. Hon som levt sitt liv med en oidentifierad längtan förstod nu att alla hennes utropstecken egentligen var frågetecken. Och att det var något bra. Sanningar som innan hon stängde sina ögon haft knivskarpa konturer blev med ens luddiga i kanten.

En förnimmelse om något stort dansade förbi. En lekfull insikt cirklade runt utan att hon riktigt fick fatt i den. Som från ingenstans tonade en helt ny värld fram och en djup känsla av att vara på väg hem landade där den skulle. I hjärtat. Hon insåg där och då att människan inte hittar hem när blicken ständigt letar på utsidan. En framgångsrik resa för att hitta sin essens och sin mening börjar alltid på insidan. I en kärleksfull strävan mot kärnan i det som gör oss till människor. Utan pålagor. Blickar från andra. Blickar från oss själv. Fördömanden. Ytlighet. Anpassning. Normer. Ego och den ständiga jädra jämförelsen.

Nu när hon för första gången såg sig själv utan allt det där insåg hon att hon var vacker. Vackrare än hon någonsin förstått. För första gången såg hon på sig själv i total kärlek. Hon glömde bort skavanker och ålderstecken. Hon såg på sig själv utan ramar. Huden var inte längre slutet på det som var hon. Det fanns plötsligt inget slut. Hon var både start och mål. Hon var både sol och regn. Hon var både höst och vår. Hon var både himmel och hav. Känslan var bekant. I djupa vatten hade hon förut upplevt hur gränsen för vad som var hon försvann. Hon var allt. Allt var hon. Det fanns ingen skiljelinje. Summan av världens energier är konstant. Och varje levande varelse är en del i det systemet. Hon. Och du. Trots att hon blundade såg hon klarare än någonsin. Ty blicken var plötsligt fri. Filter som skapat sanningar om vem hon måste vara och vad hon måste göra smulades sönder tills de inte fanns kvar. När hon slöt sina ögon och vågade möta hjärtat försvann allt som tidigare hindrat henne att slå ut i blom. En känsla av frihet. Kolsyra i bröstet. Hon kände sig så lätt att tårna med näppe nådde ned till marken. Vingarna på ryggen som sedan barndomen varit fastlåsta av normer och jante började klia. En känsla av lycka drabbade henne så hårt att hon nästan tappade andan. Hjärtat för stort för bröstkorgen.

Blicken knivskarp trots stängda ögon. Tårar och tankar rörde sig därunder . Hur hade hon och mänskligheten kunnat glömma det självklara. Vilken värld har vi skapat när människan bakhinder sig själv och andra genom våld. När hon av begär och lättja ständig väljer sin egen bekvämlighet framför andras. Prestige. Vilken värld har vi skapat när vi ständigt tävlar om vem som vet bäst. Eller mest. När vi klarar av att se med stängda ögon märker vi att allt inte inte handlar om att vinna eller förlora. Och det är där någonstans vår förmåga att lyssna tar vid. Där någonstans hittas dialogen från hjärta till hjärta. Egot som tjattrar får plötsligt inte plats. Hon funderade. Hur ofta möts människor i riktiga samtal. Egentligen. Hur ofta lyssnar vi utan egna agendor. Du. Hon. Politiker. Företagsledningar. Presidenter. Rådgivare. Mellanmänskliga möten har fått ge vika för charader uppstyrda av byråkrati och titlar. Det kanske inte är så konstigt att världen ser ut som den gör tänkte hon. Att hon och många andra glömt bort sina vingar är bara en naturlig anpassning. Till den verkligheten vi tillsammans har skapat.

Det kliade mellan skuldrorna. En växtvärk trummade från insidan. Hon tittade bakåt. Hon tittade omkring sig. Nej, världen är inte formad för att få människor att flyga tänkte hon. Det är därför vi glömmer bort vår förmåga. Den storhet vi föddes med försvinner för varje blick eller ord som med mörker äter sig in i våra hjärtan. Hjärnans intellekt har skapat begränsningar som skadat vår tillit till våra vingar. Människan kontrolleras lättare från marken. Där mister hon sin chans till perspektiv. Hennes möjlighet att se helheten går förlorad. Hennes förmåga att älska förminskas. Och hennes tilltro till världen kuvas. På marken blir saker lätt svart eller vitt. Och i hopplöshetens land lever inga lösningar. I stället frodas egon som tror på teorin nollsummespel. Det vill säga för att en ska kunna vinna måste någon annan förlora. En dimma skingrades och en insikt tonade fram. Vi är här för att lära oss tänkte hon. Och vi kommer upprepa samma misstag tills läxan är gjord. I varje beslut vi dagligen tar formar vi världen. Det låg något oerhört kraftfull i tanken. Hon kände hur pulsen gick upp. I varje beslut vi dagligen tar formar vi världen. Det är inte i det stora det börjar. Det börjar i det lilla. Som sedan förändrar det stora. Hon skrattade till. Makten finns hos oss vanliga människor. Inte hos narcissistiska världsledare. Giriga politiker. Hycklande styrelser eller våldsamma diktaturer. Makten att göra världen till en humanare plats där ekonomisk tillväxt inte är svaret på allt finns hos varje individ. När vi stänger våra ögon slutar vi jämföra oss. När vi stänger våra ögon förblindas vi inte av hat och avundsjuka. När vi stänger våra ögon får glassig reklam inget värde. När vi stänger våra ögon tar vi lättare beslut i kärlek än rädsla. Hon kände hur munnen drogs upp i ett leende. När alla människor åter förstår att de föddes för att flyga kommer världen formas utifrån helt andra preferenser än idag. Och de som fortsätter vandra på marken med våld, hämnd och girighet i sinnet kommer att självdö. Ska det här kunna ske behöver världen fostra självständiga, tänkande och reflekterande humanister tänkte hon. Och det gör vi bäst genom att bruka allvar av alla barns rätt till utbildning. För där någonstans skapas luft under vingarna. Hopp. Empati. Perspektiv.

Med nya insikter kom också en sinnesro. Med djupare kärlek förankrade hon fötterna i jorden och var åter beredd att öppna ögonen. Men är det ens möjligt att ha fötterna i jorden och ändå flyga tänkte hon. Är det inte en omöjlighet. Att vara tungt grundad men ändå lätt. Hon skakade på huvudet och insåg att tanken kom från den gamla världen. Den som begränsar. Hon förstod också att tanken var något hon lärt sig. Hon skrattade åt sig själv. Att tänka utanför boxen är inte en teori. Det är en praktisk träning som behöver nötas om nya tankar ska kunna ska formas. Hon tog ett djupt andetag och fällde knakande ut sina vingar. Vickade huvudet från sida till sida. La sina händer på bröstet i en kort bön. Sedan kastade hon sig ut. I livet. Hon hade bestämt sig för att leva. Och göra skillnad i det lilla. Och ja, mig veterligen har hon inte landat än.

Vad säger du? Ska vi göra henne sällskap, du och jag?

Ska vi våga använda vingarna…

Att hålla andan löser inga problem

---

Utmaningen just nu handlar inte om att krampaktigt hålla andan. Det handlar om att möta sin oro och rädsla. Och att sålla i allt vi hör och även ta en paus från eländet. Men framförallt kära vänner – handlar det just nu om att andas. Syrebrist skapar nämligen lätt ett tunnelseende.

Vi ser endast rakt fram utan möjlighet till perspektiv. I det tillståndet följer vi blint våra impulser. Impulser som har sitt ursprung från en tid för väldigt länge sedan. Vi agerar inte. Vi reagerar. Gör som andra gör. Korta snabba andetag högt upp i bröstet. Stress. Men att djupandas nu är viktigare än någonsin. Så att vi fattar medvetna beslut. Inte bara blint springer efter flocken. Rädsla utan förnuft har nämligen genom mänsklighetens historia ett flertal gånger skapat tunnelseende och ond bråd död. Många har i pressade situationer förvandlats till någon de inte alls trodde att de var. Betett sig på ett sätt mot andra eller genomfört handlingar som de inte ens trodde att de hade i sig. Att ställa sig själv frågan – Vem vill jag vara -är viktigt när grunden skakas om. Vem väljer jag att vara när jag ska handla i mataffären eller när övrig flocken flyr i panik mot en riktning som kanske inte är min.

Det här är lätt hänt. Människan är i många fall som vilket däggdjur som helst. Springer ett rådjur i panik följer resten efter. Även om riktningen är rakt mot stora vägen. Rådjuret tänker inte. Den följer flocken. Den reagerar. Vi människor har däremot gåvan av ett medvetande. Det behöver vi påminna oss om i dagar som dessa. Vi är i detta tillsammans. Och ett lugn kan vara hela skillnaden från att korsa motorvägen med livet i behåll eller inte. Och när vi sedan står där på andra sidan ska vi dessutom kunna fortsätta leva med besluten vi tog. Leva med den vi väljer att vara.

Och vackra du, till sist vill jag påminna dig om att medvetenheten finns där tystnaden ges plats. Du behöver alltså inte frossa i allt om Corona. Det viktiga får du till dig ändå. Jag lovar. Ta en coronapaus och känn hur andetaget flyttar sig från bröstet till magen. Ett djupt andetag. Hålla andan gör vi bara under vattenytan. Inte på land!

Kärlek och rena händer till oss alla